Sidor

Aktuella evenemang

söndag 31 maj 2015

Tävlingen avgjord – Här är vinnarna!



De fem signerade exemplaren av Elisabeth Akteus Rex roman "Valet" har hittat sina ägare. Linda i Kävlinge, Sune i Bromölla, Annica i Umeå, Klaus i Växjö och Ann-Margret i Arvidsjaur får varsin bok med posten. Stort grattis!


De och många andra kunde svaret på frågan om vilken film som ligger till grund för "Sliding doors". Visst är det "Ödets nyck" av Krzysztof Kieslowski, en film som vi övrigt varmt rekommenderar er att se. Nu tror vi att gästbloggandet tar paus för sommaren, men har ni missat någon av våra bloggande författare så hittar ni dem allihopa här.

lördag 30 maj 2015

Händer i butik idag!


Befinner ni er i trakterna av Löddeköpinge eller Ängelholm mellan klockan 12-14 idag ska ni definitivt kika in i någon av våra butiker.

På Center Syd träffar ni Leffe Delo, författare till nyutkomna "Havrefarsan" och till vår Ängelholmsbutik kommer Erik Magnusson och Fredrik Täckström, författarna till boken "Här fröjdas vi i hafvets vågor".



Läs mer under Aktuella evenemang.

Välkomna!

fredag 29 maj 2015

Bokhandlarna svarar: Hur markerar du hur långt du läst i en bok?

Bokmärken, kvitton, hundöron... Vad väljer du?

Filip Nygren, Helsingborg: Det blir oftast närmsta kvitto, slumpmässig papperlapp eller möjligtvis som sista utväg, ett riktigt bokmärke. Hur många bokmärken jag än köper så lyckas jag aldrig hitta ett när jag behöver det. Bland mina mer udda bokmärkes-verktyg hittar vi bestick, kreditkort och en annan bok (där böckerna fungerar som bokmärken åt varandra).

Eva Killberg, Ängelholm: När man som jag är storläsare, museiälskare och konsertfanatiker uppnås angenäma samordningsvinster och synergieffekter: högar av biljetter laddade med trevliga minnen och upplevelser. Dessa biljetter (som ofta dessutom är från Italien och väldigt snygga) får sin optimala användning vid bokläsning. Eftersom jag ofta har ett halvdussin böcker på gång, skulle annars bokmärkesförbrukningen skjuta i höjden.
Det förekommer också, måste jag erkänna, en hel del hundöron i mina böcker. Men vad gör det? Meningen med en bok är att den ska läsas - och då blir den inneboende logiken att den får se läst ut. Dessutom kan ett och annat hundöra markera särskilt tänkvärda eller vackra sidor. Och någon gång, när jag blir pensionär och får oceaner av tid, ska jag gå tillbaka och njuta av dessa höjdpunkter i läsningen (tror jag...)

Susanna Mattsson, Jägersro: Jag är väldigt förtjust i fina bokmärken och försöker att köpa med mig något nytt från varje resa jag gör. Eftersom jag läser väldigt många böcker åt gången räcker de ibland ändå inte till (eller så finns de bara inte till hands) och då blir det ett kvitto, en biljett eller ett hundöra beroende på. Eller så fäller jag helt sonika upp boken och låter den ligga öppen. Jag är ingen motståndare till att bära hand på mina böcker, vare sig genom att vika sidor, bryta prämar eller att stryka under och anteckna. Jag gillar när de känns lästa.

torsdag 28 maj 2015

Martina Montelius släpper loss kulturtanten


Kulturtanterna går på det mesta som händer i form av bokträffar, teatrar, konserter, utställningar. Utan dem skulle sannolikt hela kultursektorn i Sverige rasa samman i ett enda konkursbo. Ändå finns något lätt föraktfullt när man talar om kulturtanter, som om det inte fanns en människa under den rymliga Gudrun Sjödén-tunikan. Det är något könlöst över bilden av kulturtanten.

Det här förändrar nu Martina Montelius radikalt i sin roande roman "Oscar Levertins vänner". Här låter hon kulturtanten Boel Märgåker, 62 år, släppa loss. Hon kastar alla hämningar över bord på litteraturkryssningen, tumlar runt med både kvinnor och män och försöker även knarka på en krukväxt medförd hemifrån. Nu får de fula orden ta plats liksom Boel själv! Varför ska hennes man ha ensamrätt till hennes kropp - när han inte ens är intresserad av den?

Det blir många förtjusta skratt när man läser om Boels utsvävningar, satiren är inte att ta miste på och samtidigt är det faktiskt en berörande historia. Boel är känslomässigt och fysiskt undernärd. Jag känner plötsligt stor ömhet för kulturtanten Boel, som inte hittat det hon sökte i litteraturcirkeln "Oscar Levertins vänner".

Hur det slutar för Boel? Det får ni själva klura ut efter en stunds giftigt underhållande läsning!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

onsdag 27 maj 2015

Nej du Jo...


Nu frågar ni er (med rätta): Hur många gånger kommer hon köra tricket ordvitsrubrik med Nesbø-koppling? Svaret är hur många gånger som helst. Jag är från Göteborg.

Med det klargjort tänkte jag ägna resten av texten åt Jo Nesbøs senaste alster "Blod på snö" som kom ut i slutet på förra veckan. Som ni kan utläsa av min (mycket) skojfriska rubrik var jag inte helt nöjd.
Jag är ju som ni vet ett stort Harry Hole-fan. Jag älskade "Sonen". Så ja, mina förväntningar var såklart höga. Och nej, de infriades inte.

I korthet handlar boken om en hit man som blir kär i personen han får i uppdrag att mörda. Att hon är chefens fru gör det liksom inte lättare. Redan när jag läste om bokens handling tidigare i våras kändes den lite tunn. Tunn är också boken, bara knappa 200 luftigt satta sidor. Max två timmars läsning. Max alltså.

På innerfliken står det att "Blod på snö" och uppföljaren "Midnattssol" (kommer i höst) följer i spåren av den klassiska, goda kiosklitteraturen. Det är nog här skon klämmer. Jag vill på inget vis vara en snobb, men kiosklitteratur (må vara hur god som helst) är liksom inte min kopp te. Får känslan av att Nesbø vill vara Raymond Chandler. Det där ensamma, hårdkokta, svarta. Det är mycket möjligt att han till och med lyckas med det. Jag har aldrig fallit för Chandler heller.

Det finns några förlåtande drag. För det första behöver jag inte gilla den här boken. Den kommer att sälja sig själv. Jo Nesbø gör det. Dessutom kommer jag med gott samvete att kunna rekommendera den till läsovana personer som vill ha något spännande att läsa. Att vår mördare råkar vara litteraturälskande dyslektiker tjänar just det syftet extra väl.

Personligen vill jag däremot ha intressantare intrig och fylligare text. Jo, bättre kan du!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
 

tisdag 26 maj 2015

Tävla med oss - sista chansen!


Ni har väl inte glömt att skicka in svar i vår senaste tävling? Fem signerade exemplar av Elisabeth Aktues Rex "Valet" ligger i potten.

Sara har ett liv många drömmer om; hon är rik, har en fin man, välartade barn, och ett hus vid havet. Men hon har en väl bevarad hemlighet. Under hela äktenskapet har hon haft en passionerad affär med en annan man. Hon kommer till en punkt då hon måste välja. En unik roman med ett intelligent utformat upplägg som kan få dig att fundera över sina egna livsval.

För att vara med och tävla:
Skicka rätt svar på frågan nedan samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se
Svaret vill vi ha senast idag.

Valet" har med sin tre slut liknats vid filmen "Sliding doors". Men vilken film av en polsk regissör ligger till grund för "Sliding doors"?
1. "Ödets nyck" av Krzysztof Kieslowski
X. "Olivier, Olivier" av Agnieszka Holland
2. "The ninth gate" av Roman Polanski
Lycka till!

Här skriver Elisabeth Akteus Rex mer om sin bok.

måndag 25 maj 2015

The story of my life …


“När hon kliver in i bokhandeln där han arbetar är han förlorad. Han måste få veta allt om henne. Måste få ha henne för sig själv. Så han börjar följa efter henne, spionera när hon träffar andra män, bryta sig in i hennes lägenhet, stjäla hennes telefon och hacka hennes e-post. Han kommer inte att låta något, eller någon, stå i vägen för deras kärlek.”

Ja, som ni förstår är det nästan som att läsa om sitt eget liv.
Äntligen en författare som skildrar vardagen för oss bokhandlare …

Eller nja, kanske inte riktigt.
Huvudpersonen och berättarrösten Joe och jag delar många åsikter om litteratur, det är sant. Vi brinner bägge för böcker och den fysiska bokhandeln men, i ärlighetens namn, så slutar nog likheterna där.
Det är ytterst sällan som jag stalkar mina kunder, eller brutalt mördar deras gamla pojkvänner och påfrestande bästisar. Jag säger inte att det aldrig sker, men det hör absolut inte till vanligheterna.

Caroline Kepnes thrillerdebut ”Du” har fått fin kritik och mångna bokbloggshyllningar.
Stephen King (Skräck- och Blurbmästaren) twittrade: ” … hypnotisk och skrämmande. Lite Ira Levin, lite Patricia Highsmith, och full av skarp humor... Originellt. Har aldrig läst något liknande...”

Själv är jag definitivt road av denna udda, och lite porriga, American Psycho-kusin. Men riktigt ivägblåst blir jag inte. Boken är smockfull av popkulturella och litterära referenser. Kul ett tag, lite tradigt i längden. En del av intrigvändningarna känns väldigt konstruerade och ”bekväma”.
Och även om Fröken Kepnes är en långt bättre författare än Fru James så får jag ändå konstant ”Fifty Shades”-vibbar i både handling och dialog.

Good, but not great. Tre starka getingar ungefär.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

lördag 23 maj 2015

Dagens lika som bär

 
Liiite roligt blir det ju när två så inbördes olika romaner (tror jag, har bara läst den ena, så vad vet jag egentligen, men "en hejdlöst rolig verklighetsflykt" som Norra Skåne blurbar på Fakirens framsida är kanske inte orden man skulle använda för att beskriva "Stora makter...") inte bara råkar formges så likartat utan sedan också hamna bredvid varandra i pockethyllan.

På det stora hela är jag lite tveksam till formgivningen av Rachmans bok. Inte för att den inte är snygg, men för att jag mer får känslan av tegelvägg än antikvariat. Lite Safran Foer-vibb får jag också, och den kopplingen är väl inte helt fel att göra egentligen. Men det är svårsålt, har jag märkt. Jag får tjata in den. Tegelväggen ställer sig på något sätt i vägen.

Frågan är om de engelska utgåvorna är bättre. Den ena känns nästan lite Rebecca Wells (Ya-Ya flickorna), betydligt mer lättsåld, men till rätt målgrupp? Tveksamt. Den andra gillar jag. Hela Toolys kaotiska existens i en enda bild. Vinnaren är korad.




Borde jag förresten läsa Fantastiska Fakiren? Den känns lite mycket Hundraåring och det är ju som ni vet inte riktigt min grej. Vad säger ni?

Här har jag skrivit om "Stora makters uppgång och fall". Den gillade jag i alla fall. Mycket.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 22 maj 2015

Silvia Avallone: Marina Bellezza - en stor generationsroman


Såg ni henne i Babel, den italienska författarinnan Silvia Avallone? Jag säger bara: LÄS! Här finns ett av vår tids stora författarskap, enligt min personliga mening. Från debutromanen "Stål" till "Marina Bellezza" går Avallone bara från klarhet till klarhet. Hon skriver om drömmar mot alla odds hos de unga i det ytliga Italien som Berlusconi-eran skapade.

I "Stål" skriver Avallone om tonårsflickornas verklighet i industristaden nära turistparadiset (de kommer aldrig dit), där kriminaliteten lockar de unga männen. Och nu har hon i en fantastisk roman skildrat sin egen hemtrakt norr om Milano, vid foten av Alperna. Här lever bland andra killen Andrea, borgmästarsonen, och Marina, den vackra flickan från ett havererat hem. Det mesta är nerlagt, men naturen finns där, oförändrad. Och TV finns förstås. Det unga paret har en passionerad kärlekshistoria, men väljer helt olika vägar för att försöka hitta en framtid. Marina drömmer om att bli sångerska, känd från TV. Andrea avbryter sina studier och drömmer om att gå tillbaka i sin farfars fotspår, med gård i bergen och egna kor. Det är otroligt vackert skrivet, dramatiskt, rörande, engagerande och inte minst, angeläget. Hur många unga människor finns det som håller på att förlora tron på framtiden - och vilka val kommer de att göra i sina liv när de genomskådat myten om att köpa lycka på en stormarknad?

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

onsdag 20 maj 2015

Tävla med oss – Vinn signerat exemplar av "Valet"


I måndags gästades vi av Elisabeth Akteus Rex, som dessutom varit vänlig nog att signera fem exemplar av sin senaste bok. Dessa lottar vi nu ut bland dem av våra läsare som kan svara på frågan:

"Valet" har med sin tre slut liknats vid filmen "Sliding doors". Men vilken film av en polsk regissör ligger till grund för "Sliding doors"?

1. "Ödets nyck" av Krzysztof Kieslowski
X. "Olivier, Olivier" av Agnieszka Holland
2. "The ninth gate" av Roman Polanski

Skriv ned svaret, samt namn och adress och skicka det till: bokboxen@akademibokhandeln.se
senast tisdagen den 26 maj. Från de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare som får boken i brevlådan.

Här kan ni läsa Elisabeth Akteus Rex text om otrohet och dess konsekvenser.

Lycka till!

tisdag 19 maj 2015

Hipp, Hipp, Hipster!

Dem som känner mig vet att jag inte är en särskilt gnällig typ. Men det finns en sak jag verkligen går igång på (och den är ganska otippad för en medelålders kulturell medelklassare som jag): Folk som klagar på hipsters!

För ärligt talat. Skägg är sjuk mycket snyggare än slätrakat. Rutiga skjortor har alltid varit fint (jag bor i skogen och var tonåring under grungens storhetstid, rutig skjorta är för mig vad blå mascara och spraylugg är för 80-talstonåringarna). En IPA är sjukt mycket godare än en blaskig stor stark. Mopsar och franska bulldoggar är sjukt gulliga hundar. Surdegsbröd är sjukt mycket godare än Skogaholmslimpa. Och så vidare.

Dessutom brygger ju halva bekantskapskretsen öl och bor på rätt gentrifierad adress i valfri svensk storstad.
Ändå är det fritt fram med hispter-bashing i just nämnda bekantskapskrets. Jag kan inte se det som annat än en ny version av gubbar-och-tanter-klagar-på-ungdomen. Och ja, här tänker jag även slänga in världsproblemen. Det finns värre saker därute än självmedvetna kids, liksom.

Kanske beror den här aversionen mot aversionen på att jag faktiskt bor på landet. Att Höör City Center inte riktigt kryllar av medvetna kvasiekologer med bagar- och microbryggarambitioner. Men jag kan på riktigt inte uppbåda någon aggression över att någon liksom vill... stoppa sin korv själv. Det är väl helt ok? Minus det där att det är omoraliskt att äta kött.

I alla fall, denna långa rant ska faktiskt leda fram till något. Nämligen orsaken till varför jag inte tidigare läst Ellen Ekmans briljanta serie "Lilla Berlin". Hade känslan av att det var ett lite för öppet mål. Jag kunde inte ha mer fel. För det här är inte alls gnälligt, det är bara vansinnigt roligt. Har hittills bara läst först albumet och gläder mig omåttligt mot att få fortsätta utforska Ekmans universum.

Det sägs ju att man inte kan upptäcka sin tid om man står mitt i den. Det stämmer inte helt. Ellen Ekman kan. Alla som liksom jag är sena på bollen måste läsa. Nu!

Geni!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 18 maj 2015

Gästbloggaren: Elisabeth Akteus Rex


Ibland hamnar du i situationer som på ett ögonblick kan förändra hela ditt liv. Där du någonstans vet att du har kommit till ett vägskäl, och tar du steget åt ett speciellt håll vet du att det inte kommer kunna göras ogjort senare.
Där har jag varit.

När mannen med de oemotståndliga ögonen såg på mig med den där blicken som fick mina knän att bli gelé och passionen att pulsera i ådrorna. När det uppstod känslor i magen som jag inte kunde ignorera, trots att ringarna på ringfingret borde fått mig att lägga benen på ryggen och springa så långt därifrån som möjligt.
Men lockelsen, spänningen och åtrån blev för stark. Och utan att jag egentligen fattade hur det hade gått till hade jag en älskare.

Det var också då smusslandet inför min man började. Komma på miljarder anledningar till varför jag skulle vara borta över natten. Det var ”konferenser”, ”tjejkvällar”, ”viktiga evenemang” med mera … Heta och trånande sms, som jag var livrädd skulle upptäckas. Umgicks med mobilen som om den vore en livvakt, tog till och med in den på toaletten för att inte maken skulle få möjlighet att titta i den. Blev konstant toknojig precis hela tiden.

Jag menade helt ärligt att jag älskade min man, men upplevde att spänningen och passionen efter ett antal års äktenskap inte var där jag ville ha den. Det behovet fyllde min älskare. Med råge. Sexet var hett, vilt och passionerat. Jag kände mig sedd, uppskattad och åtråvärd.

Det dåliga samvetet försökte jag skyffla lång bort i hjärnans källare, där jag låste ordentligt med ett stort hänglås och kastade bort nyckeln. Ville inte tänka. Ville inte veta vad jag utsatte min familj för. Ville bara ha njutningen som jag precis upptäckt och som blev som en drog för mig. Blommade upp de gånger jag och älskaren kunde träffas och stängde undan alla vardagliga saker under de nätter vi sågs. Återgick till rollen som mamma och hustru när jag kom hem. Övade upp mina skådespelartalanger till perfektion.

Men hur mycket man försöker sudda ut sitt samvete så finns det ändå där, pockar på, sliter en itu. I den här vevan hörde jag talas om en kurs i London som tydligen hade förändrat livet för många som gått den. Jag blev nyfiken och anmälde mig jag också. När jag kom till London hade jag inga direkta förväntningar och tänkte mest att det kunde vara intressant att se vad det var för något. Men jag kan ärligt säga att den kursen var den mest livsomvälvande kurs jag någonsin gått. Jag fick med mig insikter som jag aldrig sett tidigare, jag såg saker om mig själv som var totala nyheter för mig. Men framför allt så bekände jag frivilligt inför ungefär 200 personer att jag var otrogen mot min man. Det var otroligt tungt, jag grät, benen skakade och jag svettades floder. Men det var också otroligt befriande. Där satt människor som inte dömde mig, som bara lyssnade och som stöttade. När jag väl hade berättat inför dem uppmanade kursledaren att också berätta för maken.

Det var ett av de svåraste samtal jag någonsin haft. När jag hade erkänt var han bara tyst och jag grät en gråt som aldrig tycktes ta slut. Det var som om hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig. Jag grät för vad jag gjort, för vad jag utsatt mina nära och kära för. Jag grät för att jag kände mig som den mest usla människa i hela världen. Men jag hade åtminstone berättat. För första gången i mitt liv hade jag erkänt något som jag verkligen inte var stolt över, något som riskerade att ödelägga hela mitt äktenskap.

Jag sade upp kontakten med min älskare, jag och min man försökte lappa ihop vårt äktenskap, men slutligen gick vi ändå skilda vägar. Mycket på grund av mig, då jag fortfarande känner att jag inte litar på mig själv. Jag har kommit att utveckla en rädsla för relationer. Inte för närheten eller samspelet. Inte för att bli sårbar. Utan för att jag är livrädd för att såra den jag älskar igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara otrogen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna falla som en fura på det sätt jag gjorde. Men det är lite man vet om sig själv och vissa lärdomar får man tyvärr lära sig den hårda vägen.

Otroheten är den största sorg jag bär med mig. Varje gång jag tänker på vad jag har ställt till med och hur jag har sårat, så snörper hjärtat ihop sig och det kommer tårar i ögonen. Jag är ingen beräknande och slug människa egentligen, men jag blev en sådan på grund av min affär. Jag blev en person som jag inte tyckte om, som jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna.

Jag skrev "Valet" dels som en slags terapi, men jag ville också väcka tankar. Många av oss har nog åtminstone någon gång funderat på om gräset är grönare på andra sidan. En del av oss testar, precis som jag gjorde. En del kommer fram till att gräset smakar bättre där bortanför staketet, andra inser att det inte var så mycket bättre där heller. Få människor – om ens någon – har dock möjlighet att göra ett val 3 gånger i samma situation, att välja olika saker varje gång

Det är fördelen med att vara författare. Där kan jag själv styra utgången. Så jag lät huvudpersonen göra tre val. Och på det sättet får boken också tre slut. Oavsett vilket val hon väljer leder det till konsekvenser som hon inte riktigt kunnat tänka sig. Frågan är om gräset verkligen är grönare? Jag vet svaret…


Elisabeth Akteus Rex är 35 år och har gett ut tre spänningsromaner om maktmissbruk. 2012 blev hon årets rookieförfattare med sin debutroman.
I april kom hon ut med relationsromanen "Valet" som är en berättelse om att de val vi gör i livet får konsekvenser och att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Boken är unik och har tre slut och är lite som en erotisk version av ”Sliding Doors.

söndag 17 maj 2015

Ninni Schulman-tävlingen avgjord!




Nu har vi dragit de fem vinnarna i vår Ninni Schulman-tävling. Rätt svar var Expressen och bland dem som visste det fanns Dirk i Bunkeflostrand, Jörgen i Ängelholm, Kristina i Helsingborg, Christina i Norrköping och Jessica i Järfälla. Ni får varsitt signerat exemplar av "Vår egen lilla hemliget" med posten. Stort grattis!

Vann du inte den här gången? Misströsta inte. Redan nästa vecka är det dags för ny gästbloggare och ny tävling.

lördag 16 maj 2015

The perks of being a bokhandlare





Som om jag inte redan hade nog att läsa låg ett paket med Jo Nesbøs senaste och väntade på mig på jobbet igår. Hör ni mig klaga? Nej, ni gör ju inte det. Bokhandlare är världens bästa jobb om det var någon som tvivlade. Jag kastar allt åt sidan och dyker ner i min nästan-favoritnorrbagges (han är ju nummer två på kärlekslistan, ni vet vem som är etta) senaste alster. Skakar lite på min snöglob. Skänker en tacksam tanke till Piratförlagen som har koll på mina favoriter.

Boken finns för övrigt i butik den 20 maj. Då kan alla de stackare som som inte har turen att vara bokhandlare också få läsa.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 15 maj 2015

Bokhandlarna svarar: Vilken bok ger du till din värsta ovän?


Susanna Mattsson, Jägersro: Först tänker jag att min värsta ovän borde få läsa något riktigt plågsamt tråkigt, som min hatbok "Den unge Werthers lidanden" eller "Ulysses" (ja, jag vet att min fiende kanske råkar få en Stor Litterär Upplevelse på kuppen – jag fick den inte). Men sedan tänker jag att kanske både min fiende och jag själv borde läsa Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll" istället och helt enkelt sluta vara ovänner.





Eva Killberg, Ängelholm: Här får du - min värsta ovän: "Parfymen" av Patrick Süskind. Det vidrigaste jag läst är denna roman om den sjukt fule mannen som föds ner i fiskrenset på Paris fiskmarknad och blir besatt av lukter och parfym. Hans högsta önskan blir att tillverka en parfym med doften av unga kvinnor. För detta ändamål måste han slakta töserna. Till slut blir han själv slaktad av en naken mobb. Kan det bli värre? Om ni undrar - nej, jag har inte läst hela. Jag började och lade boken ifrån mig med avsmak, men har fått den refererad av andra som tycker precis tvärtom, att den faktiskt var fascinerande. Hur som helst, min oväns räddning är att den inte längre går att köpa - den är för gammal.



Johan Zillén, Center Syd: ​Eftersom jag är en fridens man, och avskyr tanken på att någon någonsin skulle vilja vara min ovän, väljer jag självklart "Bamses Kompisbok".
Problem solved!



torsdag 14 maj 2015

"Här fröjdas vi i hafvets vågor" - Rena nostalgitrippen om Ängelholmsbad

Författarna vid strandkanten.

Ängelholms och Skäldervikens främsta trumfkort är den oändliga sandstranden. Så har det varit sedan förra sekelskiftet. Och badortslivet i Ängelholm var till och med ännu mer berömt anno dazumal, sedan slutet av 1800-talet: Åk inte till Trouville i Normandie - åk till Engelholm, manade skribenter i Danmark och Tyskland. Hotell och fashionabla restauranger växte fram, livet var tjusigt, man drack brunn, lyssnade på levande musik i Thorslund, dansade på Hotell Thor, åkte ångbåtsslup till Skäldervikens salta vågor.

Den spännande berättelsen har nu samlats i en fantastisk nostalgibok av Erik Magnusson och Frederic Täckström: "Här fröjdas vi i hafvets vågor!". De har samlat bilder, kort, brev, tidningsartiklar och berättelser om badlivet, turisterna och sommargästerna i Ängelholm och Skälderviken genom tiderna. Med massor av roliga detaljer växer bilden fram av Ängelholm som turistmål och sommarboende med charmiga sommarvillor i Havsbaden.

Tidigare har de båda författarna gett ut motsvarande berättelser om Mölle, Torekov och Båstad. Nu är det alltså Ängelholms tur.

"Här fröjdas vi i hafvets vågor" är en underbar nostalgitripp för alla Ängelholmare och Skälderviksbor - men ger också en viss känsla av vemod. Nästan allt är rivet och borta i dag, eller ombyggt till privatbostäder. Kvar som etablissemang finns bara Klitterhus och Hotel Lilton. Dokumentationen blir å andra sidan desto mer värdefull. Och boken är ett måste för alla med anknytning till Ängelholm och Skälderviken.

Lördagen den 16 maj lanseras boken på Ängelholmsgillet, men den säljs i vår Ängelholmsbutik.

Den som vill träffa författarna och få ett signerat exemplar har möjligheten lördagen den 30 maj, mellan 12 och 14, i bokhandeln på Storgatan 56.


Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

onsdag 13 maj 2015

Dagens I-landsproblem


Aaaaarrrrrgggghhhh, nu har det hänt igen! Jag har alldeles för mycket bra att läsa. Jag vet att det motsatta vore ett större problem, men redan detta angenäma är svårt att hantera. För jag har varit så pepp att jag gjort misstaget att lyckas börja "bara lite grann" på varenda bok ovan.

"En av oss sover" och "Systerland" hade väntat så länge så att jag tänkte "Nu är det dags!". Men så var jag på en författarfrukost med Tove Folkesson (kan inte motstå flickvärlden som norm, det vet ni) och en med Susanna Alakoski (mer om "April i anhörigsverige" här). Så har vi favoriterna Lionel Shriver och Tana French. Plus Montelius kulturtantshyllning. Det gick liksom bara inte att motstå!

Resultatet blir ett slags handlingsförlamat limbo (där jag dessutom lyssnar parallellt på Sarah Waters senaste). Är mitt inne i åtta berättelser och kan inte välja någon. Landar istället i att (sist på bollen) läsa Ellen Ekmans geniala seriealbum "Lilla Berlin". Hur ska jag lägga upp spelet för att få något gjort?

Mvh,
Kört fast

a.k.a.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 12 maj 2015

Sista chansen att tävla idag!


Förra veckan gästades Bokboxen av Ninni Schulman och just nu pågår en tävling där vi lottar ut fem signerade exemplar av hennes senaste deckare "Vår egen lilla hemlighet" bland dem som kan svara på frågan:

I vilken tidning var Ninni Schulman krönikör när hennes första bok kom ut?
1. Aftonbladet
X. Expressen
2. Värmlandsbladet

Era svar tillsammans med namn och adress vill vi han in senast idag till: bokboxen@akademibokhandeln.se
Fem lyckliga vinnare som får boken i brevlådan.


Här kan ni läsa Ninni Schulmans text.

Lycka till!
Bokboxarna

måndag 11 maj 2015

The more you know …



Randall Munroes bok ”Tänk om – Seriösa vetenskapliga svar på absurda hypotetiska frågor” börjar med den bästa friskrivningsklausul jag tror jag sett:

”Prova ingenting i den här boken hemma. Författaren till denna bok är skämttecknare på internet, inte hälso- eller säkerhetsexpert. Han gillar när saker börjar brinna och exploderar, vilket innebär att din personliga säkerhet inte står högst upp på hans prioritetslista. Förlaget och författaren avsäger sig allt ansvar för eventuella negativa konsekvenser, direkta eller indirekt, som kan uppstå på grund av information som återfinns i denna bok.”

Boken inleds med en undran som vi alla säkert gått och grunnat på sedan barnsben:

”Vad skulle hända om jorden och allting på vår planet plötsligt slutade snurra medan atmosfären fortsätter röra sig med oförminskad hastighet?”
Svaret: ”Först skulle nästan alla dö. Sedan skulle det hända intressanta saker …” 

Sedan följer en fyra sidor lång förklaring som får mig att garva våldsamt och ligga skakande i fosterställning växelvis.



Vi får även ta del av svaren på så fullkomligt genialt idiotiska frågor som till exempel:

”Om varenda människa på jorden bara försvann, hur lång tid skulle det då dröja innan de sista elektriska lamporna slocknade?”

”Från vilken höjd behöver man släppa en köttbit för att den ska vara färdiggrillad när den når marken?”

”Om en asteroid var väldigt liten men supermassiv, skulle man då verkligen kunna på den som Lille Prinsen?”

”Kan man använda uppochnervända kulsprutor som en jetpack?”

”Går det att bygga en bro av Lego över Atlanten?”

Är du nyfiken på svaren tycker jag absolut att du ska läsa den här boken.

Om inte så tycker jag att du är en tråkmåns.





Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

söndag 10 maj 2015

“I have no pretensions whatever to that kind of elegance which consists in tormenting a respectable man.”

Ja, det har blivit dags för nästa Jane Austen-skada. En lite slarvig benrakning och äntligen! så fick jag ett citatplåster igen. Den här gången var nöten lite svårare att knäcka. Men det är "Stolthet och fördom" igen, kapitel 19, och  Lizzies svar till Mr Collins när han tror att hon avvisar hans frieri för att verka mer intressant. Det vill säga den klassiska "no means yes"-tolkningen.

Som vanligt visar Austen var skåpet ska stå med den yttersta humor och intelligens. Åh, Jane!



Här kan ni läsa hela citatet. Ja, hela kapitlet faktiskt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 9 maj 2015

Jag visste det!

Du behöver inte se så bister ut, det är ok att du inte kunde lämna mig.
foto Andrey Loyning
Kära Karl Ove!

Visst tog jag farväl häromsistens, men jag visste väl att du inte skulle lämna mig för gott! Efter att (mer eller mindre troget) ha stått vid din sida genom hela din långfredagslånga livskamp förstod jag att du aldrig skulle kunna sluta skriva. Att det där med att sluta som författare bara var ett sätt att lura skrivkrampen. Något du koketterade med. Ett utbrott av utmattning. Ett sätt att sänka förväntningarnas börda efter den massiva succén. Kanske hoppades du också, efter ditt flertusensidiga Purgatorio, att du nu skulle vara en annan. Eller så var det bara ett försök att få mig att fatta att det faktiskt var slut.

Men just för att du är du kommer nu inte bara en, utan fyra (i och för sig små) böcker att ges ut under nästa år. Innehållet verkar än så länge hemligt, men är det skönlitterärt vet du att du har mig på kroken igen. Du lovar ju också en roman längre fram (hur mycket ångest kommer det löftet inte att ge dig innan den är färdigställd?). Jag läser det som att du inte kan släppa mig.

Men att jag skulle behöva läsa det här i DN, Karl Ove. Efter allt vi har gått igenom tillsammans kanske du skulle kunna ha berättat personligen. Eller åtminstone i en bok?

Vi ses snart,
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 8 maj 2015

Från jag till vi med Susanna Alakoski


Första gången jag stötte på ett konsekvent vi-berättande var i Julie Otsukas fantastiska "Vi kom över havet" (rec. här). Jag trodde inledningsvis att pluralformen skulle skapa ett motstånd. Det visade sig att det var precis tvärt om. Vi:et gav en identifikation som skulle varit omöjligt med ett "jag" eller ett "de". Det drog in mig i dessa hundratals japanska emigranters berättelse, gjorde mig till en del av den, fick mig att för några timmar - åtminstone något - uppleva vad historiens många kvinnor upplevde.
Litteraturens kraft! Makalös.

Att Susanna Alakoski använder vi-formen i sin nya bok "April i anhörigsverige" gör mig dubbelt glad. Dels därför att den behandlar ett ämne som berör så många, men som det talas mycket litet om. Att läsaren, anhörig eller ej, får en möjlighet att bjudas in till identifikation i och med detta demokratiska "vi" är vackert. Dels ger tilltalet alla anhöriga en skuldra att stå enade bredvid, en kör av likar, ett vi i ensamheten istället för ett sorgset och desperat jag. Tack för det Susanna Alakoski!

I en individualistiskt inriktad tid är det kanske dessutom dags att förflytta fokus. För ensam har ju egentligen aldrig varit särskilt stark. Är det till och med tid för en ny tilltalsreform? Kanske ska vi gå från att dua varandra till att via varandra. Vad skulle hända då? Vad säger vi?


Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 6 maj 2015

TÄVLING! Vinn signerad Ninni Schulman-deckare!


I måndags hade vi deckardrottningen Ninni Schulman som gäst i bloggen, och i vet vad som brukar hända efter att vi haft gäster... Just det, det är dags för tävling!

Just nu lottar vi ut fem signerade exemplar av Ninni Schulmans senaste deckare "Vår egen lilla hemlighet" bland dem som kan svara på frågan:

I vilken tidning var Ninni Schulman krönikör när hennes första bok kom ut?
1. Aftonbladet
X. Expressen
2. Värmlandsbladet

Era svar tillsammans med namn och adress vill vi ha in senaste tisdagen den 12 maj. Skicka dem till: bokboxen@akademibokhandeln.se
Efter det drar vi fem lyckliga vinnare som får boken i brevlådan.

Lycka till!
Bokboxarna

tisdag 5 maj 2015

Liv efter liv efter liv efter liv...

Visst har ni också drabbats av den där parallell-livslängtan ibland? Tanken på hur livet kunde ha artat sig om man vid någon kritisk punkt valt annorlunda, medvetet - eller av en slump?

I Kate Atkinsons senaste roman "Liv efter liv" leker författaren med konceptet så att inte bara den privata historien, utan ibland hela världshistorien påverkas. För vad skulle hända om vi inte bara kunde välja om, utan leva om våra liv? Och om vi kunde, skulle det vara en välsignelse, en chans att göras allt rätt. Eller skulle det vara en förbannelse?

Ursula Todd föds en vinternatt 1910, tyvärr är hon död redan vid nedkomsten. Strypt av navelsträngen. Men så föds hon igen, och den här gången hinner doktorn trots snöovädret fram i tid. Så börjar ett märkligt och märkvärdigt liv. Ursula föds och dör, föds och dör under närmare 60 år. Får beroende på omständigheterna uppleva 1900-talshistorien ur vitt skilda perspektiv. Kommer att påverkas av och påverka historien. Finslipar levnadstekniken. Väljer om. Utsätts för slumpens spel.

Först kände jag mig inte så peppad på upplägget. Trtodde att det ändlösa upprepandet skulle resultera i en rastlös gäspning på sidan, typ 100. Men det var innan jag började läsa. För det här är  (precis som Hilary Mantel blurbar på omslaget) en genial historia som hugger tag, även när den rör sig på mikronivå. För ibland är det inte mer än rent engelskt tedrickarmys (och jag älskar engelskt tedrickarmys!), för att i nästa sekund bli bråddjupt nattsvart. Hela tiden med det där lite udda Kate Atkinsonska kynnet som känns så väl igen från genombrottsromanen "I museets dolda vrår". Jag njuter av varje stund, även om de gruvligaste delarna gör ont att läsa. Där blir de ständiga omtagningarna trösterika. Går hand i hand med Ursulas psykiatrikers resonemang om tiden som parallell, vår existens en orm som biter sig själv i svansen. Åh, jag gillar verkligen det här!

Läser ljudboken gör Anna Maria Käll, som jag ju är mycket förtjust i. Hon har den där intimiteten i rösten som lägger berättelsen nära hjärtat. Hennes enda problem är några av de engelska, franska och tyska uttalen - Men det är verkligen en petitess i sammanhanget.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 4 maj 2015

Gästbloggaren: Ninni Schulman

Vardagsdeckare. Ofta sägs det med värme, men ibland med lite förakt. Om man nu ska skriva deckare kan man väl i alla fall röra sig i de politiska korridorerna, inom något internationellt nätverk eller åtminstone i den undre världen. Men jag står för att jag är mer intresserad av nära relationer än vapen och spioner. Och fler med mig, tydligen.

Eftersom jag själv är uppvuxen i en liten ort blev jag tidigt fascinerad – och frustrerad! – över den oerhörda sociala kontrollen som rådde där, hur snäva ramarna var när det gällde vad man fick och inte fick göra, hur man skulle vara klädd och vad man skulle säga. Alla visste allt om alla. Trodde man i alla fall. Och att skapa spänning kring detta skuggspel är väldigt tacksamt.

Det är i de nära relationerna det gör som ondast. Det är där sveken blir som störst, kränkningarna som värst och orden sätter djupast spår. Alla mina fyra böcker kretsar kring det nära och det vardagliga. Grannarna på andra sidan gatan. Gräsmattorna som klipps och gardinerna som byts efter årstid. Den ständiga kampen att verka normal, eller i alla fall lika normal som alla andra. Men vad händer egentligen bakom dörren med lingonkransen när ingen ser?

Min senaste bok "Vår egen lilla hemlighet" börjar med att en socialsekreterare som arbetar med utsatta familjer försvinner. Det enda spår man har efter henne är hennes blodiga bil. Det är en bok om utsatthet, både ekonomisk utsatthet och utsatthet i våldsamma relationer. Hur långt ska det gå innan vi vågar öppna dörren och visa vad som egentligen händer? Hur långt ska det gå innan vi vågar se?


Ninni Schulman är född 1972 och uppvuxen i bruksorten Lesjöfors i östra Värmland, där hennes föräldrar fortfarande bor. Hon har arbetat som journalist sedan 1995 och bor i dag i Stockholm med sina barn. Hennes tre deckare om journalisten Magdalena Hansson, "Flickan med snö i håret" (2011), "Pojken som slutade gråta" (2012) och "Svara om du hör mig" (2013), har fått mängder av lovord och sammanlagt sålt i drygt 300 000 ex.

Vill du vinna ett signerat exemplar av Ninni Schulmans senaste bok? Håll utkik i bloggen! Tävling på gång.

fredag 1 maj 2015

Bokhandlarna svarar: Vad läser du just nu?

Johan Zillén, Center Syd: 
1. Vad läser du just nu? 
"Vi är alla helt utom oss" av Karen Joy Fowler

2. Hur långt har du kommit?
Drygt halvvägs av ca 350 sidor.

3. Varför plockade du upp just den boken?
Hört mycket gott om den från utländska källor. Samt att läsexet landade i min brevlåda häromveckan.

4. Vad tycker du om den hittills? 
Den är ... intressant. Lite klurig handling, men väldigt charmig prosa. Skulle nog kunna bli en bra Wes Anderson-film ("The Grand Budapest Hotel", "The Royal Tennenbaums" mfl.). Definitivt nyfiken på att se vart det barkar hän.


Eva Killberg, Ängelholm:
1. Vad läser du just nu?
"Store bror" av Lionel Shriver upptar just nu inte bara mitt sängbord, utan också mitt huvud och mina känslor.

2. Hur långt har du kommit?
Precis klar.

3. Varför plockade du upp just den boken?
 Shriver sätter skickligt ljuset på vår tids dilemman - framför allt när det gäller förhållandet till mat. Kan någon äta normalt och utan dieter eller överdrifter? Men det handlar också om de knepiga relationerna till föräldrar och syskon, om kändisskap och framgång. Vad är det värt egentligen?

4. Vad tycker du om den hittills? 
 Urbra! kände jag när jag nästan avslutat romanen. Men i natt, när "Store bror" höll mig vaken till slutet, fick jag mitt livs överraskning. Måsteläsning, absolut! Och vem blev inte nyfiken när Lionel Shriver själv var med i Babel häromsistens?


Filip Nygren, Helsingborg:

1. Vad läser du just nu?
"Wheel of Time"-serien i 15 delar på engelska (inkluderat prequeln), av Robert Jordan och Brandon Sanderson.

2. Hur långt har du kommit?
Cirka 5800 av 11916 sidor (pocketutgåvorna), dvs. del sju "A Crown of Swords", eller del åtta om man räknar prequeln också. Vem har påstått att det är krångligt att hålla reda på fantasy-serier?

3. Varför plockade du upp just den boken?
För att jag gillar självplågeri! Nej skämt åsido, det är en av de första fantasy-serierna jag läste och då utgivningen har sträckt sig över två och ett halvt decennium har jag aldrig haft chansen att avluta serien förrän nu.

4. Vad tycker du om den hittills? 
Mycket bra serie, men inte lika bra som jag minns, nuförtiden finns det författare som överträffar till och med Jordan, lyckligtvis är en av dem Brandon Sanderson som avslutade Jordans serie efter hans död, så jag ser verkligen fram emot de sista delarna som Sanderson skrivit. Det är dock dags att hoppa över till en annan bok och få ett litet uppehåll från denna episka serie, då det är risk för en massiv överdos just nu.


Susanna Mattsson, Jägersro:
1. Vad läser du just nu?
"Hyresgästerna" av Sarah Waters.

2. Hur långt har du kommit?
Nästan fem timmar in. Av 22,5.

3. Varför plockade du upp just den boken?
Sarah Waters är en favorit. Har ännu aldrig blivit besviken.

4. Vad tycker du om den hittills?
Jag är mycket nöjd. Var lite orolig efter att ha läst Amanda Svenssons svala recension i Sydsvenskan, men jag tycker så här långt att Waters levererar enligt förväntan. Det vill säga att hon skriver en slags underhållningsprosa med substans. Och så England!