Sidor

Aktuella evenemang

onsdag 31 juli 2013

Kan vi lära något gott av Hitler?


Frågan i rubriken har jag sällan, om aldrig, ställt mig. Men Blenda, huvudpersonen i Fjärde riket som utkommer nu i början på augusti, frågar sig just det. Och hennes svar är ja - det kan vi.

Blenda kommer ny till en stor skola. Redan från början vet hon att det kommer att gå snett. Hon är ingen person som blir populär, ingen som får vänner och glider igenom tillvaron.

Mycket riktigt hamnar hon direkt lägst i klassens hierarki, och precis som alla som hamnat där längtar hon därifrån. Till skillnad från de flesta får hon dock chansen att göra något åt det genom ett grupparbete om Hitlers väg till makten.

"Såklart var Hitler ett svin", säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. "Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen." 

Tillsammans med likaledes osynliga LSD och den osäkra Penny utarbetar Blenda en plan för att ta makten i skolan. Och lära den populära diktatorn Hedvig en läxa.

Idén är både intressant och, trots Hitlerkopplingen, ganska kul. Och som en skildring av högstadievärldens hierarkier och bevekelsegrunder är Fjärde riket riktigt bra. Som en trovärdig historia om vad som skulle hända om någon verkligen gav sig på att praktisera Hitlers metoder i verkligheten - inte så väldigt trovärdig. Lite för mycket händer lite för snabbt. Och med tanke på hur smart Blenda inleder sitt maktspel gör hon några väl korkade manövrar en bit in. Nödvändiga kanske, för att få romanen dit författaren vill. Men ytterligare ett trovärdighetsproblem. Och sensmoralen känns ganska given.

Nåväl, jag tror säkert att boken kan funka bra som kombinerad tankeställare och underhållning för högstadie- och kanske tidiga gymnasieåldern. Men någon allåldersbok tycker jag nog inte att den är. Trots viktiga frågeställningar.

 En intervju med Maria Nygren finns att läsa här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

måndag 29 juli 2013

Allt glimmar inte i Guld



Efter att ha lästs Chris Cleaves förra roman Little Bee beställde jag omedelbart hem hans två andra utgivna, men ännu icke översatta, böcker Incendiary och Gold. Om man skriver en bok så otroligt överj*vla bra som Bee torde väl även författarens andra verk vara värda att kasta ett getöga eller två på, resonerade jag.

Jag läste Incendiary förra sommaren. Ett öppet brev till Usama bin Laden från en mor som förlorat både barn och make i en terrorattack. En orginell idé. Klart läsvärd, men inte Bee-nivå.

Den tredje romanen blev av någon anledning liggande ett helt år. Inte av någon annan egentlig anledning än att andra titlar hamnade ovanpå den i ”måste-läsa”-högen på nattygsbordet. Eller kanske även lite för att baksidestexten om kärlek, rivalitet och tävlingscykling inte riktigt lockade mig. Jag har många intressen i livet. Sport är inga av dem.

Sedan jag läste Bee förra året har den översatts till svenska, hyllats öfverallt, varit en av favoriterna i vår läsklubb (Låna & Läs) och nu under vår och sommar sålt i kioskvältarvolymer i pocket.
(Jag säger inte att mina tidiga recensioner (här och här) är den enda anledningen till bokens svenska framgång, men sannolikt är det den enskilt viktigaste faktorn… :-) )
Naturligtvis vill Brombergs Förlag upprepa succén och ger nu ut Gold i Sverige. Inte allt för överraskande med titlen Guld.

Är den bra då?
Enkelt svar: Ja, det är en kompetent och läsvärd roman.
Är den lika bra som Little Bee?
Ännu enklare svar: Nej… Nej, inte ens i närheten.

Guld är ett triangeldrama mellan tävlingscyklisterna Zoe, Kate och Jack.
Zoe är den vilda, risktagande tränings- och tävlingsnarkomanen som är villig att gå hur långt som helst för att vinna. Kate är naturbegåvningen som matchar Zoe i talang och styrka men saknar hennes driv. Eller rättare sagt saknar hennes hänsynslöshet. Jack är mannen, också cyklist på OS-nivå, som står mitt-i-mellan de två kvinnorna.
Historien har många trådar och rör sig ända från de inblandades barndom fram till OS i London 2012.
Leukemisjuka lilla Sophie spelar en viktig roll i handlingen, avslöjar inte vilken dock.
Darth Vader likaså.

Skildringen av träning och tävling i boken är väldigt välskriven. Man kan verkligen känna intensiteten i loppen. Doften av gummi och svett är påtaglig.
Cleaves prosa är, precis som i de två tidigare romanerna, fantastisk. Han har ett sätt att formulera sig som borde göra de flesta författare gröna av avund.

Men, tyvärr tycker jag inte att storyn håller lika hög klass som hantverket här. Kärleksdramat som är bokens kärna känns såpig. Skilda Världar/Glamour-såpig if you know what I mean…
Och det känns som om förlaget plockat upp samma vibbar när man satt det svenska omslaget …


Kanhända att jag dömer boken hårdare på grund av min kärlek till Little Bee, en av mina tre tio-poängare sedan jag började föra bok 2002.
Den är, som sagt, absolut läsvärd. Bara inte den Kung-Fu-spark i magen jag hoppats på.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

söndag 28 juli 2013

Nej tack, Nesbø...


Jag har försökt med Pansarhjärta. Och nu i sommar kände jag att jag måste försöka igen. Han är ju så himla populär, Jo Nesbø. Ni vet, norrmannen som varit börsmäklare, spelar rock och numera skrivit snart ett dussin bästsäljande kriminalare om Harry Hole.

Jag kommer inte längre än till de första kapitlen i Polis, den senaste thrillern av Nesbø. Redan här har jag fått nog av sönderslagna skallar, offer som mördas och våldtas på olika bestialiska sätt. Jag lägger ner.

Ett par dagar senare försöker jag igen. Det blir allt värre, barnvåldtäktsmän, serieförbrytare, korrumperade pampar. Kort sagt, människan är alltigenom usel och ond.

Jag orkar inte, vill inte, tar avstånd.

Jo Nesbø skriver visst bra och jag förstår att det här kan bli hur spännande som helst. Min man hävdar också att Nesbø är fenomenal på att knyta ihop det på slutet.
Men det här är helt enkelt inte min grej - hur bra Nesbø än skriver.

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

lördag 27 juli 2013

Maja Grå-pepp!


Men huuuur har jag kunnat missa att det är en ny Maja Grå på gång?!?! Och detta redan i början av augusti. Har jag varit mentalt bortrest? Legat nedfryst? Kanske har jag väntat under mossan (okej, dåligt skämt).

I alla fall. Hurra!!! Semesterfröjd. Vilken tur att jag just idag slösurfade in på Amandas sida som jag inte besökt på ett tag (uppenbarligen!) och fick mig denna glada "nyhet" till livs.

Del fyra i serien verkar luta åt deckarhållet på samma vis som trean, men Amanda Hellberg brukar ändå alltid bjuda på den där övernaturliga skräcken som skrämmer livet ur mig på bästa sätt. Och Engelsk landsbygd. Och storslagna hus. Och vindpinad isolering. Ooooohhh....

Under ett storslaget vinterbröllop på Wytham Hall nära Oxford går något fruktansvärt fel. Brudgummen Theo de Vere, tillika den 25:e earlen av Oxford, hittas död och allt tyder på att det är ett bestialiskt mord. Polisens speciella insatsstyrka där Maja Grå nu arbetar kallas in och möts av en ohygglig syn. Det enda vittnet, den nyblivna bruden, är i djup chock.

Maja får en viktig roll i vittnesförhören tack vare sina unika förmågor. Men den brittiska midvintern är förrädisk, och när ett våldsamt snöfall isolerar såväl utredare som bröllopsgäster på Wytham Halls ägor upplever Maja ett växande obehag. Någonting i hennes närhet kastar mörka skuggor över utredningen. Och det tycks finnas kopplingar mellan det här mordet och en rad oupplösta pojkmord.

Maja känner sig motarbetad på alla fronter, och när hon inser att fästmannen Jacks storebror var ett av gärningsmannens offer, tjugo år tidigare, blir hennes engagemang personligt. Jack har sjunkit djupt ner i en depression och behöver henne, men Maja framhärdar i sin jakt efter sanningen - trots att det kan komma att kosta henne allt. Samtidigt vakar någon över varje steg Maja tar, och hon kastas in i ett ödesdigert spel med en iskall mördare.


Pepp! Pepp! Pepp!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 26 juli 2013

Heavy Metal Murder – Lemmy Loot


”Solen skiner och hårdrocken dånar över Sweden Rock Festival, där rockjournalisten Carl Barfoth hänger med sina polare. Vid sidan om festandet har Carl ett uppdrag: att skriva ett långt reportage om hårdrockens själ. Bakom VIP-kulisserna får han besöka stjärnornas privata turnébussar och intervjua allt från excentriska världsartister till läderklädda bråkmakare.



På festivalen finns också Grethe, en liten blondin med tunga kameror hängande om halsen. Hon håller sig i utkanten av festivalyran, rekognoscerar terrängen och planerar i tysthet sitt uppdrag. Klockan åtta på fredagskvällen händer det osannolika. Mitt under pågående konsert hörs två skott och Johnny Magma, basisten i Desanguinator, faller ihop. Redan innan han dödförklaras är mördaren försvunnen….”



En smällkaramells-bagatell för alla lästörstande hådrockare. Skriven av och för metalheads.
Ingen annan behöver bry sig.

Positivt: Kul idé, en mordhistoria på Sweden Rock. Gott om godis för den metallälskande. Skönt flöde i texten och roliga rollfigurer, från den fräsiga yrkesmörderskan till de kärlekstörstande fylle-finnarna.

Negativt: Mer en novell än en roman. 160 sidor i stor stil och korta kapitel. Tog mig en dryg timme att läsa ut. Och halvägs igenom hade jag redan knäckt mordgåtan.
Inte den exakta anledningen må vara , men så nära att jag kunde kosta på mig ett självgott leende och en kall öl.

Cheers maddafakkas!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd


torsdag 25 juli 2013

Khaled Hosseini vill för mycket


Nja, blir väl mitt slutgiltiga omdöme efter avslutad läsning av Khaled Hosseinis nya Och bergen svarade. Efter att ha läst Flyga drake (som jag gillade, men tyckte hade vissa problem) och Tusen strålande solar (som jag verkligen gillade) cirka hundra (nej, jag menar kanske mer tio) år efter alla andra så har jag bara behövt vänta ett år på Hosseinis nya. Men för dem som suktat i sex år skulle jag säga att det kanske var lite väl lång väntan för... det här.

Alltså, Hosseini har alls inte förlorat förmågan att trollbinda sin läsare. När jag väl börjat sträckläste jag boken vars ramhandling spinner kring syskonparet Abdullah och Pari som skiljs åt i späd ålder. Familjen är fattig och Pari adpoteras/säljs till morbroderns arbetsgivare vars fru inte kan få barn. För Abdullah är det en fruktansvärd förlust som kommer att följa honom genom livet. Cliffhangern är givetvis: Kommer de att träffas igen?

Historien vindlar sig sedan från den fiktiva afghanska byn Shadbagh till Kabul, Paris, San Fransisco och den grekiska ön Tinos. Bland annat. Och lika många som platserna är, lika många är de människoöden som Hosseini vill skildra (de räcker till minst fem böcker, jag lovar!). Alla har de på något sätt anknytning till Abdullah och Pari, och jag gissar att ambitionen är att visa på livets och ödets vindlingar, hur en till synes liten händelse gör avspeglingar i många led, som ringar på vattnet (för att använda mig av det Hosseiniska favoritgreppet att upprepa samma sak på olika sätt).

Kan också tänka mig att han vill använda sig av alla dessa personer för att kunna skildra många olika sammanhang utan att för den skull pressa in osannolikt många vindlingar i "grundhistorien" (Flyga drakes problem). Men för mig blir resultatet för spretigt. Agendan ibland för tydlig. Dessutom har han ett undervisande drag som jag lyckats undgå att märka i de tidigare böckerna, men som retar mig lite här.

Vilket som sagt inte hindrar att jag slukar boken. För trots mina invändningar så har jag det bra med Och bergen svarade. Hosseini bemästrar konsten att beröra sin läsare känslomässigt till fulländning. Kanske skulle man kunna likna honom vid Spielberg. Ja, det kan man absolut! De har båda det där översentimentala draget, som man ju ser så tydligt som läsare/tittare. Men trots det kan man inte låta bli att dras med. Och efteråt känner man sig lite lurad. Men på något märkligt sätt nöjd ändå.

Johan var för övrigt betydligt mer positiv. Läs vad han tyckte här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 23 juli 2013

Boken för dig som vill skratta högt i solstolen!


Tror du på reinkarnation?

Om du inte är god i ditt nuvarande liv är risken stor att du återföds till t.ex. en arbetsmyra, eller ännu värre en tarmbakterie. Detta händer Kim i denna galna underbart roliga bok.

Kim är en Tv-stjärna med ett gigantiskt ego som inte har några problem att kliva över lik för att komma dit hon vill i karriären. Efter en prisutdelning faller ett brinnande tvättställ från en rysk rymdstation ner från himlen och träffar henne i huvudet. När hon vaknar har hon sex ben och en stor rumpa. Hon förstår att det är för att hon samlat för mycket dålig karma som hon återfötts till en myra.
Kim är fast besluten att återförenas med sin familj och börjar sitt försök att samla på sig god karma.

Hur går det för henne?
Läs, skratta och njut av hennes färd upp och ner för reinkarnationsstegen.

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

måndag 22 juli 2013

Hurra för "Francesca"!


Bam! Bam! Bam! Tre av mina sommarläsningsböcker avslutade. Gone girl (recension), När duvorna försvann (recension) och nu Francesca. Och i år verkar jag ha valt med omsorg, för de var riktiga fullträffar allihop. Hoppas att det fortsätter i samma stil. Utsikterna är ju goda (jag menar, Khaled Hosseini och Kristian Lundberg. Kan väl inte gå helt snett).

Överlag tycker jag att jag haft bra läsflyt det senaste. Francesca är den andra riktigt bra ungdomsboken (om man kan kalla dem ungdomsböcker. Det är debatterbart. Jag är ju helt klart inte längre ungdom, och jag läser väldigt gärna den här typen av litteratur) jag läser på kort tid. Faktiskt tycker jag att det finns en hel del likheter mellan Francesca och Hazel i Förr eller senare exploderar jag. Smarta, egensinniga och en inte så liten smula krassa tonårstjejer som lyckas navigera genom tillvarons skuggigare platser med vettet i behåll. Inte för att de är så extremt lämpade och kompetenta, utan för att de måste.

Bägge romanerna är dessutom väldigt (och då menar jag väldigt) välskrivna. I en del ungdomsböcker får jag känslan av att författarna försöker lite väl mycket. Resultatet känns ofta tillgjort på ett vuxen-försöker-vara-ungdomlig-sätt (som i den där Blommig Falukorv-låten om snubben som vill vara med och spisa plattor med kidsen, om ni minns - om inte kan ni lyssna här). Det är när berättelsen landar i det allmängiltiga, och det blir tydligt att det faktiskt inte är så stor skillnad på att vara sexton eller sextio (möjligen kan sättet man hanterar existensen på variera - men inte själva existensen), som det blir riktigt bra. Som här.

Boken börjar den dag då Francescas überkompetenta mamma en dag plötsligt inte stiger ur sängen. Familjen (som förutom vår huvudperson består av en far och en bror) står handfallen utan sin motor, och som lök på laxen har Francesca tvingats börja i en ny skola. En före detta pojkskola som nu, motvilligt, börjat ta emot en liten andel kvinnliga elever. Hon är omgiven av störiga killar och ett gäng hopplösa tjejer hon gör allt för att slippa bli vän med. Om hon bara lyckas med konststycket att hålla sig osynlig. Det visar sig dock svårare än hon tänkt sig. Och ju längre tid som går utan att mamman tillfrisknar, desto mer gör sig behovet av att faktiskt bli sedd påmint. Och sedd blir hon, som tur är.

Jag tror faktiskt att jag tyckte bättre om Francesa än tokyllade Jellicoe Road (som jag i och för sig också gillade, absolut). Kanske på grund av att mina förväntningar inte var fullt så skyhöga. Men också på grund av Melina Marchettas förmåga att skildra livets mörkare sidor - depression, alienering, familjekonflikter - så trovärdigt och icke-sentimentalt. Och låt nu inte det dystra temat förleda er att tro att boken är en regelrätt eländesskildring. Fel, fel, fel!! Den är full av humor. Bara av den lite svarta sorten. Dessutom finns där ett helt oemotståndligt persongalleri. Francesca själv? Ja hon är helt enkelt underbar! Jag saknar henne redan.

Slutligen, apropå att Jellicoe Road ska bli film. Vilken bra film skulle inte det här bli? Jag hoppas någon med mer inflytande i filmbranschen än jag också fattat det.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägegsro

lördag 20 juli 2013

Barnböckerna ni inte hittar hos oss

Dags att fylla på beståndet av inte fullt så politiskt korrekta barnböcker? Här är några pedagogiska alster för åldern 3-6:





Okej, okej... det är kanske lite på gränsen. Och jag kan lova er att ni inte hittar dem i våra hyllor. Men håll med, lite roligt är det väl?

fredag 19 juli 2013

Sofi Oksanen levererar enligt förvantan



Det verkar vara de osympatiska huvudpersonernas sommar. Men om jag nog ändå kan förlåta Nick och Amy Dunne i Gillian Flynns Gone girl (mer om dem här), så har jag desto svårare att uppbåda någon som helst sympati för kappvändaren Edgar Parts i Sofi Oksanens När duvorna försvann. Jag får nog gå tillbaka till Jaromil i Milan Kunderas Livet är någon annastans för att hitta en romankaraktär jag tycker så odelat illa om (mer om det här). Det gör inte att jag på något vis tycker illa om romanen i sig. Långt, långt därifrån.

När duvorna försvann är den tredje fristående boken i Oksanens Estlandssvit (de två tidigare är Stalins kossor och Utrensning) och utspelar sig i två tidsplan. Dels på 40-talet, under andra världskriget, strax före och under det tyska maktövertagandet. Dels på 60-talet då Estland återigen befinner sig under sovjetiskt styre.

Huvudpersonerna är tre, Roland, Edgar och Juudit. Roland och Edgar är kusiner, Juudit gift med Edgar. De är inbördes mycket olika, men deras öden förblir historien igenom tätt sammanflätade. Roland är motståndsmannen, obändig, orädd och redo att offra allt för det han tror på. Edgar är den försiktige, överlevaren, med förmåga att anpassa sig. Juudit finner tröst och vila från det döda äktenskapet i kärleken till en tysk SS-man. Alla gör de tveksamma, men långt ifrån obegripliga val. Sofi Oksanen är en alldeles för skicklig författare för att lämna sina figurer åt något sådant som obegriplighet.

Utrensing är en av mina största läsupplevelser på senare år, och det är fantastiskt att återigen få sjunka in i detta liksom köttiga och liknelsetyngda språkuniversum. Det är så detaljrikt och inlevelsefullt och precist att det känns som att jag dras in rent fysiskt i berättelsen. Känner vad romanpersonerna känner, ser vad de ser, hör vad de hör. Den litterära verkligheten blir (minst) lika sann som min vanliga vardag. Det är nästan förvirrande. Och helt fantastiskt.

Precis som i Oksanens tidigare böcker lär jag mig dessutom en hel massa om Estlands historia som jag inte kunde innan. Sådär liksom av farten. Så långt ifrån en historieläxa man kan komma. Precis som jag vill ha det.

Och även om När duvorna försvann (de försvann därför att tyskarna, till esternas förvåning, helt sonika åt upp dem) inte lyckas tumla om mig känslomässigt fullt så mycket som Utrensing, så är det här utan tvivel en av årets största läsupplevelser. En sådan bok som gör klart för mig varför jag älskar litteratur. Att få förflyttas så övertygande bara med hjälp av ord. Bara det. Magi.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

onsdag 17 juli 2013

Nesser i fin kryptisk form


Han kan konsten att sätta myror i huvudet på en, den där Håkan Nesser. Inleder min semester med hans nya roman, Levande och döda i Winsford. Jag började läsa romanen som följetong i Svenska Dagbladet - vilket onekligen har sin tjusning, att man inte kan rusa genom boken utan tvingas vänta tills nästa dag. Men när boken landade på Killbergs i Ängelholm kastade jag mig naturligtvis över den, letade raskt upp rätt ställe i handlingen och sträckläste.

Nu väntar upplösningen på detta väl upplagda drama i flera skikt, på nesserskt vis kryptiskt och med förgreningar till något förskräckligt som hände för länge sedan. Huvudpersonen, en kvinna i min egen ålder, hamnar på ett mycket märkligt sätt i England. Här hyr hon en stuga omgiven av hedar, dimma och hemligheter, vandrar runt med sin hund i ödemarken. Två självmördare har bott i stugan, bara det... Det är laddat med tät stämning, skräck och mysterier. Kvällen är vikt åt upplösningen. Stör ej!


Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

tisdag 16 juli 2013

Skriv under eget namn för bövelen!


Carl-Johan Vallgren/Lucifer                                       Lucifer i William Blakes tappning


Okej... det var kanske liite roligt med Lars Kepler. Men den här "nya" trenden bland förlagen att gå ut med att en (stoppa pressarna!) "Känd författare skriver under psuedonymen x!" känns annars bara trött.

Så. När jag nu (innan boken ens har kommit ut) får veta att bakom den mystiska psuedonymen Lucifer står Carl-Johan Vallgren, känner jag mig just - trött. Vad är det för fel att skriva under eget namn när man provar en ny genre? Förhoppningsvis får man med sig båda gamla älskare och nya läsare. Istället det här med låtsasnamn. Som väl i och för sig skulle vara helt grönt om det inte vore för de de fjantiga "avslöjandena" (ja, okej, de har fått mig att skriva om boken - gissar att det är grejen).

Som det är nu ger det mig bara  mindre lust att läsa den här Skuggpojken, än jag skulle ha haft om den släppts som en vanlig Carl-Johan Vallgren.

Var snälla och upphör med tramset.

Ja, ja, ja... Här har ni handlingen:
"Sommaren 1970 försvinner en liten pojke från Kristinebergs tunnelbanestation i Stockholm. En främmande kvinna tar honom vid handen och går därifrån, och han är borta. Många år senare försvinner också pojkens bror, Joel Klingberg. Hans fru vänder sig till Danny Katz, makens gamla vän från försvarets tolkskola, ett språkgeni med solkig bakgrund, och ber honom om hjälp. Katz går motvilligt med på att börja leta, och upptäcker snart att det finns fler hemligheter i den mäktiga familjen Klingberg. När någon försöker sätta dit honom för mord blir hans sökande också en kamp för överlevnaden."

Här kan ni för övrigt läsa om varför Carl-Johan Vallgren vill tituleras Lucifer i höst.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

måndag 15 juli 2013

You wanted the Best and You got the Best!


Jag brukade vara en ganska så hård och tuff kille på åttiotalet.
Trasiga jeans, nitbälte, dödskallering, jeansjacka med KISS-rygga, folköl, långt hår och fjunmustasch. You name it – I had it (Bildbevis finns – men jag tror att jag lyckats elda upp det mesta...)!

KISS Creatures of the Night (1982) var mitt första egenhändigt inhandlade album (Nej det var inte alls Duran Durans Rio! Sluta ljug! Mamma köpte den åt mig! Jag ville inte alls ha den egentligen! Faktiskt!!).
Jag kommer fortfarande ihåg den enorma impact I Love it Loud-videon hade på mig när den gick på SVTs NightFlight (pre-Bagen). Jösses vad tufft det var!!

Ty barn, ni av ”Spotify-Pirate Bay-allting-precis-på-en-gång-generationen”, när vi var unga såg världen inte ut så. Inget internet. Ingen MTV. Hårdrock på radio var en sällsynt företeelse. Många skivor köptes (oftast på Heavy Sound på Regeringsgatan) endast på grund av ett coolt LP-omslag.
Tyck inte synd om oss ungdomar, livet gick bra att leva även då.

I många år på lågstadiet (-78 och framåt) visste jag inte ens hur KISS lät. Man hade sett dem på ”filmisar” (idolkort som man bytte med varandra) och tyckte naturligtvis att de såg fantastiska ut. Men att veta hur deras musik lät var dem med hårdrockande storebrorsor förunnat.

Creatures-turnén nådde aldrig Sverige. Jag var för liten för att gå på Lick it Up- eller Animalize-turnéerna. Det skulle dröja ända till 1988 (på Crazy Nights-turnén) tills jag fick se KISS live. Då var jag nog ensam kvar bland mina polare att fortfarande digga KISS (och det var svårt efter Crazy Crazy Nights-skivan – uuärk vad den sög!). Alla andra i gänget hade gått vidare till Metallica, Anthrax, Nuclear Assault el.dyl. mangel-i-mangel...
Men visst, konserten var kul. Alla hitsen man ville höra kördes – Detroit Rock City, Heaven´s on Fire, God of Thunder, Lick it Up, I Love it Loud, Rock ‘n ’Roll all Nite, Shout it Out Loud, Love Gun mfl. -men det kändes ju så nervattnat.
Ingen Ace. Ingen Peter. Inget smink!

Det skulle dröja ända till sommaren 1997 innan jag fick uppleva KISS så som de borde upplevas. Orginalsättningen Gene, Paul, Ace & Peter, fullt uppklädda och sminkade. Inte en låt från post-Love Gun-eran (77-). Jag var där, 25 år gammal, sminkad som Gene, en aning berusad och fullkomligt överlycklig. Till och med det regnväder som låg över Stockholms Stadion och blötte ner oss under Hellacopters set försvann och ersattes av strålande väder sekunden Åskguden Gene Simmons satte sin drakbeklädda demonfot på scenen!

Om detta, eller kanske inte riktigt fullt så mycket om mina ungdomsår, har Carl Linnaeus skrivit en faktaspäckad och underhållande bok.

KISS – Den osminkade sanningen är en rockbiografi författat av ett stort fan.

Vilket kanske märks en del i den okritiska tonen mot bandets två ledargestalter, Gene Simmons och Paul Stanley. Men å andra sidan ligger nog en hel del av informationen som här levereras närmare sanningen än i tex Ace Frehleys No Regrets eller Genes egen Kiss & Make-up, som bägge ger en väldigt subjektiv bild av bandets historia.

Enligt uppgift håller Gene & Paul själva just nu på med att skriva den definitiva boken om KISS historia. Och under årets Sweden Rock-festival fick Linnaeus signera ett ex av sin bok till Åskguden Gene i egen hög person.
Kanske behövde Herr Simmons lite uppslag till den egna boken?
Men än så länge är detta nog den bästa boken i ämnet du kan hitta. Läs den!


Jag lyckades tydligen inte bränna riktigt alla. Fanken.

Det brukar argumenteras att Led Zeppelin och Black Sabbath skapade fundamenten till den hårdrock som skrämmer pensionärer till denna dag.
Må så vara, men det var banne mig KISS som gjorde den underhållande! Lyssna bara här.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

söndag 14 juli 2013

Handarbete för husdjuren

Jag är ingen pysslig typ. Raka motsatsen faktiskt. Saknar helt tålamod och pillgen. Men når jag fick nys om den här boken kunde jag inte motstå åtminstone tanken på lite handarbete:


"Cute handicrafts to make with your cat"! Ooooooiiiiiihhhh! Vansinne, javisst. Galna kattantsradarn slår i taket. Men med det enorma överskott av katthår som produceras av våra fyra missar känns boken ändå helt rätt.

Tänker mig att framför allt vår hårigaste stolthet Dockan skulle kunna bistå med råvara:

Dockan. Och hennes päls.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 13 juli 2013

Ååååååh, Gillian!


Det finns väldigt många skäl att älska Gillian Flynn. Ett av de främsta är att hon aldrig leverar en sympatisk huvudperson. För ärligt talat, de där felfria människorna (tandblekta, välvilliga, genomsympatiska), hur kul är de egentligen?

Hos Flynn serveras vi istället självskadande Camille Preaker i Sharp Objects, trashiga Libby Day i Dark Places (Mörka platser) som profiterar på sin familjetragedi... Och nu i Gone girl, de äkta makarna Nick och Amy Dunne - en matchning gjord i, ja inte är det himlen i alla fall.

Men det börjar nog så bra. De träffas, i New York. Nick, en self-made journalist från landsorten specialiserad på populärkultur. Amy, smart, rolig och snygg författare av tester till livsstilsmagasin. Dessutom dotter till en framgångsrik författarduo som gjort henne till förlaga för sina bästsäljande Amazing Amy-böcker. Ljuv musik uppstår, giftermål, lyxig våning, schyssta jobb, framtiden ler. Allt väldigt happy-go-lucky. Nick och Amy är det perfekta paret. Det tycker de själva också. Dessutom är Amy rik. Ordentligt rik.

Så... lågkonjunktur. Nick förlorar jobbet. Amy förlorar jobbet. Amazing Amy-böckerna säljer dåligt och plötsligt behöver föräldrarna Amys pengar. När Nicks mamma blir sjuk tvingas paret flytta tillbaka till hans hemstad i Missouri. Äktenskapet knakar i fogarna. Rejält. Och på deras femåriga bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. Huset i en enda röra. Misstankarna riktas snabbt mot Nick som saknar alibi.

Nick kämpar för att bevisa sin oskuld och ta resa på vad som egentligen hänt. Samtidigt målas en bild upp via Amys dagbok som inte på långa vägar bekräftar det rosenskimrande äktenskap Nick presenterar för polisen. Vad är egentligen sant i den här berättelsen?

Gillian Flynn har snabbt kommit att bli en av mina favoriter i krimfacket. Och intrigmässigt är Gone girl storartad. Bäst hittills. Ingenstans under läsningen har jag någon aning om hur det kommer att sluta. För precis när jag tror att jag lurat ut exakt hur allt ligger till - så ligger det till exakt inte så.

Och så var det den där gejen med huvudpersonerna. Skyldig? Oskyldig? Ond? God? Inga enkla svar där heller. Men inte desto mindre lyckas hon få mig att sympatisera med dem och hoppas att sanningen är någon annan än den verkar vara. Och vansinning spännnade är det hela vägen. Jag får flera gånger hindra mig själv från att bläddra i förväg (strängeligen förbjudet!).

Åååååh, Gillian. Du är helt enkelt bäst. Hoppas du fortsätter gräva i det där mörka, obehagliga träsket som är det mänskliga psyket för evigt!

Summan av kardemumman är att alla borde avsätta ett par dagar av semestern till att plöja den här boken. Mörk kvalitetstid utlovas. Och vill ni hellre läsa på svenska kommer boken på Modernista (som verkligen har gjort en satsning på bra, psykologisk krim) i augusti.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 12 juli 2013

”Arma Gidlund. Arma Gideån. Armageddon”


Det har tagit mig nästan två månader att läsa ut Kristian Gidlunds I kroppen min – Resan mot livets slut och alltings början.
Det är väldans lång tid för en dryga trehundra sidor lång bok, byggd på en blogg som jag redan läst det mesta av.
Problemet blir att jag sällan klarar läsa mer en ett par, tre kapitel/inlägg innan ögonen är fulla av tårar och jag måste gå och krama min son, kyssa min fru.
Ta en paus från ödets jävlighet.

Jag visste knappt vem Gidlund var innan han började blogga om sin sjukdom. Han var trummis i ett band jag hört typ en låt av och skribent i tidningar jag inte läste. En främling i mängden. Statistik.
Nu, när jag följt hans blogg i ett par år och läst ut hans bok, känns det som om jag är på väg att förlora en god vän.
Han skriver så satans bra. Frågan är om någon tidigare så väl skildrat hur det är att snart inte längre vara.

”Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En osynlig risk. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte.
Om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.


Varma sommarhälsningar från Södra Helvetesjävlaskitien,
Kristian Olof Erik Gidlund”




Fan ta din cancer Kristian.
Lycka till med vad som händer sen.
Jag kommer sakna dig.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

onsdag 10 juli 2013

Obönhörligt om brott och försoning i "Onda flickor"

Jamen huuuur lång tid tog det mig egentligen att få ur mig en recension av Onda flickor?! Får skylla på att den figurerade flitigt här i bloggen under våren, så att jag dröjde lite med min enkla mening kanske bara kan ses som en bonus. Så ni inte tröttnar på Marwood, menar jag (i och för sig en omöjlighet). Nå i alla fall... Nu kör vi!

Ibland när man läser en deckare (rätt ofta faktiskt) kan man få känslan av att författarens hela intention är att få till en riktigt rafflande historia. Det är spännande när man läser. Så lägger man ifrån sig boken, och vips har man glömt den (ja, jag tänker på Kepler. Bland annat).

Å andra sidan kan man ibland ha turen att plocka upp en deckare där författaren har en något mer ambitiös agenda. Där hon faktiskt har något viktigt att säga och väljer att klä detta viktiga i kriminalkostym. Några lyckliga kan dessutom göra detta på finfin prosa.

Till den senare kategorin hör Alex Marwood (vår senaste deckarfavorit här i boxen, läs Johans recension här och Marwoods eget strålande gästinlägg här). Hennes Onda flickor är (och kommer att vara - tillsammans med Gillian Flynns Gone girl) det bästa jag läst i krimgenren i år.

För det är inte bara en otäck historia om två flickor som en dag i barndomen begår ett ödesdigert misstag. Det är också en historia om ett samhälle som vare sig glömmer eller förlåter. Ett dömande, stenhårt samhälle med en övertro på sin egen moraliska överlägsenhet (mer om detta i författarens eget gästinlägg - länk ovan). Går det att sona ett brott? Går det att bli fri från skuld? Vems är felet när barn begår brott? Barnens, eller omgivningens? Onda flickor ger läsaren en del att tänka på.

Även om berättandet är förrädiskt lugnt är känslan av att läsa den här psykologiska thrillern som att försöka hålla sig på benen mitt under ett jordskred. Man försöker ta sig uppåt, men man bara vet att det kommer att rasa. Flera gånger vill jag stanna historien. Tvinga den att byta riktning. Låta huvudpersonerna få nåd.

Men jag slutar inte läsa. Det är alldeles för bra för det. Får de nåd? Nej, den lätta fick ni mig inte på. Läs själva.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 9 juli 2013

Mr Darcy står staty

När jag läser nyheten i The Guardian funderar jag först på om det är ett skämt.

Läsare av den här bloggen känner mycket väl till att man i mitt tycke aldrig kan få för mycket av Mr Darcy. Vare sig i bokform, eller i form av Colin Firth i den fantastiska BBC-filmatiseringen. Läsare av den här bloggen vet även att Mr Darcys dykscen i nämnda filmatisering hör till favoriterna.

Följdaktligen borde jag alltså jubla när jag får reda på att mannen ifråga skall stå staty. Med blöt skjorta och allt. På inspelningsplatsen i Lyme Park, Cheshire. Men jag är kluven.

1) Skall det göras staty av Austens verk tycker jag nog att den borde porträttera en scen som faktiskt finns med i boken (vilket Darcys dyk, hur fantastisk den än är, inte gör - Lizzie Bennet hade svimmat).
2) För att den är ruskigt ful. Stor som en dubbeldäckare och i glasfiber. Se själva!


Men å andra sidan, varför så vresig? Klart grabben ska ha en egen staty! Det är ju ändå Mr Darcy vi pratar om.  

Vad tycker ni andra? Bra eller anus (som Jane Austen absolut inte skulle ha sagt)?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

måndag 8 juli 2013

Ett hav att drunkna i

”Ursula Monkton was an adult. It did not matter at that moment, that she was every monster, every witch, every nightmare made flesh. She was also an adult, and when adults fight children, adults always win.”



Som jag ser det så har alla författare som inte är Neil Gaiman ett stort problem.
De skriver inte som Neil Gaiman.
Vilket, när man tänker efter lite, kanske egentligen är något positivt. För om alla kunde skriva lika bra som Neil Gaiman så skulle ju inte något särskilja Neil Gaiman från alla de andra stackars satar som inte är Neil Gaiman.
Neil Gaiman.
Neil Gaiman.

Nåväl. Förvirrade inledningar åsido.
Jag får helt enkelt skylla på att jag precis läst ut Neil Gaimans senaste roman The Ocean at the End of the Lane. Hjärnan tenderar att göra konstiga saker när man precis avslutat en Neil Gaiman-bok. Ett litterärt lyckorus blandat med sorgsen separationsångest ungefär.
Han har en sådan magnifik fantasi.
En sådan oöverträffad berättarröst.
Mancrush much? Yep, you betcha!

The Ocean .. om vi nu måste dra paralleller, är kanske närmast jämförbar med Neils klassiker Coraline, om än lite mindre barnvänlig.
En mörk saga för vuxna. Bitvis riktigt skräckig här och var.

The Ocean At The End of the Lane is a novel about memory and magic and survival, about the power of stories and the darkness inside each of us.

It began for our narrator forty years ago when he was seven: the lodger stole the family’s car and committed suicide in it, stirring up ancient powers best left undisturbed. Creatures from beyond the world are on the loose, and it will take everything our narrator has just to stay alive: there is primal horror here, and a menace unleashed — within his family, and from the forces that have gathered to destroy it. 

His only defense is three women, on a ramshackle farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is an ocean. The oldest can remember the Big Bang.”

Jag avslöjar inte mer av handlingen än så.
Ty detta är en sådan bok som man vill uppleva själv. Utan att någon förståsigpåare i en bokblogg sabbar alla överraskningar för en.
Tillägger bara att om boken blir film (vilket den ska bli) skulle jag gärna se Olivia Wilde i rollen som Ursulsa Monkton. Hon har precis den där ”Sjukt-snygg-men-samtidigt-lite-obehaglig”-looken. Och det säger jag inte bara för att Ursula har en nakenscen. ;-)



Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

söndag 7 juli 2013

Bokhandlarna svarar: Sommarläsningenkät - Eva

Veckan närmar sig sitt slut, och så även vårt enkätmaraton. Sist (men inte minst) ut bland våra svarande bokhandlare är Eva i Ängelholm!

 
1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Dan Brown: Inferno
Khaled Hosseini: Och bergen svarade
Karin Alvtegen: Fjärilseffekten
Bengt Liljegren: Winston Churchill
Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Jo Nesbø: Polis

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
I en bedagad men urbekväm gammal plaststol vid köksväggen. Litet tak över, och så kan man sitta ifred hur länge som helst och bara läsa...

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
Soffläge

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Dan Brown: Inferno (för att den passar alla - den som älskar Florens/ kulturhistoria/ gåtor/ action, men också för att den ställer en stor och viktig fråga.)

7. Strand eller hängmatta?
Strand

8. Deckare eller roman?
Båda!

9. Favoritgenre?
Roman

lördag 6 juli 2013

En bokstav (mindre) säger mer än tusen ord

Någon gång funtat på vad som händer om man plockar bort den där ynkliga lilla bokstaven ur boktiteln? Pleated Jeans har gjort det. Resultatet? Här kommer några favoriter (Edgar Allan Poes hittills okända partybok i botten lite extra favorit):



 





fredag 5 juli 2013

Forgive me, for I have sinned...


Jag ska komma med ett erkännande. Jag har begått boknördens kardinalsynd. Ja, det är exakt så illa som ni tror. Jag har sett filmen innan jag läste boken!

(Paus för upprörda oooohhh och aaaaahhhh!)

Filmen (boken) ifråga är den romantiska dramakomedin Silver linings playbook, eller Du gör mig galen! som den något lökigare svenska titeln lyder. Och jag gillade den. Jättemycket. Så mycket att jag känner att jag inte behöver läsa boken (som har ett jättefult filmomslag - det är fortfarande inte okej!).

Jättefula filmomslaget.

Det var min bekännelse. Jag ska inte göra om det. Jag ångrar mig djupt.

Hur få förlåtelse? Fem läsningar av Brott och straff från pärm till pärm? Tio Nobelpristagare på tio dagar? Förbud mot läsning av favoritförfattare under lååång tid?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 4 juli 2013

Bokhandlarna svarar: Sommarläsningsenkät - Veronica

 

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

*Och bergen svarade - Khaled Hosseini (underbar)
*Inferno - Dan Brown (skrämmande tankegång)
*Vild - Cheryl Strayed (gripande, stark)
*Augustiresan - Anna Fredriksson (sensommarläsning)
*Lustspelet - Charlotta Lindell (sex, behövs det fler argument?)

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Utvandrarna - Vilhelm Moberg (Nej, jag har inte läst dessa, fy på mig)

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
I Solstolen vid havet på en grekisk ö.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
På tåget till jobbet.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Torka aldrig tårar... 3 - Jonas Gardell

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
En man som heter Ove - Fredrik Backman, boken som kan få även de hårdaste att le.

7. Strand eller hängmatta?
Hängmatta. Inte så förtjust i sand innanför bikinin.

8. Deckare eller roman?
Roman. (Gärna utan romantik)

9. Favoritgenre?
Omväxling är mitt mantra! Men måste jag välja så blir det ledarskap (psykologi).

Glad sommarläsning!

onsdag 3 juli 2013

Marwood-böckerna äntligen på väg!!


Ni minns kanske att vi lottade ut fem signerade exemplar av Alex Marwoods Onda flickor här i bloggen för cirkus hundra år sedan? Nu har de kommit tillbaka från England, med fina författarkråkor i, och är på väg ut till vinnarna. Den som väntar på något gott... eller i det här fallet kanske vi ska säga något ont. Snart har ni dem i brevlådorna i alla fall!

Trevlig läsning!

Bokhandlarna svarar: Sommarläsningsenkät - Susanna

Läser helst hemma på gräsmattan. Katten är en bonus.

Vi kör vidare med sommarläsningsenkäten. Efter Odette och Johan har turen kommit till Susanna. Vi vill också gärna veta vad ni läser i sommar. Svara i kommentarerna eller i era egna bloggar och länka!

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Gone girl av Gillian Flynn (började, kom av mig och har nu börjat igen - aaaahhh, raffel!), När duvorna försvann av Sofi Oksanen, En hemstad av Kristian Lundberg, Francesca av Melina Marchetta och Och bergen svarade av Khaled Hosseini.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Knausgårds fyra. Vilket kan verka konstigt eftersom jag älskade sönder hans tre första. Men fastnade i fyran för över ett år sedan och nu ligger den som ett dåligt samvete på nattygsbordet.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
På en filt på min gräsmatta. Eller vid havet. Hoppas på någon slags semesterresa med strand som ännu ej blivit bokad.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
På tåget på väg till jobbet (sommarkortet har gjort mig till delvis tågpendlande igen). I bilen på väg till jobbet (ljudbok - jag är inte Peter Griffin).

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Det är svår konkurrens i sommar, men jag tror på Oksanen. Jag tror alltid på Oksanen. Hon är ett geni.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Oj, oj, oj, vad svårt... Jamen Yarden borde alla läsa! För att den är så illans bra skriven. Och för att den lär oss något om klass som vi verkar vilja glömma bort nuförtiden. Och så är den lätt att ha med sig också.

7. Strand eller hängmatta?
Se ovan. Jag blir åksjuk av att läsa i hängmattan (sant).

8. Deckare eller roman?
Roman. Men jag har blivit bättre på att läsa deckare på senare tid. Mycket bättre.

9. Favoritgenre?
Romaner där jag får lära mig något utan att jag fattar det (det vill säga utan att det känns torrt och tråkigt och faktamässigt). Och böcker med vindpinad engelsk stämning.

tisdag 2 juli 2013

Bokhandlarna svarar: Sommarläsningsenkät - Johan


1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Neil Gaimans The Ocean at the end of the Lane
Chris Cleaves Guld
Mattias Boströms Från Holmes till Sherlock
Kristian Gidlunds I kroppen min
Carl Linnaeus KISS – Den osminkade sanningen

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
James Freys Sista Testamentet har jag av någon anledning konstant puttat ner i botten av läshögen i något år nu. Vet inte varför. Läste någon dålig recension av den tror jag…

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Playa del Carmen, Mexico. Jag kommer dock vara i Skåne/Dalarna/Stockholms skärgård. Det får duga det också. :-)

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
Med tanke på den svenska sommarväderhistoriken lär det väl bli högra hörnet av soffan i vardagsrummet as per usual…

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
När Neil Gaiman kommer med en ny roman brukar det inte vara någon tävling direkt ….

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Har man inte läst den ännu så säger jag En man som heter Ove av Fredrik Backman. Eller Little Bee av Chris Cleave. Dött lopp. Läs bägge, herre Jösses!

7. Strand eller hängmatta?
Det är najs att läsa på stranden så länge man har skapligt stöd för huvud och nacke. Avskyr att ligga och hålla boken i luften, gillar inte att ligga på mage och läsa.
Gillar inte hängmattor. För instabila.

8. Deckare eller roman?
Både och. Och lite biografier samt humor också.

9. Favoritgenre?
Bra böcker.

måndag 1 juli 2013

Bokhandlarna svarar: Sommarläsningsenkät: Odette

Juli. Semester för många. Vi passar på att köra temavecka med en sommarläsningsenkät som valsat ett tag i bokbloggarvärlden (vi hittade den hos Dark Places), men vi resonerar som så att läsningsläsning får man aldrig nog av. Först ut är Odette.

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Har precis upptäckt Håkan Nesser och måste läsa (helst lyssna på) allt jag kan få tag på av honom, bör bli minst fem.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i? 

Hundraåringen kanske. Känns som om alla utom jag har läst den.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
På en brygga med vågskvalp och måsar som bakgrundsljud.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans? 
På väg till jobb (ljudbok), på tåg och i sängen.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Mobergs Utvandrar-serie. Jäkligt bra, håller än, och finns i nyutgiven pocketutgåva.

7. Strand eller hängmatta?
Hängmatta (inte för att jag har någon, men jag skulle gärna vilja).

8. Deckare eller roman? 
Deckare OCH roman! Går inte att välja, tänker inte ens försöka!

9. Favoritgenre?
Böcker-med-oväntade-slut-typ-Picoult, om man kan kalla det en genre…



Vi vill också gärna veta vad ni läser i sommar. Svara i kommentarerna eller i era egna bloggar och länka!