Sidor

Aktuella evenemang

torsdag 31 januari 2013

Crossover for the people


2670

Så många olika titlar fick vi in i butiken under 2012 (och då räknar jag inte in vare sig engelska eller lokala titlar) Det säger sig kanske självt att det blir lite svårt att hinna läsa p r e c i s allihop.
7 om dagen ungefär.
Misstänker att familjen hemma hade protesterat en aning.
Jag brukar hinna med en hundra-hundratjugo titlar om året ungefär, så jag antar att jag ligger lite över snittet dock…

Med en sådan enorm utgivning måste man prioritera. I mitt fall innebär det att jag vanligtvis väljer bort barn- och ungdomsböcker och fokuserar på vuxenutgivningen, må det vara rätt eller fel.
Jag gör undantag ibland. När hundra miljoner människor läser Stephenie Meyers Twilight-böcker blir man ju nyfiken och prövar. Så många läsare kan ju inte ha fel? (Jo.)
Cirkeln var väl helt ok, för att vara en ungdomsbok. Ajvide Lindqvist it is not.
Varma kroppar gillade jag nästan hela.
Boktjuven är en av mina all-time favorites.

Så de böcker som ges ut på renodlade barn- och ungdomsboksförlag som Rabén & Sjögren, Bonnier Carlsen, B Wahlströms m.fl. är det inte så ofta man finner på mitt nattygsbord.

Men häromdagen plockade jag iallafall upp en av dessa nymodigheter som kallas för ”crossover”, en genre där titlarna skall passa lika bra för alla mellan 15 och 95 ungefär, John Greens Förr eller senare exploderar jag.


”Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö).
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.”



…och det ångrar jag då rakt inte!

En otroligt välskriven och underhållande roman. Full med svart humor och LOL-värdiga dialoger.

Alla ni bokhandlare som slentrianmässigt satt den här boken på barnavdelningen: Sätt omedelbart halva högen bland de vanliga vuxenböckerna! Och i på nyhetsborden i entrén! Och i skyltfönstret!
 
Det vore synd och skam om era kunder missade den här pärlan!

En liten hälsning från författaren:



Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

onsdag 30 januari 2013

Tävla med Bokboxen: Vinn "Då tänker jag på Sigrid"!


 Vi lottar ut fem signerade exemplar av Då tänker jag på Sigrid, Elin Olofssons hyllade debutroman.


Vill du vara med och tävla? Skicka namn, adress och svar på frågan nedan till bokia.killbergs@gmail.com.

I boken figurerar en jämtländsk by. Även Elin Olofsson kommer från en jämtländsk by, vilken?

1. Offerdal
X. Borgvattnet
2. Krokom

Senast på tisdag den 5 februari vill vi ha ditt svar. Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare som får boken hemskickad.


Om Då tänker jag på Sigrid:
Så fimpade han mot fönsterblecket och kom tillbaka till sängen igen.Sin iskalla framsida lade han mot min varma kropp och bad mig hålla om honom. "Jag måste snart gå", viskade han i mitt hår. "Jag vet det. Du måste alltid snart gå." Med huvudet på samma kudde som jag lade han handen över min rödmosiga kind, som skrubbats ren av skäggstubben. Hans vigselring kylde mot mitt öra. "En minut till."

Hanna flyr Stockholm och sitt reklambyråjobb efter en smärtsam kärlekshistoria med en gift kollega. Hon åker till Gärningsberg, den jämtländska by där hon vuxit upp, och flyttar in på den bondgård hennes pappa tvingats lämna många år tidigare, fast besluten att blåsa liv i sina slumrande konstnärsdrömmar och samtidigt glömma Henrik. Men vad hände egentligen med hennes farbror Åke, som tog livet av sig i köket? Kvar finns bara några gamla blyertsteckningar och korvar av hundhår vid golvsockeln. Var finns Sigrid, den farmor Hanna alltid varit rädd för och aldrig lärt känna, men vars hela liv handlat om gården? Hon som sägs ha tappat både ord och minne och lämnat trasiga människor bakom sig, sådana som Hannas pappa, som hostar och harklar sig, men som aldrig får något sagt. Är det från honom Hanna fått sin tystnad? Var det därför hon aldrig kunde berätta sanningen för Henrik? Vad händer om man förlorar sig själv? Och hur långt räcker egentligen kärlek? Hanna söker svaren där allting började, i Gärningsberg.

Då tänker jag på Sigrid är en roman om att åka hem och att hitta tillbaka, att göra upp med sitt förflutna och inse att kärlek kan förändra allt.

Elin Olofsson gästbloggade hos oss häromdagen. Läs hennes inlägg här. Läs Elins egen blogg här.

tisdag 29 januari 2013

Habegär!!!

Har spelat en del hederliga gamla brädspel under julen, men här är ett som jag missat!!! Finns det något bättre sätt att fira att Pride and prejudice fyller 200 år?



Så här marknadsförs spelet på Pemberley.com där det även finns att införskaffa:

Attend a ball at Netherfield, take tea at Rosings or stroll through the gardens at Pemberley as you experience Regency life and test your knowledge of Jane Austen's Pride and Prejudice. Will you linger in Meryton or pine for the amusements of London? Perhaps you'll astound your opponents with your superior knowledge of the book. Alas, your progress may be deterred by anything from a bit of slipped lace to a scandalous elopement.
Elizabeth and Darcy, Jane and Bingley, Lydia and Wickham or Charlotte and Mr. Collins--pick one of four couples from the novel and maneuver them separately or together through town and countryside. Be the first to collect all game tokens, then race to the Parish Church to marry and win the game!

Och när jag ändå är igång kanske det är dags att beställa även detta:


Ljuvligt! Inget annat än ljuvligt! Är bara en smula rädd att sambon inte alls kommer att dela min glädje över detta vår spelparks (kommande) nytillskott. Så... vem är sugen på spelkväll?

Susanna Mattsson
Bokia Killberg Jägersro

måndag 28 januari 2013

Gästbloggaren: Elin Olofsson

Vi är mycket stolta över att som årets första gästbloggare få presentera Elin Olofsson, som nyss debuterat med hyllade Då tänker jag på Sigrid.

foto: Stephane Lombard

Jag minns alltihop så tydligt. En okänd kvinna lutade sig över mittgången ombord på Arlanda Express och räckte fram ett blåbärsmuffins och en servett. Kanske var det du?
Jag hade nya högklackade stövlar, en mjuk mönstrad halsduk och i den lila kappan jag bar var hjärtat nykrossat och ömt. Tårarna var omöjliga att hålla tillbaka.
Det var väl det hon såg, kvinnan, när hon erbjöd mig sitt muffins som tröst.
Inte kunde jag ta hennes färdkost, tänkte jag, hennes fika.
Men jag slutade i alla fall gråta när hon tog kontakt, så att jag kunde pressa fram ett hyfsat artigt ”nej tack” och ändå norpa åt mig den där servetten, som jag behövde för att jaga undflyende mascara med.
Hon tittade på mig en stund, utan att säga något, och jag tittade tillbaka.
Sedan såg jag ut genom tågfönstret, men det var alldeles svart där ute, för vi var redan i tunneln under terminalbyggnaden. Allt jag såg var mig själv, mitt eländiga uppblötta jag.
Åk hem och skriv då, minns jag att jag tänkte.
Försök berätta något, i alla fall för dig själv.
Skriv om kärlek och förlust.
Försök rädda dig med orden igen.
Och det var det jag gjorde. Åkte hem till Östersund, där jag bor, och började skriva.
Åkte hem, precis som Hanna, huvudpersonen i min bok Då tänker jag på Sigrid, åker hem till den jämtländska byn Gärningsberg för att väcka liv i sina slumrande konstnärsdrömmar och glömma Stockholm. Glömma åren på reklambyrån, glömma kundmötena, glömma roséglasen, glömma näsblodet, glömma Henrik.
Ja, framför allt glömma Henrik, den gifte man hon haft ett förhållande med.
Hanna flyttar in i släktgården Storgårda, som står tom efter att hennes farbror Åke tagit livet av sig och Sigrid, Hannas farmor, tvingats flytta till ett ålderdomshem.
Hanna har aldrig lärt känna sin farmor, till och med medvetet hållits ifrån henne trots att de bott så nära varandra, eftersom Hannas pappa Bosse alltid hävdat att Sigrid lämnar trasiga människor efter sig. Det Hanna upptäcker när hon möter familjens plågsamma historia är att ingen glömmer kärlek, eller bristen på den. Bosse har inte glömt och inte Sigrid heller. Trots att hon sägs ha blivit dement lämnar minnena små salta spår i ögonvrån.
”Hur långt räcker kärlek?” frågar Sigrid Hanna när de så småningom möts – och det blir den fråga allting egentligen handlar om i boken.

För hur långt räcker kärlek?
För mig räckte den hela vägen hem.
Hem till orden igen, till texten, till det som efter snart två års arbete blivit romanen Då tänker jag på Sigrid, hem till klisterburken, så att jag kunde limma ihop mitt hjärta igen.
Nu knackar jag dig på axeln och räcker dig min bok, som ett blåbärsmuffins om du vill ha det, eller i alla fall som en servett, för att stilla gråten en stund, eller kanske väcka den, om du behöver det. En bok om kärlek, att leta efter den, hitta den, förlora den och kanske, kanske våga känna den igen.

 //Elin Olofsson

Elin Olofsson, född 1979, är uppvuxen i Offerdal och bor i Östersund. Hon är verksam som krönikör och journalist i radio och tidningar, och skriver framför allt om kvinnors liv och villkor. Med Då tänker jag på Sigrid debuterar hon som romanförfattare. Mer av och om Elin Olofsson hittar du på hennes blogg http://elinolofsson.com


Håll ögonen öppna! Snart lottar vi ut signerade exemplar av Elin Olofssons bok!

fredag 25 januari 2013

Bokhandlarna svarar: Vad läser du i vår? Del 2.

Bokhandlarna fortsätter att botanisera bland vårens böcker. Idag Johan och Veronica!

Johan Zillén, Center Syd:
Som vanligt är det massor med böcker jag ser fram emot att läsa i vår.
Som vanligt hinner man aldrig läsa allihop.
Som vanligt dyker det upp titlar man inte ens visste att man inte visste att man ville läsa.
Några som jag tror och hoppas på i alla fall:

Undret av R.J Palacio:

"Tioårige August Pullman vet mycket väl att folk stirrar på honom. Trots att han gömmer sig bakom sin långa lugg och envist ser ned i marken känner han deras blickar och hör deras fniss och viskningar.
Ingen trodde att August, eller Auggie som han kallas, skulle överleva sin födsel, men det gjorde han. Hans ansikte var dock helt deformerat och han har genomgått oräkneliga operationer. Det enda han önskar är att få vara som alla andra barn, men det är inte så lätt, när man inte ser ut som någon annan.”


Hört mycket gott om denna titel. Hållet tummarna för en riktig höjdare.
Kommer i mars.



The Twelve av Justin Cronin:

Cronins Flickan från ingenstans (The Passage) var en av de absolut bästa böcker jag läste 2011!
Episk, litterär vampyrapokalyps. Det ska bli mycket intressant att se om han lyckas hålla nivån, och spänningen, lika hög i uppföljaren.
Ute på engelska nu, svensk utgåva förmodligen till hösten först.



Hatet av Maria Sveland:

”Det kom ett brev med ett dödshot. Till en början reagerar Maria Sveland med rädsla och tystnad, men efter en tid gör sig vreden startklar och ett skrivande tar vid. Hatet – en bok om antifeminism är en resa där Sveland låter oss möta forskare, historiker, politiker och hotade kvinnorätts-aktivister. Hur kommer det sig att aggressiviteten mot feminister och kvinnor ökar just nu?”

För alla som förvånats/chockerats/äcklats av det växande näthatet – särskilt det som riktats mot skrivande kvinnor på nätet – detta kan nog vara en av årets mest skakande böcker.



Pojken i resväskan av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis:

Förlagsvänner säger att detta är en av årets starkaste kriminalare. Får lite Roslund & Hellström-vibbar av förhandsinfon. Hoppas den lever upp till förväntningarna….

”I resväskan låg en pojke. En naken, ljushårig pojke, liten och mager, knappast mer än tre år gammal … Hans ögon var slutna, och hans hud lyste blekvit i skenet från lysrören. Det var först när hon såg hans läppar skiljas åt, helt lätt, som det gick upp för henne att han levde.
Nina Borg är sjuksköterska och har svårt att värja sig mot allt det lidande hon möter i sitt arbete med flyktingar för Röda Korset. När en väninna oväntat hör av sig och ber om hjälp att hämta en väska på Köpenhamns centralstation, finner Nina något hon aldrig kunnat föreställa sig: en liten pojke, naken och neddrogad - men lyckligtvis vid liv.
Hon bestämmer sig för att på egen hand ta reda på vem pojken är och varifrån han kommer. Det visar sig vara ett livsfarligt beslut, som sätter hela hennes tillvaro på spel.”


Ute nu.




Veronica Wästergård, Växjö:
Våren är min favoritårstid, solen skiner (ibland i alla allf), björkarna får musöron och jag kan börja sitta ute igen och njuta med en bra bok i handen.

Det finns såå många böcker jag vill läsa i vår och det lär nog komma till en hel del längs vägen.
Här är några:

Sköldpaddans långsamma vals – Katherine Pancol

Denna bok har söta sköldpaddor på omslaget och handlar om färgstarka Jo och Iris i staden Paris. Vad mer behöver man veta?
Men okej då, den handlar också om kärlek och svek, om vänskap, drömmar och pengar. Om livet i all sin glans helt enkelt. Den kommer garanterat få mig att både skratta och gråta. Framförallt kommer den att få mig att må såå bra.
Sköldpaddans långsamma vals är en fristående fortsättning på Krokodilernas gula ögon.
Blev helt enkelt kärlek vid första ögonkastet när jag såg denna bok, men får väl snällt vänta till den 6 maj innan jag får känna och klämma på denna bok… Längtar.



Lustspelet av Charlotta Lindell:

Sex and the city möter Fifty shades of Grey, kan det bli bättre???
Även i vår släpps det mängder med erotiska böcker, Får snart bygga en ny hylla i butiken för alla oss som har vårkänslor som bubblar över.
En kollega sa att jag skulle läsa denna ”för att jag gillar sånt”. Sånt?
Ja, jag gillar sex. Och i bokens värld är det ju alltid helt perfekt…

Boken handlar om Lisa som är trött på sitt samboliv och öppnar en lyxig skobutik på Östermalm och blir lycklig. Eller nja, hon hittar ju klart en äldre älskare också, såklart. Hon hamnar i värld med dominanta lekar, där han bestämmer och hon lyder. Varför är det aldrig tvärtom? Tänk en kärleksaffär med en yngre man där hon bestämmer och han lyder. Now we talking!!!

Men under tiden som nån skriver på min typ av bok så, självklart kommer jag att läsa Lustspelet, om inget annat för att acceptera eller dementera min kollegas kommentar…



Kärringar av Helene Uri

Här kastar jag mig åt rakt motsatt håll.
Fyra kvinnor möts på en kvällskurs och kommer fram till att de har nåt gemensamt, de är alla trötta på män. Män som trampar på dem, som tar åt sig äran av deras jobb osv.
De bestämmer sig helt enkelt för att bli… Kärringar!
Boken handlar om att göra något istället för att sitta på rumpan och klaga. Gillas!

En bok som förmodligen kommer att ge mig många glada skratt och kanske ett och annat uppslag, vem vet…



Nattens dåd av Dennis Lehane

Jag är väldigt nyfiken som person och vill gärna utvecklas och testa nytt.
Det gäller även i bokens värld och detta är en sådan bok.
Boken utspelar sig i Boston 1926. En polisson som väljer brottets bana istället för det han blivit uppfostrad till. En mörk värld fylld med maffia, pengar, illegal sprit och vapen. En bok kryddad med spänning i en tuff förbudstid.
Detta måste bara bli bra och definitivt en helt annorlunda bok jämfört med böckerna ovan.



torsdag 24 januari 2013

Bokhandlarna svarar: Vad läser du i vår? Del 1.

Vårutgivningen står och bultar på dörren, så vi lät våra bokhandlare vaska fram guldkornen, och eftersom vi alla envisades med att skriva låååångt,delar upp våra vårtips i två delar. Allt för att främja läsvänligheten. Först ut är Eva och Susanna. Håll till godo!

Eva Killberg, Ängelhom: Favoritdeckare och litet franskt


Jag längtar redan efter nya deckaren av Kristina Ohlsson, favoriten bland de svenska spänningsförfattarna. Hon är effektiv och skriver minst en deckare om året - vid sidan av jobbet med terrorbekämpning - så jag klagar inte. Men det känns drygt till april, då hennes nya Davidsstjärnor kommer ut. Jag får trösta mig med hennes första barnbok så länge, Glasbarnen.


Anne Holts nya Död i skugga har kommit redan nu i vinter. Det känns som angelägen läsning: Samtidigt som terrordådet i Oslo den 22 juli lamslår staden, utspelas ett privat drama. En åttaårig son dör hemma i vardagsrummet. Unge polisen Henrik Holme fattar misstankar om att allt inte riktigt står rätt till i det välbärgade hemmet. Visst låter det intressant?


Karin Alvtegen är en annan av mina tidigare favoritförfattare, bland annat med Svek och Skugga. Jag gillade inte hennes senaste, men ska ändå ge Fjärilseffekten en chans när den kommer i maj. Här ska det handla om slumpens vägar, om hur olika handlingar påverkar skeenden. Här krockar en bil med ett intercitytåg, av oförklarlig anledning. Elva personer dör. Vad var det egentligen som ledde fram till olyckan?




Inblickar i det politiska livet är alltid fascinerande. Debutanten Jenny Åkervall har inside information och får därför platsa på min lista. Jag tjänar inte handlar om en nästan-utbränd psykiater som anlitas av Säpo. En stalker förföljer en minister och nu ska huvudpersonen Anna Sager göra en farlighetsbedömning. Samtidigt har hon en mitt-i-livet-kris hemma. Låter väldigt aktuellt och allmängiltigt på flera plan. Få se vad Jenny Åkervall kan göra av det offentliga och privata stoffet kombinerat.


Allt franskt var en gång min passion. Sedan gick det över i en italiensk mani. Men i vår ska jag låta det franska göra come back. En ny kokbok: Fransk bistro av Maria Zihammou får inspirera. Sedan gör jag en djupdykning i släktsagan som vann Goncourt-priset: Familjen Scorta av Laurent Gaudé. (Se där, så kombineras det franska och italienska förnämligt!)


Riktigt trevligt låter det också att inta Paris historia längs métron. Författaren Lorànt Deutsch följer tunnelbanelinjerna från Ile de la Cité till La Défense och låter métron bli en tidsmaskin. Varje station får berätta om ett århundrade. Kul idé, måste avsmakas!
 
 
Susanna Mattsson, Jägersro: Mörk vår


Jag har ju redan flaggat för hur peppad jag är på Onda flickor av Alex Marwood (så peppad så att jag nu, tack vare Johan, lagt vantarna på den i originalspråk och alltså tjuvstartar).

 
Mer dunkelt och dystert hoppas jag att Melina Marchetta (Jellicoe Road) bjuder på i nya Francesca. Även den här gången utspelar sig historien på en skola (mumma!). Vår huvudperson vantrivs, och tvingas dessutom ta hand om sin sjuka mamma. Är det ens i närheten så bra som Jellicoe Road så är jag nöjd.

 
Sofi Oksanen är också på gång med nytt, och det känns ju nästan obeskrivligt fantastiskt. Tredje delen i Estlands-sviten heter När duvorna försvann utspelar sig under och efter andra världskriget och skildrar tre öden, motståndsmanne Roland, kusin Edgars som klänger sig tätt vid makten och Edgars fru Juudit som slits mellan kärleken till en tysk officer och sitt olyckliga äktenskap. Kommer i april. Precis som Eva känner jag att denna grymma månad verkar ligga orimligt långt bort.
 
 

Lite nyfiken är jag också på vad Therése Söderlind har att komma med i Vägen mot Bålberget. Tyckte att Norrland svårmod hade potential (kanske var det Ann Heberlein-blurben som jämförde Söderlind med Oates som skruvade upp mina förväntningar väl mycket), även om den inte nådde ända fram. Väntar mig en del mörker och svärta även i denna nya roman. Utspelar sig i tvp tidsplan, under häxprocesserna och 1970-talet. "Fyra människor - fyra öden - en bygd" sammanfattar förlaget. Kan bli bra.

 
Sedan har vi två seriedebutanter från Ordfront som jag är nyfiken på; Hanna Gustavssons Nattbarn och Lisa Ewalds Allt kommer att bli bra verkar båda vara helt i min smak. På beskrivningen av den förra för jag lite Vi håller på med en viktig grej-vibbar och den senare är aktiv i Dotterbolaget. En kvalitetsstämpel bara det.

 
Och så har vi den nya Kate Morton! Hon håller alltid måttet när det gäller underhållningsromaner med substans och mystik. Tror inte att En välbevarad hemlighet kommer att avvika från mönstret. Även här utlovas i vanlig ordning flera tidsplan och ohyggliga hemligheter... Det ser ut att bli en mörk litteraturvår för mig.
 
 


På ungdomsbokssidan är det framför allt tre debutanter jag är sugen på: Klara Krantz Ge mig arsenik, Elin Bengtssons Mellan vinter och himmel och Rebecka Åhlunds Flickan på tavlan.


Joyce Carol Oates släpper en ny ungdomsroman; Två eller tre saker jag glömde berätta för dig och dessutom kommer uppföljaren Emmy Abrahamsons uppföljare till The only väg is upp - Stjäla the show. Och så kommer ju Berättelser från Engelsfors i april- seriespinnoffen på Cirkeln och Eld. Den ser jag mycket fram emot.

 
Vad jag däremot klarar mig utan är den aldrig sinande floden av handarbetsböcker, vintageböcker och kokböcker. Dem får någon annan läsa.

tisdag 22 januari 2013

"The Goonies"? Nej "The Hobbit"!

Gå din väg Bilbo! Kom inte tillbaka.

Det är en urgammal sanning att boken alltid är bättre än filmen. Sällan har den stämt bättre än i fallet med The Hobbit : An unexpected journey. För det här är inget annat än actionslakt av en förtrollande saga.

Jag vet att många säger att Bilbo (eller Hobbiten som jag väl får kalla den numera) är Tolkiens sämsta bok (borträknat, gissar jag då Silmarillion och annat oläsligt). Men jag älskar, älskar, älskar den och har gjort sedan jag fick den läst för mig första gången. Det räcker att jag helt kort tänker på någon passage ur boken för att i fantasin förflyttas rakt in i Tolkiens universum.

Jag hade hoppats att lite av den där magin skulle ha slagit rot även i filmatiseringen (trilogin var ju överlag lyckad). Men istället får jag sitta och titta på när någon spelar tv-spel i tre timmar. Så känns det i alla fall. Peter Jackson har gått fullkomligt bananas i specialeffektsbutiken och skulle man klippa bort effekterna ur filmen återstår noll och intet. Inte ett uns sagoskimmer. Inte ett uns känsla. Inte ett ens yttepyttelitet andningshål för att lära känna karaktärerna. Istället någon slags Spielbergs åttiotalsaction à la The Goonies eller Indiana Jones (minus humorn och spänningen och allt det andra braiga), full on - från ruta ett. På sämsta möjliga sätt. Besviken!! Bu!!!

Att något penningsuget geni dessutom har bestämt sig för att dela upp den ganska korta boken i tre, (tre!!!!!) filmer är fullständigt obegripligt.

Det enda positiva jag kan komma på är att det här debaclet kanske får någon att upptäcka Tolkiens fantastiskt fina fantasyroman. Hoppas på det.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

måndag 21 januari 2013

Var har du varit hela mitt liv, Paul Auster?

 
Nu efteråt förstår jag inte hur det kunde hända. Hur har det varit möjligt att inte läsa någonting av Isabel Allende och Paul Auster?

Med viss genant rodnad erkänner jag. Trots mogen ålder har jag varken läst den ena eller den andra.

Men nu tar jag igen skadan. Och inser snabbt att jag missat två storartade författare.

Av ren impuls tar jag en dag med mig hem Isabel Allendes senaste bok på svenska (numera i pocket). Zarités frihet. Den visar sig vara en urspännande historisk roman om nuvarande Haiti, Dominikanska Republiken och New Orleans.

I centrum står plantageägaren Valmorain, utvandrad fransos, och hans slavkvinna Zarité. En halv miljon slavar skeppas från Afrika till sockerplantagerna i ön, som då är fransk koloni. Hugg och slag, slit och sjukdomar tar livet av slavarna på några få år. Men huvudpersonen Zarité säljs som husslav och blir tidigt husbondens slav i sängen också.

Resultat blir en flicka, Rosette, som är en svårplacerad mulatt.

Det är en otroligt turbulent tid, 1700-talet, med slavuppror, krig, revolution och flyktingar. Zarité lovas frihet och hamnar i New Orleans. Efter kommer plantageägarna. Och plötsligt, utan att någon märkt det, är Nouvelle Orléans sålt till USA.

Otroligt intressant och dessutom gripande genom Zarítés öde, jag lovar! Hela systemet med slavar blir så fullständigt absurt, mitt i det som vi idag tycker är ett paradis, Karibien.

Det kommer att bli mer Isabel Allende framöver för mig. Här finns en romanskatt att ta igen!

Och så till något helt annat: Paul Auster, New York, samtid, navelskådande i ordets bästa bemärkelse. Vinterdagbok är en oerhört personlig och fascinerande dagbok över kroppen och livet. Paul Auster, denne superkände författare, skriver sitt liv genom att iaktta sin kropp. Han låter ansiktets ärr berätta om barndomen, låter fingrarna berätta sin resa över fult och vackert. Förbjudna känslor och mindre vackra sidor släpps fram. Njutningar och attacker av panikångest. Allt i en drabbande skön prosa.

Var har du varit hela mitt liv, Paul Auster?

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

lördag 19 januari 2013

Död åt blurben!

Är blurben på väg att dö ut, frågar sig Svensk Bokhandel i senaste numret. (Blurben är alltså, för den som händelsevis inte skulle veta det, ett sådant där litet omdöme som ofta - alltför ofta enligt artikeln i SvB - pryder böckernas framsidor. De kan vara saxade ur en recension, en blogg, eller skrivna av en annan författare som läst och gillat verket och så vidare.)


Uttrycket myntades då komikern Gelett Burgess skulle
lansera sin bok "Are You a Bromide?".


Personligen tycker jag att de för det mesta stjälper mer än vad de hjälper. Ett löfte om "en bok i Austens anda" (ja, jag går orimligt ofta på om just det här) leder ohjälpligen till alltför högt ställda förväntningar. Ett dubiöst "xxx levererar..." från obskyr landsortstidning gör mig skeptisk. Kunde de inte hitta ett bättre citat, från en bättre tidning? (Jag känner en kille som recenserade i Nöjesguiden för en herrans massa år sedan. Han sågade en film med bland annat orden "fantastiskt uselt" och hittade sedan sin omdöme: "Fantastiskt!" på filmomslaget i videobutiken.)

Och jag vet inte hur många böcker där Stephen King blurbat "Jag önskar att jag skrivit den här boken". Eftersom mannen ifråga knappast kan beskyllas för att vara fantasilös, gör det lama upprepandet mig återigen skeptisk. I fallet Tony och Susan, blurbade Ian McEwan "Jag är avundsjuk att jag inte kom på det själv" och det önskar jag också att han gjort... (inget ont om boken, bara det att McEwan hade gjort det bättre).

För min del för du gärna dö ut och vila i frid, lilla blurb. Jag kommer inte att gråta på din begravning.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 18 januari 2013

I helvetets förgårdar med Jonas Gardell


Jag skulle inte ha sett tv-serien, jag skulle inte ha sett tv-serien, jag skulle inte ha sett tv-serien, jag skulle inte ha sett tv-serien... ekar det i bakhuvudet under läsningen av Jonas Gardells andra roman i Torka aldrig tårar- sviten. För även om jag redan visste hur det skulle sluta (tack vare den uppbrutna kronologin i första boken) så är det inte roligt att hela tiden känna igen skeendet på det sätt jag gör när jag läser Sjukdomen.

Med det sagt, så rekommenderar jag ändå alla att läsa den här briljanta romanen. Läsningen är inte förstörd, den hade bara blivit ännu bättre utan. Men gjort är gjort. Curiosity killed the cat. Osv.


Sjukdomen har slagit ner i den lilla familjekrets som är Rasmus och Benjamins, men ännu är de ju så unga, så odödliga. Trots att Reine, och sedan Lars-Åke, insjuknar är det omöjligt att tänka sig att döden är så nära. De lever livet som om det inte fanns något slut, raljerar, blundar och skjuter ifrån sig när verkligheten kommer för nära. Men ändå vet de. Vem som helst kan drabbas. Kanske är de alla redan smittade. De rör sig alla i helvetets förgårdar. Som läsare vet man att det inte finns någon nåd.

Sjukdomen är i mycket Benjamins bok, hans kamp mellan livet med Rasmus där han är älskad och får älska, och gemenskapen i Jehovas vittnen. Rasmus krav på erkännande blir mer enträgna, samtidigt som familjen tycker att han drar sig undan. Han vet att han inte kan få båda, han måste välja. Och ändå är det så förtvivlat svårt. Jag älskar Benjamin. Älskar hans allvar och hans vilja och enorma förmåga till kärlek. Gardell har i en intervju sagt att han är förälskad i Benjamin. Det förstår jag.

Tonen känns igen från första boken, blandningen av allvetande berättande, faktarapportering ur tidens tidningsartiklar och poetisk kärleksberättelse, upprepningarna, det nästan mässande som så obönhörligt pekar mot det svarta slutet. Men i del två har det förra (det rapporterande) fått stå tillbaka för det senare (det poetiska) och Gardell kan gräva djupare i sina karaktärer och deras historia. Och han gör det så exakt, så ömsint och klarsynt. Har svårt att förstå hur jag kunnat vara trött på Gardell när han här visar upp en fullkomligt lysande berättarpalett.

Ska jag invända något blir det att det går fort att läsa. Väldigt fort. Framför allt som jag denna gång inte orkade vänta på ljudboken (som blivit försenad) utan kastade mig över den inbundna direkt när den kom ut. För trots sitt djup är detta ingen svårläst historia. Nästan alltför för lättläst för en litterär bulimiker som jag. Jag tror att jag lyssnar nästa gång. Låter historien växa av det långsamma uppläsandet. I höst. När del tre kommer. Sätter ett kryss i almanackan.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

onsdag 16 januari 2013

Ligga på Hogwarts!



”En Harry Potter för vuxna…” säger The London Times på bokens baksideblurb.
Och det är väl en inte helt orimlig jämförelse.

Quentin Coldwater (Harry) är en smart, men rätt olycklig kille i Brooklyn som en dag vandrar igenom en mycket Narnia-esque portal och hamnar på den magiska högskolan Brakebills.
Där utbildar man framtidens magiker, schamaner, trollkarlar och illusionister i äkta, modern magi.
Quentin (Harry) träffar Alice (Hermione) och Penny (Punk-Ron) samt Eliot (Lite äldre, lite gayare-Ron) och de alla utbildas i trolleri, magi, kulsvävande och annat roligt.
De spelar Elementschack (Quidditch).
Ibland förvandlas de till gäss. (Vad nu ungarna i Potterböckerna blev? Möss?)
Ett elakt odjur (Voldemort) tittar förbi och äter upp en av deras klasskamrater (Luna?).

Som ni kanske märker är jag inte riktigt lika såld på Grossmans bok som Susanna.
Jag undrar länge när den ”..för vuxna..”-biten ska börja

Om sanningen ska fram så är jag ingen stor Harry Potter-fantast. Kul första bok, följd av sex repriser. Lite som Rocky-serien (Stallone, inte Kellerman) fast mindre svettigt.

Men jag läser ändå vidare, någonting har den ju onekligen.
Det glimrar till här och där. Intagningsprovet. Odjurets besök. Sydpolen.

Sen sätter Quentin (Harry) på Alice (Hermione).
Oj!
Det hade aldrig Dumbledore tillåtit.
”På med kläderna omedelbart!! Nu får ni syndfulla ungdomar gå till Professor KonstigBlommas kontor och bekänna era synder för Botgöringsfezen!!”
(Copyright JK Rowling)

…och sedan blir det Narina Goes Apeshit Tarantino-Style. Vilket är rätt kul!

Men som helhet är detta inte en bok för mig.
Kanske en perfekt bok för 18-25-åringen som växt upp med Potter och letar efter något lite, men inte så mycket, mer utmanande.
Neil Gaiman hade gjort det här sååå mycket bättre.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

måndag 14 januari 2013

"Kast med liten kniv" av Sara Kadefors


Sara Kadefors. När jag gick i gymnasiet hade hon morgonpasset i P3, som jag vaknade till på klockradion (klockradio, när tänkte man på en sådan senast?) varje morgon. Jag gillade henne.

Sedan blev hon författare, skrev hyllade ungdomsromanen Sandor slash Ida (som jag inte läst), manus till några filmer och tv-serier (som jag aldrig såg) och så ett par böcker för vuxna (som jag heller aldrig läste). Varför då, kan jag undra nu när jag läst hennes senaste roman Kast med liten kniv.

Boken handlar om Jonas, en känslomässigt hämmad man som lever ett vanligt Svensson-liv med sin fru och sina barn någonstans i Göteborgs utkanter. Han tränar barnens fotbolls- och handbollslag, jobbar hårt och lägger all sin lediga tid på familjen. Jonas är nöjd, han kräver inte mer än det han har.

För tjugo år sedan var han en annan. Hängde i ett halvkriminellt gäng, tog sig med knapp nöd igenom skolan och drömde om Rebecka i klassen, alltid glad och grym på kast med liten boll. Men så på skolavslutningen händer någonting som förändrar hela tillvaron.

Berättelsen sker i två tidsplan, unge Jonas ställs mot vuxne Jonas och bilden av den pojke han var och den man han har blivit växer sig större, bit för bit. För det sker saker i Jonas vuxna liv som gör att han inte längre kan värja sig mot smärtan från ungdomsåren. Och det jag först trodde skulle vara en enkel, hyfsat lättsam historia blir till en rakt igenom engagerande och psykologiskt inkännande berättelse om att försöka överleva, skapa sig en tillvaro, känna vänskap och kärlek i skuggan av en vulkan av smärta.

Jag blir galen på Jonas ibland, hans passivitet, hans mindervärdeskomplex och oförmåga att uttrycka vad han känner. Jag önskar, önskar, önskar att allt ska ordna sig. För den unge Jonas och för den vuxne Jonas. Detta för mig något atypiska engagemang i och frustration över en ganska hopplös (men älskansvärd - jodå, jag kommer inte undan) huvudperson kan jag inte tolka på annat sätt än att Sara Kadefors har lyckats med sin roman. Riktigt bra. Ska nog ta mig an något av hennes gamla alster också framöver.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

söndag 13 januari 2013

Topp 10-skepsis


Vad tror ni om den här "Topp 10"-listan?

Är det verkligen så här det ser ut? Hur många har egentligen läst hela Bibeln? Och varför räknar man Sagan om Ringen, Harry Potter och hela Twilightsagan som bara en bok var?
Då kanske Margit Sandemo, och hennes 47 delar långa serie om Isfolket, skulle hamna högre upp? :-)


Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

lördag 12 januari 2013

Ond pepp! "Wicked girls" på svenska.



När Modernista ger sig på deckare brukar det bli bra (fråga bara Johan). Och det gläder mig storligen att de i vår tänker ge ut Alex Marwoods Wicked girls (Onda flickor) på svenska.

One summer morning, three little girls meet for the first time. By the end of the day, two will be charged with murder. Twenty-five years later, journalist Kirsty Lindsay is reporting on a series of sickening attacks on young female tourists in a seaside town when her investigation leads her to interview funfair cleaner Amber Gordon. For Kirsty and Amber, it's the first time they've seen each other since that dark day when they were just children. But with new lives - and families - to protect, will they really be able to keep their wicked secret hidden?

Verkar obehagligt så det förslår, men såååå många älsklingsingredienser: Störda unga flickor, en begraven hemlighet, ett mörkt förflutet som butlar på dörren... och så en istadig journalist på det. Kombinerat med hyllningarna jag läst hos andra bloggare kan det ju bara sluta väl.

Eller, det här verkar ju vara just en sådan historia som inte slutar väl. Men ni fattar vad jag menar. Kommer ut i april. Snart, kära vänner, är det vår och jag tänker tillbringa den med några riktigt onda flickor!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 10 januari 2013

Östkustporr - "Tigrar i rött väder" av Liza Klausmann


Till slut har jag så tagit mig samman och totat ihop något om Tigrar i rött väder. En av förra årets höjdare.

Det var det urtjusiga omslaget jag föll för först. Sedan titeln (återigen en sådan där lockande titel med djur i). Vad lovar en sådan? Man har ingen aning. Men fin är den.

I alla fall, Tigrar i rött väder visade sig vara väl värd min tid.

Historien utspelar sig i USA och tar avstamp strax efter kriget (som i andra världs-). Kusinerna och barndomsvännerna Nick och Helena ska precis skiljas åt. Nicks make Hughes är tillbaka efter tjänstgöring i Europa. Helena är på väg till Hollywood för att gifta sig en andra gång. Världen ligger för deras fötter.

Flera år senare återförenas vännerna i Tiger House, släktens egendom. Mycket har förändrats, relationerna är ansträngda. När Nicks och Helenas barn - Daisy och Ed - upptäcker en död kvinna, mördad alldeles i närheten, förändras tillvaron obönhörligt.

Berättarperspektivet skiftar; Nick, Daisy, Helena, Hughes, Ed... och kronologin är uppbruten. Det hade kunnat blir rörigt, men får istället den (gissar jag) önskade effekten av pusselbitar som läggs på plats, en efter en, tills hela bilden framträder. Tjusigt nog på de allra sista sidorna. Trots mordet är detta ingen deckare, utan en skickligt berättad historia om vänskap, familjband, skuld och kärlek. Inte utan överraskningsmoment, får tilläggas.

Och så det amerikanska östkustlivet! En övre medelklassglamour som jag inte kan låta bli att förföras av. Drinkar före maten (eller strax efter frukost), tennis, trädgårdsfester, middagsbjudningar, klubbkvällar, simbassänger, långa sommarnätter, stulna kyssar... Och så allt det där outsagda som bubblar, strax under ytan. Jag är såld.

Tigrar i rött väder är (ännu en) sådan där bok där man kan känna lukter och smaker medan man läser. Solen på huden, den salta vinden från havet, flugors surrande, den fräna smaken av gin... Berättelsen kryper tätt inpå, klibbar sig fast. Klausmann är skicklig och placerar läsaren mitt i berättelsen och hålla kvar henne där, i ett fast grepp, ända till sista sidan.

Ett minus för att översättningen på sina håll är direkt klumpig. Att låta något vara som "en historia av Nancy Drew" när en enkel googling kan avslöja att det borde stå "som i en Kitty-bok" är slarvigt. Kombinerat med en del otympliga direktöversättningar (inte så illa som när Da Kebab och Starchild med anhang varit i farten, såklart, men jag väntar mig definitivt mer här) ger det känslan av att Caj Lundgren haft lite väl bråttom (han har ju annars en massa fina författare på sin meritlista, som Jonatan Franzen och Anthony Burgess). Och förresten, jag kan inte hålla mig, nu när dissningsdammluckan öppnats. Författarfotot! Klausmann ser ut som om hon sitter på toaletten. Och är hård i magen. Visst, det är ett gigantiskt konstnärligt skutt bort från fantasilösa "handen under hakan, beslöjad (men intellektuell) blick". Men ändå. Inte lyckat.

I övrigt rekommenderar jag Liza Klausmanns debut å det varmaste.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 8 januari 2013

"Sandmannen" - Lars Kepler fortsätter att öka

 
Jag blir inte klok på Lars Kepler. Hur kan man skriva så vansinnigt spännande? Och samtidigt så vansinnigt långrandigt? Men sakta men säkert håller han (de?) på att vinna över mig på sin sida...

Som bekant  var jag inget större fan av Hypnotisören, men Eldvittnet visade sig ju vara helt ok, så det kändes självklart att plocka med sig Sandmannen hem över julen.

Boken tar vid där den förra slutade, med Jurek Walter, den mystiska seriemördaren som Joona Linna hjälpte till att fånga och som nu sitter inspärrad på livstid. När en ung, sjuk man kommer gående på en järnvägsbro mitt i smällkalla vintern aktualiseras fallet på nytt, eftersom mannen visar sig vara ett av Walters offer. Dödförklarad för sju år sedan, men fortfarande vid liv. Kanske finns det fler som överlevt? Joona Linna måste få Jurek Walter att prata.

Redan i inledningen är det så spännande att jag inombords hetsar Jonas Malmsjö att läsa snabbare, snabbare (men han tar sin tid, den gode Jonas, struntar helt i mig). Och intrigen är faktiskt bättre än någonsin. De torftiga psykologiska förklaringsmodellerna från tidigare böcker har köttats till, samtidigt som Kepler har kvar förmågan att i skakigt presens berätta en historia som är omöjlig att släppa. Dessutom träder Joona Linna äntligen fram som en fylligare karaktär (även om lite för mycket tid läggs vid att beskriva hans ögons gråa skiftningar - jag fattar!!! Läsaren måste tydligen övertygas gång på gång om vilken ytterligt fascinerande karaktär han är.).

Men boken har också flera problem. Som vanligt känns det som att Kepler lever sig in lite väl mycket i sin egen historia. Så mycket att de missar att de upprepar sig, värre än vilken amerikansk TV3-dokumentär som helst. Jag fattar ju att det är ett grepp för att placera läsaren mitt i historien, men man måste kanske inte gång på gång och i detalj beskriva hur Joona Linna kör bil (bilen sladdade till över snövallen mellan filerna och karossen skakade till av vinddraget när han körde om långradaren, typ). Dessutom finns det ett par logiska luckor som gärna hade fått tätas och ett behov av att överförklara och dra ut på vartenda skeende.

Trots detta (javisst, detta är kursiveringarnas text), så lyckas paret Ahndoril hålla mig fastnaglad vid boken ända fram till den slutgiltiga... cliffhangern (såklart)! Nu måste jag ju läsa nästa bok också. Och trots invändningarna ovan kommer det inte alls att bli någon plåga. Inte alls.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro



måndag 7 januari 2013

"Den tomma stolen" av JK Rowling - Inte imponerad!


Jag bara älskar Harry Potter. Har under väldigt många år läst Harry böckerna, längtat och suktat efter nästa bok. Tror t.o.m. att jag har haft mer Harry Potter-feber än mina killar där hemma.

Så självklart har jag längtat efter JK Rowlings nya roman, äntligen.

Jag kastade mig över boken när den dök upp…
Men, oj vad besviken jag blev.

Boken handlar om småstadsliv, jag såg de pittoreska husen framför mig, människor som alla känner alla och gärna klippte grannens gräs när han var på semester.

Istället fick jag negativa människor som stod upp till armbågarna i avundsjuka. Människor med knarkproblem och trasiga familjeförhållande. Får vi inte nog av det i verkligheten?! Var fanns alla människor med stora hjärtan och som bubblar av positivism?

Boken har väldigt många olika karaktärer och blir ganska snart svår och tråkig att följa. Jag hittar ingen riktig hjälte/huvudperson i boken som jag fick empati för.

Kanske var det för att jag hade så enormt höga förväntningar på JK Rowling efter att hon verkligen bubblat över att fantasi i Harry Potter böckerna. Eller också var det inte min typ av bok?!

Men, detta är ju bara min åsikt och tack och lov har vi alla olika smaker både när det gäller böcker och annat. Hur skulle annars världen se ut?!

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

lördag 5 januari 2013

Läsmålsättning 2013

Efter att ha fluktat igenom mina två senaste recensioner här i bloggen framträder en tydlig läsmålsättning för 2013: Orka läsa god litteratur.

Redan när jag skulle sammanställa min årsbästalista insåg jag ju att jag valt läsning med en något trött hjärna under det gångna året. Inte dåliga böcker alls, men enklare, mer lättsmälta. Inget ont om dem, men man vill ju blanda upp det litterära rostbrödet med lite hardcore grovt rågbröd ibland.

Målsättningen kräver såklart sin tribut. Jag måste frigöra tid. Tid till eftertanke. För fyller jag varje ledig stund med aktivitet som jag gjort det senaste, så blir det bara utrymme kvar till lättläsning. Alltså, vara rädd om tiden. Orka tänka. Orka läsa saker som berör och stannar kvar. Tror att jag inleder med att beställa Nina Björks (Sydsvenskans kulturpristagare) Lyckliga i alla sina dagar, som jag tänkt läsa sedan den kom ut - men just det - inte kommit mig för. Förhoppningsvis blir det mindre besvikna recensioner efter det. Önska mig lycka till!


Läsning pågår, även 2013.

Och jodå, jag kommer att fortsätta läsa både deckare och feelgood också. Vill inte bli mitt gymnasiejag igen med allt vad det innebär...

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 3 januari 2013

Gott Nytt Gaiman-År!


Så bekvämt!

Det är bara den 3:e januari och jag kan redan nu med bestämdhet säga vilken bok jag ser fram mot absolut allra mest 2013!

“A brilliantly imaginative and poignant fairy tale from the modern master of wonder and terror, The Ocean at the End of the Lane is Neil Gaiman’s first new novel for adults since his #1 New York Times bestseller Anansi Boys.

This bewitching and harrowing tale of mystery and survival, and memory and magic, makes the impossible all too real...”


Bonniers “cross-over”-imprint, MIX Förlag, återutgav förra året ut Neils kanske bästa roman hittills, Amerikanska Gudar, och kommer inom kort även att ge ut Neverwhere igen.

Blir det MIX som lägger vantarna på den här nya romanen också?

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

tisdag 1 januari 2013

"Å andra sidan" - Marian Keyes på tomgång


Det bär emot att börja året med en dålig recension, och ni vet att jag egentligen är en förespråkare av chick litt-drottningen Marian Keyes. Med några få undantag (Lucy Sullivan) så lyckas hon gång på gång leverera lättsam underhållning av bästa praliner-på-divanen-slag. But here we go...

Glad i hågen lade jag in en av mina få olästa Keyes, Å andra sidan, i min ipod för lite ljudlig underhållnigsbonanza (ljudböcker bör ju vara av det mer lättlyssnade slaget). Tji fick jag! Inte sedan ovan nämnda Lucy Sullivan har jag irriterat mig så. Kanske borde jag ha gissat att det inte skulle bli helt perfekt eftersom jag börjat på boken tidigare, men lagt den åt sidan. Men att det skulle bli så här tjatigt kunde jag inte drömma om!

Inget fel på storyn. Det är ju inte Nobelprisklass, men herregud, vi pratar underhållningslitteratur:

Jojo Harvey är litterär agent, med siktet inställt på att bli delägare i agenturen. Men när en ny kollega dyker upp och kammar hem ett miljonkontrakt får hon problem.

En av Jojos författare är Lily Wright. Hon har skrivit en tröstbok efter ett rånöverfall och boken blev en bästsäljare. Nu har Lily fått skrivkramp och börjar bli desperat. 


Gemma Hogan arbetar som festfixare. Hon var tidigare en av Lilys bästa vänner, tills den dagen då Lily stal hennes pojkvän Anton. Nu har Gemmas pappa träffat en ny kvinna och Gemma flyttar hem till sin mamma, som fått en sådan chock att hon måste matas med lugnande medel. Gemma skickar desperata e-mail till sin väninna Suzanne, som tycker att de är så underhållande att hon skickar dem till den enda litterära agent hon känner till: Jojo Harvey.


Så långt allt väl alltså. Men sällan har uttrycket kill your darlings kommit bättre till pass. Minst halva boken hade kunnat strykas. Minst!! Det är så tjatigt att öronen krullar sig. Hade detta varit boken Keyes skrev precis innan hon gick in i sin långa depression hade det inte varit svårt att gissa orsaken.

Att jag ens lyssnar klart är mitt eget fel, såklart. Men jag har svårt att lämna en bok oläst och jag måste ju trots allt köra fram och tillbaka till jobbet. Och tystnad längs med samma gamla väg hade varit än tråkigare (se där, då var det väl inte så illa! Eller? Eller?)

Rakel Molin är dessutom en sådan där retlig uppläsare som ger varenda karaktär en egen röst (lite av hennes signum i och för sig) och läser på någon slags stockholmska som jag antar ska vara sådär härligt chick littig. Boken. Blir. Inte. Bättre.

Hoppas innerligt att Marian Keyes nya, Hemligheten på Mercy Close, är i en helt annan liga. Just nu vet jag inte om jag vågar läsa. Måste hämta mig lite först.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro