Bokboxen

Nytt i Pocket: "Det bästa av allt" av Rona Jaffe

2012-02-27T07:15:00.000+01:00

Rona Jaffes Klassträffen stod i en kompis mammas bokhylla på 80-talet. Omslaget skvallrade om tantsnusk, men vi bläddrade förgäves i den efter svulstiga sexscener à la Jackie Collins. Har inte knutit någon kontakt med den goda Jaffe sedan. Förrän nu, när hennes genombrottsroman Det bästa av allt från 1958 ges ut i, vad jag gissar är, svallvågorna efter Mad Mens segertåg i rutan (Don Draper citeras på omslaget, första gången jag sett en blurb av en fiktiv person).

Det är 50-tal, New York, förlagshuset Fabian Publications, arbete, kärlek och vänskap. Men så mycket Mad Men är det inte, om man nu väntat sig det.

Boken handlar om Caroline, April, Gregg och Barbara. Fyra unga kvinnor som försöker få livet att fungera på bästa sätt. Caroline tar jobb i New York efter en uppslagen förlovning. Hon börjar som sekreterare i havet av kontorsflickor, men hennes ambitioner sträcker sig högre. Att bli redaktör är målet och hon manövrerar sig fram genom en tillvaro av slemma chefer och missunnsamma överordnade.
Lantlollan April kommer till sina drömmars New York, med en förhoppning om att bli skådespelerska. Ganska snart inser hon att hon inte har vad som krävs och hamnar även hon som kontorsflicka på Fabian Publications. Troskyldig och naiv längtar hon efter den stora kärleken. Och när den kommer gör hon allt som krävs för att hålla den kvar.
Gregg däremot, är skådespelerska på riktigt, även om hon hankar sig fram på tillfälliga påhugg och radioreklam. Men inombords är hon skör och det blir inte bättre av att hon inleder en relation med en ökänd producent.
Barbara slutligen, är ensamstående med sin lilla dotter efter en skilsmässa. Hon delar ett kyffe med modern vars hela tillvaro framlevs framför tv:n. Pengarna räcker knappt till det nödvändigaste, och det är svårt att se hur situationen skulle kunna förändras. För vem vill gifta sig (självklart framstår detta som enda alternativet) med en ensam mor?

Först är jag överförtjust, boken väcker den gamla flickboksläsaren i mig, jag slukar kapitel efter kapitel. Trots att den kan låta lite klyschig såhär snabbt rekapitulerad så gillar jag verkligen storyn (Rona Jaffe ger liv och trovärdighet åt de fyra inbördes mycket olika huvudkaraktärerna), tidsskildringen, den pragmatiska livsinställningen hos framför allt Caroline (så skönt med en kvinna som tillåts ta sig vidare istället för att älta och analysera i oändlighet).

Förlaget beskriver boken som en Sex and the city för 50-talet. Men är knappast någon drömtillvaro som målas upp, långt därifrån. Det är hårt slit (om än emellanåt i tjusiga klänningar, klunkande martini), vardag och längtan efter en kärlek som när den väl dyker upp sällan är vare sig välgörande eller lycklig. Det är inget snack att det inte var någon dans på rosor att vara kvinna på 50-talet. Valen är få: Hitta en man, gift dig, skaffa barn. That's it. Kanske jobba några år före äktenskapet. Men inte för länge. Inte ens våra huvudpersoner ifrågasätter egentligen den där ekvationen i någon särskild utsträckning, men de sliter med de motstridigheter som det innebär att försöka leva ett fullt liv i en alltför snäv ram. Och mycket känns trots allt aktuellt, mänskliga känslor och reaktioner har inte förändrats något vidare på 50 år. Rona Jaffe skriver rakt på sak, med bett i repliken och ett snett leende. Jag förstår att boken var en het potatis när den kom ut. Den här typen av frispråkighet kring unga kvinnors villkor kan inte ha hört till vanligheterna. Och det håller fortfarande. Nästan hela vägen.

Men, och här kommer nu det stora men:et. Efter två tredjedelar märker jag att mitt intresse svalnar. Jag är fortfarande lika förtjust i flickorna, vill fortfarande veta vad som ska hända dem, men boken är för låååång. När jag till slut bara väntar på att Jaffe ska knyta ihop säcken, och så är det 150 sidor kvar! "Jag var stolt över att förläggaren inte gjorde några ändringar alls utom av grammatik- och stavfel" skriver författaren själv i sitt förord. Jag önskar att han (för jag gissar att det var en han i slutet av 50-talet) sagt åt henne att korta.

På det hela taget då... ändå klart läsvärt, rappt och underhållande. Inget litterärt storverk, men en alls inte oäven skildring av kvinnoliv, arbetsliv, kärleksliv. Med mycket hjärta. Och svärta.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Grattis igen Tomas Bannerhed!

2012-02-24T12:56:00.000+01:00

Som om det inte räckte med Augustpriset i höstas har Tomas Bannerhed nu gått och vunnit Borås Tidnings debutantpris för Korparna (ny i pocket). Väl värt, väl värt. När jag sent omsider läste romanen kunde jag inte annat än sälla mig till den unisona hyllningskör som sjungit Bannerheds lov under hela 2011. Så stort grattis Tomas! Ingen skrivkramp nu...
Läs mer om priset här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Ny Tana French i sommar!

2012-02-24T10:23:00.001+01:00

foto: Kyran O'Brien

Livsviktig information måste ha passerat under mitt allseende ögas radar! Har nämligen missat att Tana French (favorit! favorit!) släpper en ny bok i sommar (24 juli). Fjärde boken om Dublins mordrotel kommer att heta Broken harbour. Huvudperson är den obehaglige glidarpolisen Mick "Scorcher" Kennedy från Faithful Place (författaren fortsätter greppet att låta nya bokens huvudperson vara en birollsinnehavare från föregående bok). Jag kan knappt bärga mig. Irländska French är den klarast lysnade stjärnan på min krimhimmel just nu. Kanske blir jag tvungen att köra hardback? Ja det blir jag nog.

Skulle dock väldigt gärna vilja ha en fortsättning på Rob Ryans story. Vad hände egentligen när han var liten? Och hur ser hans liv ut efter den katastrofala upplösningen i In the woods? Kanske i bok nummer fem? Snälla Tana? Pretty please?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Vi håller på med en viktig grej"

2012-02-23T16:28:00.000+01:00

Jag tror att jag hörde Spice Girls låt Wannabe för första gången i Tryck till på tv. De blev totalsågade, ingen i panelen trodde att de skulle slå. Det var 1996, jag satt nedhasad i soffan i det minimala tv-rummet i mitt kollektiv på Vasaplatsen i Göteborg och gjorde det vi gjorde bäst i mitten av 90-talet, slackade framför ZTV i väntan på att det skulle hända någonting exceptionellt.

Sara Hansson var tio år 1996. För huvudpersonen i hennes strålande självbiografiska seriealbum Vi håller på med en viktig grej är Spice Girls någonting helt annat än tillfällig förströelse. För henne är det exceptionellt. Hon upptäcker också Spice Girls på tv, i Bullen (hon har bara de tråkiga kanalerna hemma). De väcker något inom henne, något hon inte visste att hon längtat efter. Nästa dag knyter hon, trots sin pappas trötta förmaningar, upp tröjan så att naveln syns och skriver SPICE GIRLS över hela armen innan hon går till skolan. Och så börjar hon för första gången prata med Rebbe i sexan.

Spice Girls blir kittet mellan Sara och Rebbe (Sara gillar Geri mest, Rebbe Mel C). De klär ut sig, sminkar sig, hittar på grymma danser. Men det här är en bok om mycket mer än idoldyrkan. Det handlar om livsviktig vänskap, och det är så fint och på pricken att jag blir alldeles lycklig. Styrkan och friheten man hittar tillsammans med sin bästis när man är elva år. Wow. Men också möjligheten att vara svag och rädd, och kunna trösta varandra. Äkta girl power. Allt finns här.

När jag var elva hette min bästis Anna. Vi umgicks jämt. Vi älskade Madonna. Jag hade den snygga Like a virgin-planschen ovanför sängen. Den var så vacker och väldigt spännade. Mamma fnysningar åt att Madonna typ bara hade korsett på sig bevisade bara att hon såklart att hon inte fattade någonting. Anna och jag brukade klä ut oss och turas om att vara Madonna och hennes kompis Susan (vi hittade på henne efter att ha sett Susan var är du? ett kreativt sätt att lösa problemet med att Madonna till skillnad från Spice Girls är soloartist). Vi rökte intensivt (torra spaghettistrån) och mimade i hopprep. Vi höll föredrag om Madonna på musiken i skolan. Det var som en berusning. Känslan kommer tillbaka med förnyad kraft när jag läser Vi håller på med en viktig grej. Det är verkligen på pricken. Så himla fint.

So I'll tell you what i want...

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

PS. Madonna - The illustrated biography finns med bland böckerna på årets bokrea. Inget om Spice Girls dock.

Bokrea - Dag Ett: En sumpad föresats

2012-02-22T18:29:00.001+01:00

Hade ingen möjlighet att ta en bild från egna butiken idag,
så därför lånade jag denna från Bokia i Västerås. Tackar!

Det är nästan bara under bokrean som en kund kommer in i butiken och frågar efter något om förintelsen och istället försvinner ut med historien om intrigerna inom familjen Gucci. Eller kombinationen bok om surkål, bok om jakt, en om förvaring samt en barnbok om rymden och en om att lära sig gitarr slängs upp på disken (skulle vara runt jul då). Jag gillar den här typen av innehållsmässiga krumsprång. Billiga priser lockar onekligen till ett under övriga årstider sällsynt genreöverskridande.

För egen del då, hur har det gått med min föresats att bara köpa tre reaböcker? Åt fanders såklart. Direkt när jag kom in på jobbet snubblade jag över Charlaine Harris Harper Connelly-serie i engelsk pocket. Serien om Sookie Stackhouse har länge varit min guilty pleasure (fast så guilty känns det faktiskt inte vid närmare eftertanke, mest pleasure). Får se om jag får samma sköna feeling för Harper Connelly. Så alla fyra böckerna ner i min reakasse. Därefter kunde jag inte motstå Vem kommer nu? Fyra av Stina Wirséns fantastiska Vem-böcker (Vem är arg? Vem kommer här? Vem blöder? och Vems byxor?) i en volym. Men sen får det vara slut. Finito. Basta.

Förra årets storfrekventerare av bokrean - mustaschmännen - har till min stora sorg lyst med sin frånvaro idag. Trist, inget piggar upp som en välvaxad mustasch.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Reatips MegaSuperBonusDeluxe (2.0)

2012-02-20T07:15:00.000+01:00

Först ut: Tre starka romaner.

Morgan Larssons Radhusdisco. En charmig och underhållande skildring av uppväxt på 70/80-tal. Jag trodde först att det skulle vara en sån bok som älskades av män, särskilt då män födda mellan -65 och -75 sisådär. Men till min överraskning älskades den även av minoritetsgrupper såsom: Kvinnor, Äldre, Yngre samt Andra. Morgans litterära stil är precis som hans radiopersonlighet. Mysig.

Inlåsta av Emma Donoghue. Udda pärla. Tänk er ett Josef Fritzl-scenario. Ja, han i Österrike ja. Men dottern i källaren och lite boundary issues. Berättarrösten i boken är den 5-årige Jack, som levt hela sitt liv i Rummet. Skakande, rörande och fascinerande.

Norrlands svårmod – Therese Söderlind. Kallades för ”Norrlands Joyce Carol Oates” i Sydsvenskan. På pricken! Lite Johan Theorin-feel tycker jag också. Svårslagen debut från härom året.

Och sen: Tre Kriminalare.

Olle Lönnaeus debut: Det som skall sonas. Plockade hem Svenska Deckarakademins debutantpris 2010. Utspelar sig i Tomelilla, Ystad och Malmö. Intolerans, utanförskap och spänning.

De samvetslösa – CJ Box. Hårdkokt höjdare i Lehane/Pelecanos/Barclay-skolan. Mycket bra.

Jussi Adler-Olsen – Kvinnan i rummet. Den första av tre böcker om Carl Mørck och Avdelning Q hos Köpenhamnspolisen. Den största deckarsuccén i dansk historia! Författaren fick Glasnyckeln 2010!

Moving on quickly: Tre representanter från facklitteraturen.

Jag älskar Jamie Oliver! På ett mycket heterosexuellt och manligt sätt. Jamies Italien är kanske hans allra bästa bok. Massor med läckra rätter och inspirerande recept!

Jan Stenmark är sannolikt vansinnig. Vi borde skatta oss lyckliga att vi får ta del av hans galenskap. I Storpack finns hans alla hans galna mästerverk samlade.

Keeeef! Att han kom ihåg tillräckligt mycket av sitt liv för att skriva om det är häpnadsväckande! ”Keith Richards says that kids should not do drugs. Keith Richards! We can’t do any drugs Keith because you f**ing had them all! We have to wait ‘til you’re dead and smoke your ashes!!”
– Denis Leary
En, ärligt talat, urusel svensk översättning kan inte förstöra en fantastisk historia…. It’s a gas gas gas…

Till slut: För barnen.

Bajskorv – Stephanie Blake. Det är så tråkigt nu när alla ens barn är för stora för sånt här trams. JAG är ju inte det!

Star Wars – Det kompletta bildlexikonet. May the force be with you. Always.

Sen får väl även jag tipsa om Strandberg & Elfgrens Cirkeln. En mycket välskriven och spännande ungdomsrysare. Många resor bättre än den där Mormontantens blodsugardravel. ;-)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Bokhandlarna svarar: Om du fick kliva in i en av dina favoritböcker, vilken skulle det vara?

2012-02-17T09:50:00.008+01:00

Eva Killberg, Ängelholm:

I ett passionerat Berlin. Kanske är det för att jag är en ganska försiktig person, som jag känner lockelsen till ett tillåtande Berlin. Kanske är det passionen för kärleken och konsten som gör det. Men jag skulle gärna - tillfälligt - kliva in i Västberlin under det kalla kriget. Hemska förutsättningar - men så starka känslor. En gränslöshet som kanske bara kan finnas i en starkt begränsad värld?
Så jag skulle väl flytta in i den kufiske konstnärens ovanvåning, sitta och skriva på min roman på kaféerna, uppleva den stora passionen, dricka för mycket vin - men knappast förvänta mig happy end.
Och tänk, alltihop finns redan suveränt skildrat i Douglas Kennedys nya roman The Moment. Bara att kliva in ett tag... utan att ta några risker. Det passar mig perfekt!

Ett passionerat Berlin, några år tidigare...

Susanna Mattsson, Jägersro:

Ska erkänna att jag försökte vara lite mindre förutsägbar här, men svaret måste bli: Stolthet och fördom av Jane Austen. För är det någon bok som väckt nörden i mig så är det den. Inte nog med att jag läst själva boken, på svenska, på engelska, högt för mina vänner (dock ej i den nyöversättning av Gun-Britt Sundström som syns på bilden). Jag har även sett (och äger) miniserien från 1995 med Jennifer Ehle och Colin Firth ett oräkneligt antal gånger. Självklart även filmen från 2005 med Keira Knightley (även om den inte är lika fantastisk - det ska dock finnas ännu en tv-serie från 1980 som jag inte lyckats lägga vantarna på...) samt varianter som Bride and Prejudice, Lost in Austen och Becoming Jane. Kan inte heller låta bli att läsa relaterade böcker (oavsett kvalitet) som Me and mr Darcy och The Jane Austen book club. Blev därför sjukt lycklig när jag läste hos Bokhora att Curtis Sittenfeld skriver på en ny Stolthet och fördom. Sittenfeld är en favorit och i hennes händer kan det här projektet inte bli annat än lysande.

Någonstans här kan jag hoppa in...

Johan Zillén, Center Syd:

Nog sagt...

Plockat ur bokhyllan: "Djur" av Joyce Carol Oates

2012-02-16T09:31:00.000+01:00

Ibland funderar jag på att bli sträng mot mig själv enligt den sparsamma, "läs först det du redan har hemma"-principen. Men jag brukar snabbt slå bort tanken med att det faktiskt är mitt jobb att hänga med i det som ges ut. Så enkelt kan man förklara ett oproportionerligt stort bokkonto (utan förlagens läsex hade jag varit bankrutt för länge sedan, tack för dem).
Å andra sidan har jag nog oproportionerligt många olästa böcker hemma, för så fort vi rear ut något som verkar bra i butiken är jag där och lägger vantarna på det. Sedan hamnar boken i någon (av de fyra) "att läsa"-hyllorna hemma och där blir den alltför ofta stående. Så var det till exempel med Joyce Carol Oates kortroman Djur. Tills jag häromdagen helt sonika plockade ut den ur hyllan och läste den (se där, det gick ju!).

Boken handlar om collegestudenten Gillian Brauer som blir handlöst förälskad i sin litteraturlärare Andre Harrow och dennes hustru, skulptrisen Dorcas. Gillian är dock inte ensam om att beundra professorn. Svartsjukt bevakar flickorna på poesiseminariet honom och varandra. Alla vet att han har favoriter, men ingen avslöjar vad som verkligen händer när man blir hembjuden till Harrow och hans hustru. Samtidigt härjar en pyroman på collegeområdet. Eldar flammar upp än här, än där (symboliskt så det förslår). Ännu har ingen blivit skadad...

Jag tycker mycket om Joyce Carol Oates, det har jag gjort sedan jag först stiftade bekantskap med henne (med Foxfire och Dom där i slutet på tonåren), men jag läser inte allt hon ger ut. Tycker att hon kan vara ganska ojämn och försöker plocka ut det jag tror att jag skulle gilla. Djur hör definitivt till gilla-kategorin. Oates lyckas redan från första sidan få till en sådan där fantastiskt olycksbådande det-här-kan-väl-aldrig-sluta-väl-stämning som gör att man håller andan under hela läsningen. Det är en kort roman (jämfört med vissa av JCO:s tegelstenar känns den nästan som en novell), och det gör att språk och intrig tvingas bli föredömligt stramt hållna och handlingen är tät, tät hela tiden. Och som alltid hos Oates ligger kärleken och undergången nära sammanflätade. Det är helt enkelt fruktansvärt spännande. Och fruktansvärt bra. Blir sugen på att rota fram lite mer av den goda Joyce Carol ur hyllan här hemma.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Varma kroppar" av Isaac Marion

2012-02-14T14:13:00.000+01:00

R är en ung man som genomgår en existentiell kris av sorts – han är en Zombie.

Han hasar fram tillsammans med sina odöda gelikar genom ett samhälle förstört av krig, på jakt efter blod och mänskligt kött. Hjärnor speciellt. Men R vill ha någonting mer. Han saknar kanske minne, identitet och puls. Men inte drömmar….

Efter att ha slafsat i sig en ung mans hjärna upplever R hans minnen och hans kärlek till flickvännen Julie (som står skrikande precis intill). R bestämmer sig för att rädda Julie från sina zombievänners attack. Plötsligt så är vi mitt inne i litteraturhistoriens kanske mest udda kärlekshistoria…

Alla eventuella likheter med en viss vampyrfilm är sannolikt helt avsiktliga...

Varma kroppar har jämförts mycket med Meyers Twilight-böcker. Mycket orättvist så tycker jag, framförallt så skriver inte Isaac Marion som en kärlekstörstande tolvåring… Både idén och prosan är fyndig och njutbar. Det tonårskärleksdravel, som det finns en del av måste erkännas, får mig i alla fall inte att vilja krossa mitt eget huvud med en tegelsten inslagen i en snuttefilt (som med Meyer).

Jag brukar inte vara något större fan av sk ”öppna slut”, dvs när en berättelse slutar mitt i en handling och läsaren uppmanas lista ut vad som händer sen alldeles själv. Det kan funka ibland, men oftast får jag bara känslan att författaren bara gjort det enkelt för sig själv.

Varma Kroppar lider av det precis motsatta problemet. Slutet är inte bara sirapssött utan lämnar inte heller något till läsarens egna fantasi. Synd på så rara ärter.

Bokens själva grundidé – att Zombies bara minns sina tidigare liv när de äter av människors kroppar, och ser våra när de äter våra hjärnor – tycker jag är riktigt bra. Den är även väldigt rolig bitvis, men långt ifrån ett mästerverk i genren (som Max Brooks Världskrig Z tex). Absolut läsvärd dock! 6 av 10.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Årets reatips och en föresats

2012-02-13T08:32:00.033+01:00

Föresatsen: I år ska jag verkligen behärska mig med rea-inköp. Samma tanke varje år. Det brukar gå exakt hur dåligt som helst. När böckerna väl ligger där, sjukt billiga, och utstöter sina lömska små lockrop: "Visst vill du ääääääga oss" så går jag bananas. Men inte i år. Jag ska vara benhård.

Några titlar får dock passera mitt tuffa rea-förbud. Inga romaner, utan "tråkiga" faktaböcker. De där som aldrig skulle locka mig till impulsiva lustinköp. Lite av en "grovt rågbröd istället för baguette"-grej (nu råkar jag ju gilla grovt rågbröd, så den jämförelsen haltade, men i alla fall).

Först ut: Gör det själv: Renovera, snickra och reparera (borde ju vara något för den som bor i ett ständigt pågående renoveringsprojekt). Nummer två: Sanna Töringes Köksträdgården (om jag skulle få tid att äntligen pyssla om den sorgligt förbisedda plats som kallas min trädgård). Nummer tre: Raw food på svenska av Erica Palmkrantz. När jag var liten kallades det råkost och åts av dagisfröken Vera. Kanske är det min tur nu?

Möjligen blir det så att jag även får lägga vantarna på Joyce Carol Oates Dagbok 1973-1982 och Siri Hustvedts Den skakande kvinnan. Om inte annat för att inte helt tappa mark när det gäller Totalproduktionsutmaningen.

Sen får det vara stopp. Men det finns ju en massa pärlor kvar i katalogen. Och jag kan väl åtminstone rea-peppa lite genom att tipsa om några av dem:

På Ungdomssidan finns en flera godbitar. Hela Hungerspelstrilogin kommer i en specialupplaga, lagom till filmpremiären (men utan filmomslag - tack för det). Förra årets favorit Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är såklart ett måste. Decembergatan hungriga andar av Ulrika Lidbo är en riktigt bra skildring av en ung flicka med ätstörningar, och Jessica Schiefauers (Augustpriset 2011) debut Om du var jag gillade jag också mycket när den kom.

Bland romanerna reas fantastiska En dåre fri av Beate Grimsrud och Min Kamp 1 (nej, mitt tjat om Knausgård kommer aldrig att ta slut). Utrensning av Sofi Oksanen som jag tipsade om redan förra året gör comeback och på deckarsidan finns Tana Frenchs utmärkta Okänt offer, den fristående uppföljaren till Till skogs. Om du inte läst den och som jag redan råkar ha den hemma i en urtjusig utgåva med spalt, passa på att köpa Borta med vinden också, trots det trista omslaget. Och så får ju ingen missa inte David Nicholls pärla En dag...

Joråsåatteee... det här med att inte köpa så mycket i år, det kommer att gå utmärkt. Alldeles utmärkt. Det känner jag på mig.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

En fin liten Katt

2012-02-12T09:49:00.000+01:00

Jag gillar katter (så mycket att jag balanserar farligt nära gränsen till Galen Kattant). Därför gillar jag såklart också Sanna Töringe och Kristina Digmans nya böcker om den mycket kompetenta Katt: Katt kan på morgonen och Katt kan i parken. Fina böcker för dem som är mycket små, men ändå kan själva.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Allvarligt Marian, en kakbok???

2012-02-09T23:25:00.030+01:00

Neeeej, Marian! Inte en bakbok!

Bläddrar i senaste Vi Läser och upptäcker till min fasa att Marian Keyes, denne pålitliga semesterläsningsproducent, byter spår. Enligt utsago slutar hon skriva romaner och kommer istället ut med.... en bakbok! The Horror! För det första: Är inte kändiskokböcker så förra decenniet? Och för det andra: Inga fler romaner? Är hon galen på riktigt?

Saved by cake ska handla om bakningens terapeutiska effekter (Keyes själv har de senaste åren lidit av svår depression - jag har bara väntat på att hon ska bli frisk och börja producera nya böcker). Förlaget väntar sig (föga förvånande) en storsäljare. Något som författarens senaste roman The brightest star in the sky tydligen inte blev. Den sålde nämligen hela 42 procent sämre än föregångaren This charming man. I artikeln dras slutsatsen att detta skulle vara ett tecken på genrens nära förestående död. Tydligen hänger jag inte alls med eftersom det verkar vara chicklit och inte kändisbakböcker som är så förra decenniet.

Men skulle det inte istället kunna vara så att The brightest star... helt enkelt inte var särskilt bra (jag läste några sidor, men lade den sedan åt sidan)? Och att Keyes bara behöver ta lite nya tag? För inte kan det väl vara så illa att hon tänker fortsätta banan som kokboksförfattare?

Nä, så illa visar det sig som tur är inte vara! För i ett inlägg på sin hemsida daterat januari 2012 avslöjar att hon nästan är klar med en ny roman. Den kommer i höst och handlar om Helen Walsh, yngsta systern i familjen Walsh som vi fått träffa i flera av Keyes tidigare böcker. Ha! Det blir visst fler böcker signerade allas vår irländksa chicklit-drottning! Och mer semesterläsning för mig framöver! Är boken bra förlåter jag henne kakboken, det lovar jag. Så länge får jag väl krypa till korset och prova att läsa The brightest star in the sky igen. Kanske... baka en kaka?

Här kan ni läsa mer om hur Marian Keyes har haft det sedan sist, om hennes passion för svenska och danska kriminalserier och hur mycket hon hatar Margaret Thatcher. Roligt att du frisknat till, Marian!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Förvirrad av "Felicia försvann"

2012-02-09T13:55:00.000+01:00

Sist i hela Sverige (känns det som - Felicia försvann är förra månadens mest recenserade bok enligt Svensk Bokhandel) har jag läst uppgörelseboken som Felicia Feldt skrivit om sin mamma - barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren. Och den gjorde mig förvirrad.

För jag förstår inte riktigt vad det här är för slags bok. Den är inte klassad som självbiografi. Ändå säger Feldt själv tydligt i intervju på intervju att det handlar om henne själv och hennes mamma. Formen är fragmentarisk, dagbokslik, icke-kronologisk. Så uppstyckad att det är svårt att bilda sig en egentlig uppfattning om innehållet. Framför allt gäller detta de delar av boken som skildrar Felicias vuxenliv.

Barnet Felicia är tydligare. Och barndomsminnena är hiskeliga. Ja, ingen har väl undgått vad som finns där... Alkoholism, bestraffningar, sexuella övergrepp, ständiga flyttar, utrfrysning, barnen som lämnas ensamma - ibland i dagar, män som kommer och går. En uppväxt mil ifrån bilden av den kärleksfulla storfamilj som porträtterats på tidningssidorna.

Felicia Feldt kan skriva, inte tal om annat. Men jag har ändå problem med boken. Med perspektivet som är så obändigt ensidigt. Inget utrymme för nyanser, rösten är hela tiden det rasande barnets (det här är en bok som handlar om rätten att inte behöva försonas). Med den uppstyckade formen som gör det svårt att hitta en sammanhängande berättelse. Med att det mest av allt känns som ett terapiprojekt. Och jag är inte säker på att vi andra hade fått läsa om det inte var för att modern var så känd. Jag funderar också på varför den som så våldsamt protesterar mot att figurera i offentligheten som barn även vill göra det som vuxen. Men man förstår att behovet av att få skriva sin egen historia, att själv få definiera sin verklighet är skriande hos Feldt.

I en intervju i Svenska Dagbladet säger författarinnan:
"Man måste inte förlåta eller försonas med sin mamma. Man klarar sig ändå, det finns andra sätt att bli hel. Det är den historien jag velat berätta snarare än att göra ett porträtt av min mamma. Eller hämnas. Det sista tror jag inte på. Det blir bara geggigt, fult, bittert och eländigt i en bok."

Och i den meningen ser jag plötsligt mitt problem med boken. För jag får inte alls känslan av att hon klarar sig ändå. Felicia försvann lämnar mig med känslan av en människa som inte alls är hel. Kanske är det därför jag blir så förvirrad.

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro

Läsmaraton med Hungerspelstrilogin

2012-02-07T08:23:00.002+01:00

Har precis läst ut sista delen Suzanne Collins Hungerspelstrilogi och kan inte annat än konstatera att det var beroendeframkallande läsning. Inte någon gigantisk läsupplevelse, till och med lite tjatigt emellanåt, men beroendeframkallande. Har alltså i snabb takt klämt Hungerspelen, Fatta eld och Revolt, de tre böckerna om sextonåriga Katniss Everdeen.

Hungerspelen utspelar sig i en framtid där vår nuvarande civilisation gått under. Ur det som varit Amerika har Panem uppstått. Landet består av Huvudstaden och ytterligare tolv distrikt. I Huvudstaden lever invånarna gott, i distrikten ser det annorlunda ut. Distrikt 12, som Katniss kommer ifrån, är ett fattigt kolgruvesamhälle. När Katniss var elva år förlorade hon sin pappa i ett gruvras. Sedan dess har hon fått försörja sin familj som tjuvjägare i skogarna runt distriktet. För att kunna ta hand om mamman och lillasystern har hon tvingats bli hård och pragmatisk. Den enda hon litar på är bästa vännen Gale.

Många år tidigare försökte distrikten revoltera, men upproret slogs brutalt ned av regimen. Som en påminnelse om invånarnas maktlöshet väljs vart år två barn ur varje distrikt, en pojke och en flicka, ut för att delta i Hungerspelen. En tv-såpa som går ut på att deltagarna tar livet av varandra i direktsändning, slåss till det bara finns en kvar. Vinnaren som firas i hela landet.

Bok ett börjar på dagen för Slåtterfesten. Så kallas den dag då lottningen till Hungerspelen äger rum. Trots att Katniss gjort allt hon kan för att skydda lillasystern Prim, är det hennes namn som dras (detta händer under bokens allra första sidor så jag avslöjar inte allt för mycket här). I förtvivlan beslutar sig Katniss för att ta hennes plats. Tillsammans med Peeta från Distrikt 12 färdas hon till Huvudstaden för att delta i det dödliga spelet.

Första boken är nog den jag tyckte bäst om i serien. Dels därför att historien var ny, karaktärerna (som ärligt talat är lite platta) hade inte hunnit nötas ut. Det är gruvligt spännande nästan helt från början, och Katniss är en skön hjältinna såtillvida att hon egentligen inte ens är särskilt trevlig. Hon är kategoriskt självisk, misstänksam och allmänt rasande. Ändå hejar man på henne. Och visst förstår man att det också bor andra känslor djupt inne, men efter faderns död har det funnits väldigt lite plats för dem.

Den framtid boken utspelar sig i är en tillspetsad version av vår egen verklighet. Reality-såpor, diktaturer, grymheter. En dystopi, visst, och möjligen överdrivet grymt på sina ställen, men egentligen kanske inte. Meningslös slakt pågår ju hela tiden i "vår" värld. Grymheterna är liksom bara lite mer uttalade i Panem. Boken är kategoriserad för "Unga vuxna", men jag - en helt oung vuxen - läste den med behållning. Och kastade mig direkt över nummer två i serien när jag läst klart. För även om boken har en någorlunda avslutad historia måste jag ju få veta hur det gåååår.

SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I FÖRSTA BOKEN!

I Fatta Eld får vi följa Katniss och Peeta efter att de båda överlevt och vunnit Hungerspelen. Genom att manipulera tävlingen har de gjort sig till farliga fiender till presidenten. Katniss trotshandling har gjort avtryck ute i distrikten där upprorslustan vaknar på nytt. Under segerturnén genom landet får de på nära håll uppleva hur grymt regimen slår ned på sina fiender, och det dröjer inte länge förrän presidentens blick riktas mot Katniss och Peeta. Han låter Katniss förstå att det hänger på henne att kväsa den gryende revolten. Hon måste övertyga landet om att hennes desperata agerande i slutet av Hungerspelen var ett uttryck för kärleken till Peeta, inte en upprorshandling.

I del två börjar jag reta mig lite på de ständiga upprepningarna. Istället för att karaktärerna utvecklas låter Collins dem tugga runt i samma gamla tankar, samma slags handlingar. Katniss inre monolog känns stundtals enbart som en transportsträcka på väg till nästa konkreta händelse. Ibland verkar hon till och med lite trög. Suzanne Collins låter läsaren förstå lite väl mycket och Katniss lite väl lite tycker jag. Det här känns som en typisk mellanbok, ett stopp på väg mot upplösningen som man vet ska komma i trean. När twisten kommer så har jag för länge sedan räknat ut vad som ska hända. Men fortfarande är jag fast, måste, måste veta hur det går.

SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I ANDRA BOKEN!

I Revolt kommer avslutningen jag väntat på. När Katniss transporterats bort från arenan efter sitt andra Hungerspel får hon ett nytt hem i Distrikt 13. Distriktet som startade upproret förra gången och som officiellt jämnades med marken har överlevt under jord. Och här planerar man att störta presidenten. I Panem råder kaos, distrikten är i uppror, folket reser sig mot regimen och vad man behöver är en enande kraft. Någon som får vågen att tippa över till rebellernas fördel. Trettons president Coin har ögonen på Katniss. Hon vill att Katniss ska bli Härmskrikan, symbolen för revolutionen. Men Katniss tvekar. Vill hon ännu en gång bli en marionett? Först för Huvudstaden. Nu för revolten.

Jag börjar gilla Katniss allt mer i den här boken. Dels har hon utvecklat fler mänskliga drag, men hon representerar också en sund skepsis i sin syn på vad revolten kan innebära. Rebellernas kamp är kanske inte enbart god, Katniss slåss med samvetskval över vad hennes egna handlingar har fått för konsekvenser. Många människor har förlorat sina liv för att hon slagits för att behålla sitt eget. Förhållandet till bästa vännen Gale blir allt mer spänt i takt med att han blir mer och mer hängiven revolutionen. Det är egentligen den största behållningen med boken, viljan att nyansera det godas kamp mot det onda. Till skillnad från många andra böcker på samma tema vägrar Suzanne Collins att måla i svartvitt.

Mina invändningar finns kvar, det blir en del longörer och upprepningar. En sträng redaktör hade kunnat göra Collins en stor tjänst genom att tajta upp och jobba hem som vi brukade säga när jag pluggade på journalisthögskolan. Men någonting betyder det trots allt när man slukar tre böcker i samma serie i febrigt snabb takt. Beroendeframkallande som sagt. Och läsvärt hela vägen. Och vilken grymt bra film det här kan bli! Böckerna är som gjorda för att omvandlas till rörliga bilder. Premiär 23 mars.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokia Jägersro

Gästbloggare: Robert Kviby

2012-02-06T07:04:00.003+01:00

Hej. Jag heter Robert Kviby och är författare. Debutant. Min första bok är i butikerna just nu; De korrupta. Jag tänkte skriva ett par rader om det och ett par om mig själv.

Jag är 35 år. Och kommer från Oxelösund. Egentligen är jag född i Nyköping och jag bodde bara i Oxelösund mellan tio och nitton men det satte sig djupare i mig, de åren mellan tio och nitton, så om någon frågar var jag kommer ifrån säger jag det: Oxelösund. Det var där jag lärde mig att jag ville lära mig att skriva. På biblioteket på Järntorget. Jag var där i somras och det såg ut som om det fortfarande fanns kvar. Bra. Jag lånade travar med böcker, och vinylskivor, där. Jag kommer ihåg att jag hörde ett radioprogram med Mia Gerdin, om Doors, och framförallt om Jim Morrison. Jag spelade in på det kassett och spelade det om och om igen och till slut gick jag ned till bibblan för att leta reda på de författare som var hans, Jims, förebilder. Och jag lånade tummade ex av Baudelaire, Rimbaud och, tror jag, Nietzsche. Jag vet inte hur mycket jag förstod av det jag läste, jag var inte så gammal, tror jag gick i mellanstadiet, men jag minns att det var spännande att låna böcker som inte stod på barnavdelningen och jag minns att jag ville skriva. Så, tack Sveriges radio för det får jag väl säga.

Och nu är jag ansvarig för ett bolag som heter MTG Radio, som består av fem kommersiella radiokanaler, så kanske kan man säga att radion hängt med. Har alltid varit viktigt. P3 Pop och Musikjournalen på 90-talet där mitt band, Phaces, spelades och man satt som gjuten framför radion. En gång blev jag intervjuad av Magdalena Väpnargård och jag vankade så mycket fram och tillbaka med telefonen att de på SR trodde att det var något fel på ledningen, när det i själva verket var min telefonsladd som sträcktes ut till max under min promenad…

Hur som helst, det där med arbete och författande tänkte jag uppehålla mig vid, men väldigt kort. Som jag sa är jag VD för ett bolag, MTG Radio. Och jag har skrivit en bok. Och då kommer ibland frågan: hur kommer det sig att en VD skriver en bok? Jag tänker just precis tvärtom. Jag skrev innan jag blev VD, eller ens började arbeta. Så frågan blir: hur kommer det sig att någon som vill bli författare tar ett sånt jobb? Svaret är enkelt: för jag tyckte det verkade kul. Och det var det. Och ibland, ganska ofta, är det ett tillräckligt skäl för att göra något. Och några av mina favoritförfattare genom tiderna har också haft ett jobb på sidan (utöver de som varit journalister). William Carlos Williams till exempel, som, om jag inte minns fel, var läkare.

Jag tänkte skriva en bok på svenska om maffian. Det är tio år sen och jag började ambitiöst och jag höll på ganska länge. Men det ledde ingenstans, för jag blev aldrig klar. Jag tror inte att det bet tag i mig tillräckligt. Och efter en rad omvägar kom jag till slut fram till en lunch eller frukost med Telegram förlag, där jag fick frågan: har du några andra idéer? Och i mina mörka vindlar lurade en tre rader lång eller kort idé som jag hade skrivit ned i en av mina anteckningsböcker (jag brukade alltid bära runt en svart anteckningsbok, en sådan med röda kanter, och en Bic penna, blå, men nu har jag oftast iPad istället; jag funderar på hur jag skall göra). Som jag minns den, jag har den här någonstans bland alla andra, var det något i stil med:

Idé för bok 3 (jag hade två idéer jag tänkte skriva innan):
Kungariket. Tänk om Kungariket Sverige var styrt av kriminella familjer, och vi fick reda på att det varit så i 30 år.

Jepp, that’s it. Men det var tillräckligt mycket för att jag skulle svara ”ja” på frågan "har du några andra idéer". Och på den vägen är det. Ur det, kom De korrupta. Och det var en story som bet mig och hängde sig fast och drog och slet och också tvingade mig att inte bara skriva men också vakna lite. När jag skrev om inledningen, ur Annies synvinkel, blev jag först lite förbannad, började sätta på Guns ‘n’ Roses Appetite for Destruction, istället för mitt skriv-soundtrack som var en jazzskiva, och sen blev jag upprörd, och efter det känslomässigt engagerad på det sätt som krävs för att något man gör skall bli bra och värt att spara.

Det handlade om det Sverige som varit mitt när jag växte upp. Och jag kände: va fan, där cyklade jag runt med framtidsförhoppningar och vitt hår och så hände allt det här samtidigt (nu när jag skriver tänker jag lite på Hoola Bandoola Band låten, Vem kan man lita på?). Och innan, samma år som jag föddes, ett förslag på ny sexualbrottslag som innebar att man skulle slopa incest, reservera våldtäktsbegreppet för speciellt hänsynslösa fall och så vidare. Och det föreslaget av en grupp som till åttio procent bestod av män och leddes av en justitieminister som själv gick till prostituerade. Och tre prostituerade kvinnor mördas och ingen mördare fälls. Statsministern mördas. Ingen klarhet.

Och mitt i det här landet, gravid, sitter Annie, min huvudkaraktär. Kriminaljournalist på en av Sveriges största morgontidningar, och hon köper det inte. Hon tänker inte gå hem, tappa upp en kanna kaffe, titta på nyheterna på TV och förfäras över sakernas tillstånd. Hon tänker se till att ge kvinnorna upprättelse. De döda kvinnorna. De andra kvinnorna. Hennes egen mor blev mördad, något hon fick reda på efter att fosterföräldrarna dött, och hon vill även ge henne upprättelse. Och förstå vad som hände. Jag läste en artikel om Lydia Cacho (minns tyvärr inte vem som skrivit den) och reportern beskrev henne med tre ord: moral, medkänsla, mod. Och det är Annie Lander för mig. Hon och Lydia Cacho skulle komma överens och uträtta mycket.

Annie söker och hittar till slut en koppling till en av de klubbar där bara män får vara medlemmar. Ett par ministrar. Några av näringslivets högsta chefer. IB-chefen. Och VD:n för hennes egen tidning. Alla är de medlemmar. Och när hon nystar vidare där stöter hon på ett spår som leder henne till sin egen mamma, och hennes död. Och, hon kommer för nära. Hon försvinner spårlöst. Och hennes man, Max, måste börja nysta i vad hon jobbat på, för att förstå vad som hänt henne. Och han måste följa hennes spår, löpa linan ut, för att få svar. På vart Annie, och deras ofödda barn, tagit vägen. Och Max är i ärlighetens namn inte en person man då, i historiens början, skulle beskriva med samma tre ord som Annie Lander och Lydia Cacho, men han har ett val: endera tar han sig samman och gör det Annie skulle ha gjort, eller så resignerar han och låter världen ta allt i hans liv som någonsin varit värt något. Och han får erfara, som vi alla, förhoppningsvis, får: att växa som människa, och göra det rätta, är inte alltid smärtfritt…

Så där, lite om mig, lite om De korrupta. Tack för er uppmärksamhet.
/Robert

Kortversionen.

"Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer

2012-02-04T12:50:00.000+01:00

Moa ska bli skådespelare. Och för att bli det bör man bo i Stockholm. Så direkt efter gymnasiet flyttar hon, och tar tillfälligt jobb på ett äldreboende. Palliativ vård? Nej, ingen erfarenhet av det. Men allt som krävs är ju "lite sunt bondförnuft" säger chefen, och Moa ska ändå snart sluta. Hon ska ju bli skådespelerska. Liljebacken är en mellanlandning. Snart står hon på de stora scenerna. Så tänker hon.

Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här är fin på många sätt. Många är vi väl som tagit jobb där vi känt oss som främlingar samtidigt som vi längtat efter något annat. Moa känner sig främmande på jobbet, men hon är också främmande i Stockholm (känner ingen, bor svart i andra hand i ett studentrum) och i skådespelaridentiteten (provar att ringa Marika Lagercrantz för att få coachningshjälp inför sökningen scenskolan - nähä, var hon upptagen..?). Hon ägnar mycket tid åt att försöka bygga upp och tänka kring den där drömtillvaron. Samtidigt fylls dagarna på jobbet av kroppsvätskor, ångest, död och stressiga arbetsvillkor. Förvirrad och chockad försöker Moa sköta jobbet så gott det går. Fattar inte hur Eva kan stanna kvar efter arbetstid för att ta hand om någon av de gamla. Fattar inte hur arbetskamraterna kan tacka ja till fast tjänst när de precis som Moa säger sig jobba där tillfälligt. I väntan på något bättre.

Boken är en arbetsplatsskildring och utvecklingsroman i ett. En vardagsberättelse som går snabbt att läsa. Men det gör den inte mindre spännande. Mitt i all Carema-skandal känns det också fint att läsa om en plats där människor försöker skapa en dräglig tillvaro för andra. Trots stress och knappa villkor. Trots att det är svårt och bär emot. För livet är komplext. Inte minst det knegiga vardagslivet på ett äldreboende. Det får Moa märka och det får henne att förändras. De gamla på hemmet förvandlas så småningom, från identitetslösa vårdpaket till individer: Elna som tror att hon är en fågel, Gullan med sina bjärta plastclips i öronen och till och med Urban, den gamle prästen som ömsom åkallar Gud, ömsom vrålar obsceniteter. Sara Beischer beskriver både Moa och tillvaron på Liljebacken realistsikt och kärleksfullt. Jag blev glad av att läsa.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Ingen ny Harry Potter

2012-02-03T08:15:00.000+01:00

Ja, alla hoppas väl på det, författare, förlag, bokhandlare och inte minst läsare... Att det i den aldrig sinande floran av fantasylitteratur ska dyka upp en ny Harry Potter. Något lika magiskt, fängslande och fantasikittlande. Det har ryktats at den nya HP kommer från Frankrike och är en 13-årig flicka vid namn Oksa Pollock. Jag tror inte att det är sant.

Efter ungefär 130 sidor i den första boken om Oksa (nyss utgiven på svenska) beslutar jag mig för att ge upp. För det här är helt enkelt för tjatigt. Och styltigt.

Typmening: "Det är jag som är skuld till allt som händer oss, mitt barn. En fruktansvärd olycka drabbar nu Edefia på grund av min oförsiktighet och för oss till kaos. Den kraft som styr Pelerinkammaren har tillintetgjorts, för i och med att jag avslöjade Hemligheten-som-inte-får-berättas förstörde jag det som utgör grundvalen i Vår värld: jämvikten och respekten för alla former av liv."

Vet att jag har gått på om det tidigare här i bloggen, var det när jag skrev om Alla själars natt - eller Linwood Barclay kanske, men författarna (Anne Plichota och Cendrine Wolf) skulle onekligen ha haft stor hjälp av begreppet "show don't tell" när de skrev boken. Som det nu är blir det "tell don't show" för hela slanten. Och det är synd, för jag tror visst att det här hade kunnat bli en bra historia, den har bara inte förvaltats särskilt väl.

Oksa Pollock - Det sista hoppet handlar alltså om Oksa, som hela sitt liv trott att hon är en helt vanlig flicka. Men strax efter att familjen flyttat från Paris till London börjar hon upptäcka att hon besitter övernaturliga krafter. Av sin farmor får hon veta att familjen är flyktingar från landet Edefia, som är beläget i en annan dimension. Edefia har tagits över av onda krafter och Oksa visar sig vara den Utvalda, den enda som kan se till att de kommer hem igen och den enda som kan besegra fienden. Nog så spännande alltså, och det retar mig lite att jag inte kommer att få reda på hur det går. Men 400 sidor till av meningar som den ovan. Nej tack.

Tydligen har de franska kidsen gått bananas över den här boken. Och den har sålts till mer än 20 länder. Film ska den bli också. Vad är det jag missar?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokia Jägersro

En modig man

2012-02-01T07:53:00.000+01:00

Dessa italienare... som den försumlige kaptenen på kryssningsfartyget i Toscana. Men också som Roberto Saviano, en modig man. Med ett oerhört civilkurage gav han ut boken Gomorra om camorran i Syditalien. Flera år senare lever han fortfarande under mordhot. Och i dagarna är han i Sverige för att ta emot Olof Palme-priset.

Den nya boken av Saviano, Kom med mig bygger på de TV-program han gjort i Italien. Det är sympatiskt rakt igenom, Saviano älskar sitt Italien - men inte avigsidorna, hänsynslösheten, laglösheten, girigheten som alltmer kommit att prägla samhället.

Det handlar om de unga, begåvade studenter som begravdes i massorna vid jordbävningen i Aquila - för att studenthemmet var ett fuskbygge med alldeles för mycket vatten i cementen. Om prästen från norra Italien som flyttar söderut och skapar ett centrum för funktionshindrade i huset som maffian ägt - trots allehanda hot och hinder.

Och faktiskt också om sådant som gör livet värt att leva - som en speciell buffelmozzarella, ett vackert fotbollsmål eller att älska en varm eftermiddag. Jag gillar Saviano och jag gillar Brombergs som gett ut "Kom med mig"!

Eva Killberg
Killbergs Bokia Ängelholm

"Tistelblomman" - Ännu en fullträff av Amanda Hellberg

2012-01-31T09:02:00.002+01:00

Spökhus?

"Underligt ställe, växthuset. Linjerna är fina, det är byggt som en liten stuga med spetsigt sadeltak, men förfallet är totalt. Jag sträcker ut handen mot en liten glasruta som fortfarande är hel men ångrar mig, tänker att kittet är så torrt och sprucket att rutan kommer att falla ut och krossas bara jag nuddar vid den. Smutsen på insidan är som en grönbrun beläggning. Växthuset är uppenbarligen ett hemmabygge, man kan se att gamla kasserade husfönster fogats in här och var, men det är stilsäkert och skickligt gjort... Jack hojtar uppifrån krusbärsbersån. Trots att det är mulet vill han absolut sitta ute. Jag vrider på huvudet och vinkar. I samma stund prasslar något till inne i växthuset. Jag rycker till. Något nära marken, vid lumphögen. Päls, klor som krafsar i jorden. I det mörkaste hörnet. Är det någon där?
"Försvinn härifrån."
Det är en svag viskning och jag tror först att den kommer från någon som står alldeles bakom mig. Jag snor runt men det är ingen där."

När jag flyttade till landet för några år sedan bestämde jag mig för att sluta vara mörkrädd. Det är liksom ingen idé att sitta hemma och hetsa upp sig över skräckfantasier när verkligen ingen kan höra dig skrika. Och det har gått bra, över förväntan faktiskt. Så bra att jag uppenbarligen blivit övermodig. Härom kvällen trodde jag nämligen att jag skulle kunna läsa Amanda Hellbergs Tistelblomman medan sambon jobbade natt. Och rent teknisk fungerade det ju. Jag läste - kunde inte släppa boken - livrädd hela tiden! Spanade genom de mörka fönsterrutorna ut på skogen som susade utanför. Var det inte något som rörde sig där? Och liksom... krafsade?

För är det någon som är en mästare på att skapa spöklikt krypande stämningar som skrämmer livet ur en är det Amanda Hellberg (tror ni att jag var blev glad när hon ville gästblogga här? Jajamensan!). När jag väl lyckades somna var det med lampan tänd. I två rum. En indikator på vilket betyg jag kommer ge den här boken.

Tistelblomman är den tredje boken om Maja Grå (de övriga är Styggelsen och Döden på en blek häst, men ingen som läst den här bloggen den senaste dryga veckan har väl kunnat missa det...). Maja och pojkvännen Jack har lämnat konstskolan i Oxford för att bosätta sig i ett kråkslott på den skotska landsbygden. Ni som redan känner Maja Grå vet att hon har förmågan att se mer än andra, och huset ruvar på en hemlighet. Nere i byn pratas det om hemsökelser och knappt någon vågar sig dit.

Det utvecklar sig till en spökhistoria av bästa klass, samtidigt som författaren skickligt väver in en verklighet som stundtals är nog så skrämmande. Amanda Hellberg har dessutom ett slipat öga för detaljer, och en oerhörd precision i beskrivningarna. Ja högt betyg till Tistelblomman. Och jag hoppas verkligen att jag får läsa mer om Maja Grå i framtiden. Tycker att det finns en liten öppning för det i boken.

Däremot har jag en allmän invändning som inte har det ringaste med Amanda Hellbergs text att göra.Varför måste förlagen skriver saker som "Modern spökhistoria i systrarna Brontës anda" (vilket de gör i säljtexten)? Jag förstår väl egentligen varför man gör det, man vill sälja böcker såklart. Och här rör det sig inte om samma klavertramp som när Simona Ahrnstedts Överenskommelser liknades vid Jane Austen (orättvist mot båda, väntade man sig Austen blev man besviken, väntade man sig däremot tantsnusk, obs! obs! för mig en mycket positivt laddad term, i 1800-talsmiljö så var det precis vad man fick). Men förutom spöklik stämning och vinpinad landsbygd så hittar jag inte så mycket Brontë här. Däremot står Tistelblomman utmärkt på egna ben. Utmärkt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokia Jägersro

Gästbloggare: Amanda Hellberg

2012-01-30T06:30:00.000+01:00

"Det finns väl inte en enda byggnad som stått uppe i mer än femtio år där ingenting hänt, som inte har en historia", sa min man en gång när vi pratade om spökhus.

Det där lånade jag ut till Majas kille Jack. De två är huvudpersonerna i min nya bok Tistelblomman, som handlar om ett ungt par som njuter av sin förälskelse i ett ensligt hus på Skotska höglandet. Men Maja har förmågan att se mer än andra, och i trakten viskas det att huset är hemsökt.

Jag tänker mycket på det där. Platser med en historia. Människor som varit här före oss, och hur de levde och dog i sina radhus, paradvåningar, torp eller studentlägenheter. En gång träffade jag en exorsist. En utdrivare av onda andar. Ja, det finns tydligen sådana. Denna trevliga, rationella exorsist med glasögon och blond kalufs var i grunden psykolog, senare prästvigd. Hans arbetsgivare var engelska kyrkan och hans expertis var inom masshysteri och vanföreställningar. Men han var också helt övertygad om att hemsökelser inte bara behöver bero på den drabbades psykologiska tillstånd utan att det faktiskt existerar mindre rationella ting som vålnader och demoner, här i vår värld. Han ansåg också att speciellt traumatiska händelser kunde "sätta sig i väggarna" och spelas upp om och om igen på en plats. Som rester av sorg, ekon av smärta. Han liknade det vid att spela in musik på ett kasettband.

En annan teori om varför vissa byggnader kan fylla en med oförklarlig skräck lanserades av forskare vid Coventrys universitet. Av en slump upptäckte man att infraljud, naturligt förekommande ljudvågor vars frekvens är sådan att det mänskliga örat knappt kan uppfatta dem, har förmågan att påverka våra sinnen så att vi upplever obehag, sorg och rent av fasa. Infraljud kan uppstå när väder och vind skapar en speciell sorts resonans i tubformade utrymmen, till exempel långa korridorer, grottor eller skorstenar. Och när man undersökte den beryktat spöktäta katedralkyrkan i Coventry och slottet i Edinburgh fann man mycket riktigt osedvanligt hög förekomst av - infraljud.

Själv är jag skeptiker och tror rent förnuftsmässigt inte på andra dimensioner, men jag är också oändligt fascinerad av gengångarens mytologi. Spöket är litteraturens intressantaste centralgestalt för mig, och legender om avlidna själar som besöker vår värld från andra sidan finns i alla trosföreställningar, i alla kulturer. Jag tycker att det är en både vacker och fasansfull tanke, och i slutändan säger det mycket om det mänskliga tillståndet och hur vi försöker greppa det här med att vi alla en dag ska dö. Det här har jag försökt väva in i Tistelblomman, mina drömmars storslagna spökhus som är så verkligt för mig att jag ibland vaknar mitt i natten och tror att jag är där.
Välkommen in.

Amanda Hellberg

Amanda Hellberg är författare och illustratör. Hon kommer från Västergötland och bor sedan tio år i England med man och två barn. Hennes romaner om den synska Maja Grå har hyllats av läsare och recensenter, och hennes debut Styggelsen nominerades till Borås tidnings debutantpris. Amandas blogg 'Alla har en bok inom sig' hittar du här: http://allaharenbok.blogspot.com/

Har Peter Robinson tröttnat på Banks?

2012-01-28T17:53:00.000+01:00

Kan Peter Robinson ha tröttnat på Alan Banks? Tanken slår mig när hans nya deckare Before the poison landar i butiken. För den handlar nämligen inte alls om nämnde poliskommissarie utan om Chris Lowe. Efter att ha tillbringat flera år som filmmusikskompositör i Hollywood återvänder han hem till Yorkshire. Han är stukad, änkling och vill mest av allt vara ifred och sörja sin hustru samt skriva färdigt den pianosonat som hans lukrativa, men själsdödande filmmusiksskapande stått i vägen för.

Men så blir han fascinerad av den lokala historien om Grace Fox, en kvinna som förgiftade sin man för över 50 år sedan. Eller gjorde hon verkligen det? Ju mer Chris fördjupar sig i hennes öde, desto svårare har han att tro att det verkligen var hon som tog livet av maken.

Ja, det låter ju spännande det här. Inte superoriginellt, men vem bryr sig om originellt om det genomförs med finess? Och roligt att läsa Robinson när han skriver om något annat än Banks. De senare delarna i serien har ärligt talat känts ganska trötta. En ny huvudperson är kanske just vad Peter Robinson behöver för att komma tillbaka i gammal god form. Hope, hope.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Många böcker i vårens filmflod

2012-01-27T09:57:00.000+01:00

Ögnade igenom Sydsvenskans artikel om vårens filmpremiärer och upptäckte en del bokrelaterade godbitar. Vad sägs till exempel om Wuthering Heights (älskar, älskar, älskar boken!) signerad Andrea Arnold (Fish Tank) eller Vi måste prata om Kevin med Tilda Swinton i den kvinnliga huvudrollen? Lovande, mycket lovande...

Nyfiken också på den danska filmatiseringen av PO Enquists Livläkarens besök. Går under namnet A Royal Affair. Premiär i april. Och The Hunger Games (sträckläser serien just nu) är ju som gjord för att filmas. Laxfiske i Jemen dyker också, som Johan skrivit om, upp på vita duken i vår (med Ewan McGregor... för mig kan han få spela den manliga huvudrollen i alla filmer). Samtliga borde vara värda ett biobesök.

En film jag däremot kommer att akta mig för att se är Extremely loud and incredibly close. Inte för att jag inte älskade Jonathan Safran Foers roman, för det gjorde jag. Men Sandra Bullock! Tom Hanks! Hur tänkte de här? Nej inte ens den förmildrande omständigheten Max von Sydowfår mig att ändra mig. Risken är alldeles för överhängande att det görs filmisk pannkaka av en av mina favoritböcker.Däremot finns ju chansen att den ges ut igen på svenska. Att boken har tillåtits ta slut på förlaget är skandal (lyssnar ni nu Norstedts? Och om ni gör det, snälla strunta i filmomslag). Nobels testamente hoppar jag också över. Är man ingen Marklundläsare till vardags verkar det onödigt att se henne på film.

Älsklingsbok

Några bubblare fanns det också. The Raven (Nevermore! Nevermore!) till exempel, där John Cusack spelar Edgar Allan Poe som jagar en seriemördare under sina sista dagar i livet. Och Sasha Baron Cohens The Dictator som sägs vara baserad på en roman av Saddam Hussein(?!). Kan sluta lite hur som helst. Men jag hoppas på bra.

Jag laddar med popcorn och ett välfyllt biokonto.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Sverige forever in my heart"

2012-01-26T07:15:00.006+01:00

I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor familjen Kebab. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: Sverige forever in my heart.

Här finns bl.a. Orrenius klassiska artikel ”– Varför stenar de dig, mamma?”, om Malyum i Tomelilla som 2009 flydde till Sverige från Somalia där milismän bröt sig in i hennes hus och våldtog hennes systrar. I skånska Tomelilla blir hon näst intill dagligen trakasserad av stenkastande skolelever när hon går för att hämta sina barn från dagis. Ärendet polisanmäls. Polisen i Tomelilla lägger ner utredningen nästan omedelbart. ”Inga spaningsuppslag”. Trots vittnen och en skola som kan peka ut de skyldiga… Efter Orrenius reportage om situationen blir Sydsvenskan dränkt i arga mail, brev och telefonsamtal om ”muslimhonan” och ”muslimsuggan” som borde åka hem, ge fan i att gå klädd i gardiner, som är en del av den pågående ”musliminvasionen”…

Känner man sig som en stolt svensk när man läser det? Nej

Jag har läst bägge Herr Orrenius tidigare böcker; Här är allt så perfekt och Jag är inte rabiat, jag äter pizza (för övrigt en fullkomligt briljant titel!) och upplägget här är det samma. Alla reportagen i boken är tidigare publicerade i Sydsvenskan men är här kompletterade med nyskrivna uppföljningar.

Alla tre böckerna är mycket läsvärda. Särskilt så den senaste.

Inte allt i boken handlar om Skåne, Sverigedemokraterna och främlingsfientlighet. Här i ryms även mycket intressanta, och bitvis skakande, reportage om ”gränskriget” mellan USA och Mexiko, fånglägret på Guantánamo, svälten i Kenya mm.

Detta borde vara obligatorisk läsning för Sveriges gymnasieungdomar.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

"Gengångare" - Jo Nesbø i högform

2012-01-25T11:22:00.001+01:00

foto: Stian Andersen http://jonesbo.com/

Godkänt, gav jag Jo Nesbø här för snart ett år sedan när Huvudjägarna nyss kommit ut. Hyfsad bladvändarthriller som gjord för att bli film (vilket den ju också blev). Även om Nesbø är en av mina favoriter inom deckargenren så lurade en liten svag besvikelse inombords. Den senaste Harry Hole (Pansarhjärta) hade en del övrigt att önska, och så Huvudjägarna på det. Habil bladvändare som sagt, men inte mer. Jag saknade Nesbø som jag kände honom från tidigare böcker.

Men, jag skulle fara med osanning om jag sade att detta fick mig att skruva ner förväntningarna ens det allra minsta när jag i höstas lade vantarna på förhandsexet av Gengångare. Jag kunde inte låta bli att vänta mig storverk. Och den här gången levererade den gode Nesbø. Boken visade sig vara en av de bättre i serien.

Harry är tillbaka i Oslo efter åren i Hongkong. Före detta styvsonen Oleg är misstänkt för mord men Harry vägrar att tro att de gripit rätt person. Medan Harry har varit borta har myndigheterna lyckats pressa tillbaka försäljningen av herion på Oslos gator. Men en ny drog; fiolin (jag kan inte hjälpa att det här namnet klingar alldeles för klämkäckt - min enda invändning mot boken) har tagit dess plats, och Oleg är ett av dess offer. För att få honom frikänd börjar Hole utreda det nätverk som styr försäljningen av fiolin med järnhand. Det visar sig vara svårt, den som pratar bredvid mun avrättas skoningslöst, och knappt någon vet vem huvudmannen är. Men Harry skulle inte vara Harry om han gav upp där. Enträget och med livet som insats nystar han vidare i en härva som visar sig leda vidare mot personer i samhällets övre skikt.

Det är rysligt spännande det här. Och mörkt, nattsvart. Harry är ärrad både kroppsligen och själsligen, en slags mänsklig spillra men som med en dåres envishet är beredd att offra allt för de få människor han fortfarande bryr sig om. När jag läst klart var jag matt och liksom urvriden. Kände ett intesivt behov av att diskutera vissa vändningar. Och så fick jag inte!!! Morr!!!

Men idag släpps den till slut. Vilket innebär att fler än jag och Johan (som också varit sjukt sugen på att få diskutera den, det vet jag) mycket snart kommer att ha läst. Äntligen.

Nesbø som Hole?

Läs en intervju med Jo Nesbø på Piratförlagets hemsida.
Läs hur Johan och andra bokhandlare förklarar Harry Holes popularitet.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Strålande skräck i "Styggelsen"

2012-01-23T07:30:00.000+01:00

Ååååå vad jag gillade Amanda Hellbergs Styggelsen! I allt från föredömligt obehagligt omslag (burr!) till innehåll uppfyllde den alla krav jag har på en riktigt bra skräckroman. Vilken tur att Forum skickade Döden på en blek häst som present till personalen i butiken förra julen, så att jag upptäckte Hellberg och sent omsider kom mig för att läsa hennes debut. För om jag gillade Döden... så hjular jag av fröjd (och obehag) när jag läser Styggelsen, den första boken om Maja Grå. Och där den förra var mer av en suggestiv spökhistoria är det mer mänsklig ondska, äckel och ja... styggelser i den här. Flera gånger märker jag hur jag ryser, håller boken lite längre ifrån mig och liksom kisar mot texten (som man gör när man ser något otäckt på film) när obehagligheterna tränger sig ut ur boksidorna och kryper nära, alldeles för nära. SÅ BRA! Och den här gången har jag heller inga invändningar mot slutet (som givetvis inte ska avslöjas här).

Boken är uppdelad i två delar, båda utspelar sig i den fiktiva västgötska byn Skardala (Amanda Hellberg kommer själv från en by mellan Skara och Skövde) men de skiljer sig i tid. Del ett utspelar sig mellan 1946 och 1952. Här möter vi Singa, en klärvoajant flicka som reser runt med sin far och uppträder som medium på olika marknader. Den där olycksaliga sommardagen i Skardala 1946 står Eva i publiken. Eva som tillsammans med sin bror (vars namn är just Bror) driver en spiritistkyrka på fallrepet. Hon förstår snabbt vilken nytta de skulle ha av Singas gåvor, och hon skyr inga medel när det gäller att skaffa sig det hon vill ha. Singa är snart i Evas, Brors och kyrkans våld. Det är en fruktansvärd tillvaro, obegriplig och grym. Mer vill jag inte avslöja här, men det som sker Singa är oerhört skickligt skildrat.

Först i den andra delen träffar vi Maja Grå (som jag ju redan stiftat bekantskap med i Döden på en blek häst. Att jag råkade läsa andra boken först - vanligtvis helt mot mina principer - gör att jag redan känner till en del saker om Majas liv som fortfarande borde vara ett mysterium, men på det stora hela var det ingen fara att läsa i fel ordning). Det är sommaren 2006 och Maja vikarierar som städare på en vårdcentral. Liksom Singa har Maja övernaturliga gåvor, men hon skjuter dem ifrån sig. När synerna kommer blir hon skräckslagen och flyr. Så en dag hör hon en röst hon inte kan blunda för. Någon som är instängd, som enträget ber om att bli utsläppt...

Allra mest förtjust är jag nog i första delen, jag blev helt uppslukad, men del två står inte långt efter. Hellberg behärskar verkligen konsten att skildra skräcken (både den vardagliga och mer obskyra) så att den känns hårresande nära. Och i andra delen finns också en riktigt snygg twist, som i en bisats, som kastar ett nytt ljus över Eva och Brors öde. Så snyggt gjort att jag blir alldeles lycklig.

Helt fantastiskt känns det nu att få börja på läsexet jag fått av Tistelblomman, Amanda Hellbergs nya. O fröjd.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Det är bara lite Sara Granér

2012-01-21T07:36:00.001+01:00

Nej, det är inte så bara. Inte alls faktiskt. För Sara Granér är en av landets smartaste och roligaste serieskapare just nu. Tidigare har jag bara tagit del av hennes serier när de publicerats i dagspress och magasin, men häromdagen lade jag vantarna på hennes två seriealbum Det är bara lite AIDS och Med vänlig hälsning.
Strålande läsning. Svidande samhällskritik. Fullständigt gränslöst. Granér tar nu plats bredvid favoriter som Nina Hemmingsson, Åsa Grennvall och Liv Strömquist.

Såhär står det på baksidan av Det är bara lite AIDS: "Sara Granérs skämtteckningar angriper samhället likt hur en obs-klass hög på sockerdricka angriper sin lärarvikarie. Detta utan att hon någonsin tappar vare sig sin politiska medvetenhet eller skärpa." Sant vartenda ord.

För den som vill skåda hennes serier IRL pågår just nu en utställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. En given utflykt någon dag mycket snart. Dessutom ligger hennes karaktärer till grund för en pjäs i Riksteaterns regi. Spelas runt om i Sverige under våren.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Födelsedagstävlingen avgjord!

2012-01-20T11:40:00.001+01:00

När vi läste svaren i vår födelsedagstävling slog det oss, precis som en tävlande påpekade, att ju alla som läser böcker egentligen är värdiga vinnare av ett bokpaket! Det är fantastiskt att läsa så många fina och roliga motiveringar, sprängfyllda av läslusta. Det är uppenbart att det inte bara är vi på Bokboxen som älskar böcker och deras värld...

Eftersom samtliga motiveringar var så fina, men vi tyvärr inte kan dela ut priser till alla (kanske nästa födelsedag... man kan ju hoppas;)) fick vi till slut hemfalla åt den beprövade gamla metoden lottning. Och se där! Tre riktigt värdiga vinnare. Stort grattis!

Första pris går till Lisa i Säve. Hon vinner favoritpaketet från fjolåret innehållande Siri av Lena Einhorn, Tony & Susan av Austin Wright och Min Kamp 2 av Karl Ove Knausgård.
Lisas egen motivering lyder:
2011 fick jag mitt andra barn och som tvåbarnsförälder behöver man göra prioriteringar kring vad man ska göra med den lilla tid man disponerar och som inte äts upp av Projekt Familj. En del väljer att träna, andra att träffa sina vänner, ytterligare andra städar huset emellanåt. Hedervärda val, som jag själv kanske borde göra då och då, men jag valde att läsa. Tidigare en inbiten vaneläsare gjorde jag nu ett aktivt val - och läsandet blev mer lustfyllt, mer givande och framför allt mitt eget!
Inför 2012 har jag därför lovat mig själv att unna mig att läsa nya böcker emellanåt - inte alltid vänta tills de kommer på pocket. Så när jag tittar igenom era tio-i-topplistor för det gångna året för att se vad jag borde ta tag i (och hittar många böcker som jag blir sugen på att läsa) så ser jag att jag faktiskt har läst en, och det så sent som i går kväll. Mamma Mu läser. Min treåring har alltså en bättre uppdaterad bokhylla än jag ...
Jag hoppas därför på att Bokboxen vill ge mig sin födelsedagspresent!

Pocketpaket nummer ett skickas till Kaj i Växjö. Följande motivering (och ja Kaj, vi blir väldigt smickrade!):

Om läslusta och glädje får råda, väljer jag Bokboxen, som står för båda.

Pocketpaket nummer två skickas till Kerstin. Även hon från Växjö. Motiveringen lyder:

Jag skulle så gärna vilja vinna lite böcker för då blir vi många som får glädje av dem. Jag gör nämligen så att när jag läst en bok tar jag den till jobbet och ställer den i bokhyllan där. Då är det 350 till som kan låna, läsa och glädjas!

Tusen tack även till er andra som var med och tävlade och hjälpte oss att fira födelsedagen!

Mvh,
Bokboxen

"Nattvandraren" av Andrew Taylor

2012-01-19T08:30:00.000+01:00

Den här tiden på året är verkligen ingen tid för intellektuella utmaningar. Trött redan när jag vaknar är det sista jag orkar med en bok som kräver ens det minsta lilla läsmotstånd (om jag lade mig ner på golvet i butiken skulle jag somna rakt av). Samtidigt får det ju inte vara dåligt. (Absolut inte dåligt, vinterslut och dålig läsning - Hu!) Varför har jag då inte tagit mig an Andrew Taylor innan? Hans förra bok Det blödande hjärtat utsågs till bästa översatta deckare 2009 av Svenska Deckarakademin. Det gick mig inte alls förbi, ändå läste jag inte. Ännu en bok, Nattvandraren, kom ut. Jag kikade på baksidestexten flera gånger. Men läste jag den? Nej då. Nu måste man ju fråga sig om jag är helt dum!!! Här har jag gått i flera månader och suktat efter lite vindpinad engelsk knastertorr spänning. Och Andrew Taylor har allt det där. Spänning, Cambridge, sent 1700-tal, ett visst inslag av mystik och spökerier... Mumma!

Vad handlar det om då? Jo, det börjar med att John Holdsworth, en bokhandlare (jaaaa, fler pluspoäng!) vars liv raserats efter att hustru och son drunknat i Themsen, oväntat blir kontaktad av en rik änka. Hon vill ha hans hjälp med att bota sonen Frank, som blivit galen efter att ha mött ett spöke. Holdsworth är en skeptiker, men befinner sig i en situation där han har mycket lite att förlora. Sålunda åtar han sig uppdraget och reser till Cambridge där sonen befinner sig. Mycket snart framgår det att det ligger mer under ytan än (det eventuella) spöket. En kvinna som drunknat under mystiska omständigheter, ett suspekt ordenssällskap, lärosätets intrikata maktspel... Spännande så det förslår. Men Taylor bjuder på mer än rafflande intriger. Han kan nämligen skriva också. Fina personporträtt, psykologiskt trovärdigt och härligt lågt tempo (ja, det är en bra sak ibland att boken inte känns som en actionrulle).

Ni hör ju. Här finns allt man behöver när det är mörkt dygnet runt och det inte tycks spela någon roll hur många timmar man sover, för man är lika trött ändå (ni gissar rätt - inget fan av vinter). Nattvandraren gör det definitivt värt att hålla sig vaken några timmar extra.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Öppet brev till HBO

2012-01-18T11:25:00.000+01:00

Kära HBO.

Först och främst vill jag börja med att tacka för den senaste ca tjugo årens fantastiska tv-serier!

Magnifika epos som: The Sopranos, The Wire, Six feet under, True Blood, Boardwalk Empire, Flight of the Conchords, Game of Thrones och många många fler. Det ryktas att ni funderar på att göra serier på både Stephen Kings Pestens tid och Garth Ennis Preacher också? I så fall applåderar jag er. När det känns som att Hollywoods filmer blir mer och mer Transformers 2-iga för varje år som går är det skönt att man kan vända sig till er för god kvalitetsunderhållning.

Nu är det så att jag har hittat en litterär förlaga som jag tror att ni skulle kunna konvertera till en fantastisk ny tv-serie. Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrapokalypstrilogi Släktet, Förgörelsen & Evig Natt (eller The Strain, The Fall & The Night Eternal på utrikiska).

Sällan har jag last något så perfekt för en HBO-filmatisering! Alldeles för långt för att göra långfilm på, men perfekt upplagt för tre säsonger av en tv-serie! Världen törstar efter en skildring av vampyrer som en skräckinjagande pest igen! Inte de solljusglittrande, Beverly Hills-gnällande mesproppar vi matas med i smörja som Twilight-serien/filmerna och Vampire Diaries.

”De har alltid funnits bland oss - vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen.”

(Ett litet fan-försök till filmatisering…)

Del Toro, regissören bakom filmer som Hellboy och Pans Labyrint, och Hogan, vars bok Prince of Thieves blev dunderfilmen The Town, har mejslat ut en historia som det vore närmast helgerån att inte förvandla till tre år av TV-magi. Får jag även föreslå Frank Darabont som producent? Hans jobb med serien The Walking Dead borde vara den enda merit som behövs (samt att han är mannen bakom den klart bästa Stephen King-filmen Nyckeln till frihet).

Naturligtvis litar jag på att ni har det goda omdömet att välja lämpade skådespelare till detta projekt. Det kan självklart vara frestande att plocka in heta, populära ungdomar som ”kidsen” går igång på. Justin Bieber som Vasiliy och Selena Gomez som Nora tex. Snälla. Försök undvika detta. Jag vet att jag bara är en liten bokhandlare från Skåne, som aldrig överhuvudtaget varit inblandad i en dylik tv-produktion, men jag är övertygad om att vi kan göra bättre ifrån oss än så.

Kanske Liam Neeson som Mästaren? Han har pondus så det räcker och skulle nog se cool ut med rakad skalle och huggtänder. Eldritch Palmer – en guldroll för Geoffrey Rush! Daniel Craig hade (om han nu har tid med alla Bondfilmer och Stieg Larsson-uppföljare) kunnat vara en trovärdig Dr Ephraim Goodweather. Kate Beckinsale som Nora? Eller har hon redan gjort vampyrgrejen klar tycker ni? Kelly Goodweather? Famke Janssen! Oh yes!

Jag måste i alla fall få insistera på att ni åtminstone provfilmar med Benedict Cumberbatch (den moderne Sherlock Holmes) som Bolivar. Tror han skulle kunna gestalta en vampyr till perfektion!

Vad kräver jag då för ersättning för denna idé (och allt intellektuellt arbete jag redan utfört)? Inget! Inte en krona! Men det hade varit himla kul att få göra en liten cameo som vampyr i serien!

Mvh /
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd.

Två dagar kvar att tävla!

2012-01-16T10:26:00.000+01:00

Du glömmer väl inte att skicka in ditt bidrag till vår födelsedagstävling! Imorgon fyller Bokboxen ett år och det vill vi fira med våra läsare. Läs mer under Aktuella Evenemang. Hipp hipp....

Klassikern: "Brideshead Revisited" - igen

2012-01-16T08:20:00.000+01:00

Tillbringade helgen tillsammans med en kär gammal vän, tv-filmatiseringen av Brideshead Revisited (En förlorad värld) med Anthony Andrews och Jeremy Irons från 1981. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Den här fantastiska historien om klass, religion, kärlek och existensen blir aldrig gammal, och för en gångs skull är filmatisering minst lika fenomenal som boken (men strunta för all del i nyinspelningen som kom för ett par år sedan, den har inget att tillföra).

Handlingen kretsar kring Charles Ryder, som under sin studietid i Oxford lär känna den charmige och excentriske Sebastian Flyte. Förförd av Sebastian och hans familj dras Charles in i livet kring Brideshead, familjens gods. Jag har en vän som hävdar att historien är så torr att det krävs extra fet hudlotion för att läsa eller titta på den, men låt er inte luras. Det här är alldeles, alldeles underbart hela vägen.

Fler än jag hyser uppenbarligen en kärlek till boken/serien på gränsen till besatthet. Titta här vad jag hittade när jag letade efter ett klipp att illustrera inlägget med. Gränsar ju till helgerån, men jag kan inte låta bli att dela med mig av galenskapen Beskrivningen lyder : "visual love poem for the doomed love between Charles and Sebastian". Ojojoj.

Förresten har Pengiun precis givit ut de avslutande delarna i en nyutgåva av Evelyn Waughs samlade verk. Dags att röja lite plats i bokhyllan igen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Din dagliga dos Omega 3…

2012-01-14T10:03:00.002+01:00

Lasse Hallström har gjort film på Paul Tordays charmiga och satiriska roman från 2006, Laxfiske i Jemen. Med Obi-Wan Kenobi i huvudrollen!

Plantera in lax i Jemens bergstrakter!? Fiskeriexperten Alfred Jones vid National Centre for Fisheries Excellence i London tar sig för pannan. Ingen kan väl på fullaste allvar föreslå något så dumt? Det förstår ju alla att lax omöjligen kan överleva i Jemens hetta.

Men den stenrike och laxfiskefrälste schejk Muhammad vill inte lyssna på det örat. Han har vänt sig till brittiska experter för att få hjälp att förverkliga sin dröm om laxfiske i Jemen. Och den brittiska regeringen vill inte stå i vägen. Tvärtom. Med Irakkrigets mörka skugga vilande över sig och premiärministerns dalande popularitetssiffror är man i akut behov av en ny och positiv bild av Storbritanniens engagemang i Mellanöstern. Tänk att i direktsändning kunna visa premiärministern i full färd med att dra upp brittisk lax ur jemenitiska vatten. Ett gyllene PR-tillfälle som man bara inte får missa!

Från högsta politiska ort beordras därför Alfred Jones att leda Laxprojekt Jemen. Motvilligt tar han sig an uppgiften, föga anande att han ger sig in på ett äventyr som kommer att förändra hans liv.

Laxfiske i Jemen är en sån där bok som borde bli en jäkligt bra film. Ska bli kul att se om Hallström lyckas få till det fantastiska slutet (Där Obi-Wan och Annakin fäktas med ljussablar ovan en flod av lava och….. Nej, sorry. Fel historia…)!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Birro på besök i hemstaden

2012-01-12T09:12:00.002+01:00

"Marcus Birro hotas av vräkning efter KD-bråket", "De jävla idioterna gav mig sparken", "Wahlgren hånar Birro på nätet", "Sparkad Birro gör comeback", "Jag hatar inte Marcus Birro", "Birro vill bli ny KD-ledare"...

En snabb googling på Marcus Birro bekräftar bilden av en obskyr åsiktsmaskin, en rubrikmakarälskling. Någon man definitivt inte orkar läsa mer om, än mindre något av... Men så minns jag en kille, en poet från min ungdoms Göteborg, med vekt ansikte och en attityd större än hela stan.

Det måste vara han som har skrivit Att leva och dö som Joe Strummer, för jag hittar inte den där nya Birro där. Eller så är det för att han skriver om den där ynglingen, som den märkligt högerskristna debattören och Let's Dance-deltagaren känns så långt borta. Egentligen, slår det mig, får jag den där känslan varje gång jag läser Marcus Birros skönlitteratur (och faktiskt när jag tänker efter en del av hans krönikor också). Och jag får inte alls ihop de där två bilderna. Måste jag egentligen det? Varför inte bara strunta i det för en stund och säga som det är: jag tyckte om Att leva och dö som Joe Strummer. Jag blev lite förvånad över att jag gjorde det, men jag gjorde det.

Huvudpersonen: en namnlös snart 40-årig, halvalkoholiserad man som lever i självvald exil. Arbetslös, relationslös har han gjort det till en konst att inte gripa tag i livet. Som mest levande känner han sig när han tittar på italiensk fotboll ihop med sin före detta styvson. Så dör en av hans ungdomsvänner (av ett medfött hjärtfel, samma som Joe Strummer i The Clash) och huvudpersonen återvänder till Göteborg, staden han lämnade för tio år sedan, för att gå på begravningen och dra ihop The Christer Petterssons, det gamla bandet, igen. Det blir en resa tillbaka i tiden, minnena från ungdomsåren blandas med en nutid där huvudpersonen sakta närmar sig någon slags närhet. Där döden blir en hyllning till livet.

Ja, det är fint detta. Det är inte helgjutet, de romantiserande upprepningarna blir för långa och för många (några hårdhjärtade kill-your-darlings och det här hade blivit än bättre bok), men boken är sprängfylld av kärlek; till staden, till ungdomen, till livet. Bäst är Göteborgsskildringarna från slutet av 80- och början av 90-talet. Här pratar vi riktig kärlekshistoria. Ojojoj vad jag kastas tillbaka. The Christer Petterssons (och de lät inget vidare, milt talat) fanns ju på riktigt (precis som bokens huvudperson skulle man kunna säga). Liksom Solrosen, Tunis, Teaterkompaniet, Renströmska badhuset, Magasinet, Valvet, alla svartklubbar och fester. Där sprang man omkring med hjärtat utanpå och hoppades att det inte märktes. Ett minne dyker upp. Någon av alla de där kvällarna för länge, länge sen vågade jag mig fram till den där poeten, pep ur mig att jag tyckte å mycket om hans dikt som började "Gabriella, så vacker klädd i vrede..." (tror jag, som sagt det var länge sedan, jag letar på nätet, hittar inget, minns jag fel, strunt samma). Jag kände mig sjukt modig, det hennafärgade hjärtat slog i hundranittio...

Ja, samtidigt som jag läser Birros bok blir alla mina egna minnen levande, det är som att två historier berättas samtidigt, bokens och min egen. Det var ett fantatiskt besök i min egen ungdom, i ett Göteborg som inte finns längre. Tack för det Marcus Birro. Och tack för en fin bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Du missar väl inte vår tävling?

2012-01-11T09:55:00.000+01:00

Bokboxen fyller ett år den 17 januari. Var med och tävla om fina bokpaket! Läs mer under Aktuella evenemang.

"Halvblod" av Sofie Trinh Johansson

2012-01-10T08:27:00.000+01:00

Jag hade inga förhoppningar när jag plockade med mig Halvblod hem från jobbet. Efter Stephenie Meyers vampyrböcker har det kommit många, många i samma genre. Och för varje bok jag ivrigt satt tänderna i (vampyrhumor..) har jag efter en kort stunds läsning ledsnat och bara skummat igenom resten utan att bry mig om hur slutet blev. Därför slog den svenska författarinnan Sofie Trinh Johanssons Halvblod undan fötterna på mig och gjorde att klockan rusade iväg alldeles för sent på kvällarna.

Boken handlar om unga Aveline som en dag råkar tjuvlyssna på ett samtal som kastar omkull hennes tidigare så trygga och stilla liv.

Billy, mannen som pratade med hennes föräldrar i det där ödesdigra samtalet, blir den som flyr med Aveline. En flykt på liv och död kantad av skräck men även en resa där Aveline får lära sig att hantera sina unika och övernaturliga förmågor.

Att hennes skyddsängel Alexander uppenbarar sig och slår följe med Aveline och Billy gör flykten lite lättare att uthärda. Men varför verkar Billy förakta henne så? Går han alls att lita på?

Det råder ingen tvekan om att Sveriges svar på Stephenie Meyer är Sofie Trinh Johansson! Och det, mina vänner, är jag riktigt stolt över!

Emma Andersson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tunn, men å så trevlig - "Alla mina vänner är superhjältar" av Andrew Kaufman

2012-01-09T08:03:00.002+01:00

HUMÖRSVÄNGAREN
Humörsvängaren, som är en av få superhjältar som bär dräkt, ses aldrig utan sin polyesterkostym med breda kavajslag, vita skor och matchande bälte. Humörsvängaren är välsignad med förmågan att uppnå de högsta känslomässiga höjder och förbannad med möjligheten att sjunka till de lägsta känslomässiga djupen, och gör det ofta under ett och samma samtal. Märkvärdigt tilldragande för kvinnor.

GRODKYSSAREN
Grodkyssaren gick på gymnasiet när hon upptäckte sin kraft för första gången. När hon dejtade fotbollslagets kapten kände hon sig tom och olycklig. Det var då hon upptäckte Brian, ledaren för debattklubben, och hennes dolda krafter steg till ytan. Hon har förmågan att förvandla töntar till vinnare, men baksidan är att när hon väl åstadkommit denna förvandling, så är hon inte längre attraherad av killen ifråga.

Vad är en superhjälte? Kanske en person som odlat en specifik egenskap in absurdum tills den blivit en superkraft. När man läser Andrew Kaufmans Alla mina vänner är superhjältar får man lite känslan av att det bor en oförlöst superhjälte i oss alla. Nåväl, Tom - vår huvudperson - är i alla fall helt igenom vanlig. Men hans vänner finns bland Torontos superhjältar; Amfibien, Affärsmannen, Örat, Skugglöse mannen... hans fru är också superhjälte; Perfektionisten. Oturligt nog är hennes ex-pojkvän Hypno superhjälte även han. Och svartsjuk. Så på Toms och Perfektionisten bröllop hypnotiserar han Perfektionisten till att inte kunna se Tom längre. För alla andra är han fortfarande synlig, men för Perfektionisten - borta! Puts väck.

Hon väntar och väntar på att han ska komma tillbaka, och Tom försöker på alla sätt (men förgäves) få henne att upptäcka honom. Efter ett halvår ger hon upp, bokar en biljett till Vancouver. Där ska hon starta ett nytt, perfekt liv. Hon har den förmågan (perfektion är ju hennes superkraft). På planet bredvid hennes sitter Tom, desperat. Innan de landar måste han få henne att se honom igen. Kan kärleken övervinna allt?

Det här är en förtjusande liten bok. Tunn som en pamflett men full av kärlek och torr humor (fantastisk scen där superhjältedoktor försöker laga Toms brustna hjärta, bland annat). Även om det egentligen är ganska sorgligt läser man med ett skratt (det är lite som att läsa en trivsam kanadensisk independentfilm, kanske signerad Miranda July) och hoppas, hoppas, hoppas att det ska sluta bra.

Boken kommer ut på svenska först i mars (direkt som pocket), men finns tills dess att få tag i på engelska, då som All my friends are superheroes. Läs och njut.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Födelsedagstävling - Bokboxen fyller ett år!

2012-01-07T07:59:00.000+01:00

Bokpaket väntar på ägare

Tiden går fort när man har roligt. Det känns som igår vi satte igång, men den 17 januari fyller Bokboxen ett helt år (Hipp hipp!). Det vill vi såklart fira tillsammans med våra läsare och arrangerar därför en födelsedagstävling.

Reglerna är busenkla. Allt du behöver göra för att vara med är att skicka ett mail till bokia.killbergs@gmail.com Skriv en rad om varför just du är en värdig vinnare i vår tävling och skicka med namn och adress. Senast den 17 januari vill vi ha ditt svar.

Första pris är ett bokpaket med Johans, Evas och Susannas absoluta favoritböcker från förra året. Tvåan och trean varsitt finfint pocketpaket. Vi väntar med spänning på era svar.

Sarah Silverman – The Bedwetter: Stories of Courage, Redemption and Pee

2012-01-05T18:29:00.001+01:00

“Great News! If you quit being cunty the whole world will stop being against you!”
- Sarah Siverman

Ach so.

Då har jag på ett halvår läst biografier från världens två roligaste kvinnor (min fru undantaget naturligtvis… Jag tycker du är hur kul som helst älskling men när sålde du ut Madison Square Garden senast? Var är din HBO-serie? Hmmmh?), Tina Feys Bossypants i somras och nu Sarah Silvermans The Bedwetter.

Om vi ska ställa de två damerna mot varandra i en ren ”skratt per sida”-duell så tror jag att Fröken Silverman blir den som fortfarande står upp. Tina Feys ”SNL/Harvard/New Yorker”-torra humor håller ett konstant leende på dina läppar men får dig rätt sällan att brista ut i gapskratt.

Sarah Silvermans bok dock orsakar ofta reaktioner hos både läsare och omgivning. Höga, semihysteriska skratt hos läsaren och oroliga blickar av typen: ”Hardenpersonennågonvårdareinärheten?” hos den direkta omgivningen. Hennes typ av humor är rätt provocerande och kanske inte är allas kopp av te. Hon har ofta hamnat i trubbel med censorer, företrädare för olika etniska grupper och, kanske framförallt, religiösa grupper. Begriper man inte hur satir fungerar (vilket människor utan humor ofta inte gör) kan hennes material om sex, religion och rasism t.ex. kanske verka lite upprörande…..

Bitvis är boken även lite rörande. I skildringen av hennes uppväxt (”Summer camp. The second worst kind of camp for jews..”), kärleken till familjen (”..being raped by a doctor. So bittersweet for a jewish girl..”) och för en stand up-älskare som jag är Silvermans bok mumma. Fylld med historier om New Yorks komikerscen på nittotalet och många anekdoter om andra hjältar som Louis CK och Jon Stewart.

Om du ännu inte accepterat in Sarah Silverman i ditt liv så råder jag dig att se hennes fullkomligt mjältspräckande show "Jesus is Magic” innan du läser ”The Bedwetter”. Vet inte om den är tillgänglig på DVD i Sverige dock? Tänk om det fanns något slags världsomspännande digitalt system där folk och fä helt utan tanke på upphovsrätt och artistersättning kunde, typ, ”tanka” hem filmer och musik.

Äsch! Det hade ju inte varit klokt!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Titeln ljuger inte- "En liten smula underbar" av Dawn French

2012-01-03T08:56:00.002+01:00

Dawn French. Jag gillar henne. Det är en underdrift. Jag gillar henne verkligen. Inte minst för att hon är kvinnan bakom en av mina favorit tv-serier of all times - Absolutely Fabulous - och för hennes insats i suveräna mockumentären Bad News. Jag var alltså övertygad om att jag även skulle gilla hennes romandebut; En liten smula underbar. Men så fick jag höra en och annan invändning. Inte minst från medlemmarna i Bokias läsecirkel, där titeln ingår. Främst var det språket. De gillade det inte. Nu är medelåldern i bokcirkeln kanske lite högre och det kan kanske ha färgat någras syn på saken (men att det inte skulle finnas folk över 65 som är fula i mun är ju en ren lögn). I alla fall, det gjorde att det tog en stund innan jag plockade upp boken, men nu är den läst och det med behållning.

En liten smula underbar handlar om den kaotiska familjen Battle; Mamma Mo, dottern Dora, sonen Oscar (egentligen Peter, men det vägrar hans sedan några år att kallas eftersom han anser sig vara ett medium för Oscar Wildes ande). Och så Pappa, namnlös. Berättandet står de tre förstnämnda för. I korta kapitel varvas Mos, Doras och Oscars berättelser. Emellanåt är det exakt samma skeende som beskrivs, behöver väl knappast påpeka att det inte görs på exakt samma sätt. Mo är en femtioårskrisande barn- och ungdomspsykolog med total oförmåga att se vad som pågår inom den egna familjen. Dora är skoltrött, vill pierca sig, vill vara med i X-factor, vill ha en kille och fler kompisar på Facebook. Oscar är skolans ljus, medlem i den exklusiva klubben Trollbindarna (tre medlemmar) och förbannar att man inte kan få tag i en bra kravatt i Pangbourne. Pappa är mest bara pappa, lite trist, stabil och i bakgrunden. Där finns en mormor också, Pamela. Hon är bra på att baka och lyssna. Och hunden Poo (bajs).

Det märks att Dawn French är manusförfattare, här har hon mejslat ut ett antal karaktärer som hade gjort sig fint i vilken sitcom som helst. Först känns det faktiskt ganska så klichéartat. Jag önskar också direkt att jag valt att läsa boken på engelska. Borde definitivt inte ha låtit snålheten råda (boken är ju som sagt med i vårt lånebibliotek) för även om översättningen är helt ok, så hör jag hur mycket bättre det hade varit att läsa Dawn French på engelska. Såklart. Och romanfigurerna till en början ordentligt stereotypa. Jaha, besvikelse.

Men så växer historien och dess invånare på mig. Jag börjar längta efter stunderna då jag får slå mig ner tillsammans med den dysfunktionella familjen Battle (ska vi inte stänga snart så att jag kan få läsa på tåget hem?). Jag börjar heja på den punchiga Dora, fnissar åt pretentiösa Oscar och retar mig mer och mer på den självupptagna Mo. Och i slutändan visar sig En liten smula underbar vara just det. Ingen tung litteratur, inget som sätter djupa spår, men förbannat trevlig underhållning så länge den varade.

Slutligen en fråga, eller snarare ett påstående. Översättaren måste väl ändå vara skånsk? Jag sattes på spåret av uttryck som "boppar" och "ruvor" (dvs. bröst och sårskorpor), men övertygades först då hon lät den mest välkända multinationella läskedrycken förkortas coca istället för cola. (Inget av dessa uttryck hade jag hört innan jag blev tillsammans med en skåning.) Främst hittar vi skånskan hos Dora, bokens kanske minst skarpa hjärna. Om översättaren nu inte är skånsk, vad säger det om synen på oss här nere i söder ;)

Ytterligare ett familjedrama signerat Dawn French

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokslut, en slags...

2012-01-01T11:30:00.000+01:00

Så har jag då satt ut riktningen för min vårläsning. Kärlek, spökerier och Knausgård. Låter ju inte så illa, men blir det så bra som jag trott? Kastar en blick på mina målsättningar inför hösten för att se hur min fingertoppskänsla ser ut när jag bläddrar i utgivningskatalogerna.

Läsning pågick under 2011.

För det första, har jag läst det jag föresatte mig? Ja, till överraskande stor del faktiskt. Peter Robinson hoppade jag över efter min besvikna vända med Bad Boy. Men säg den aversion som varar. Rätt var det är kommer jag att plocka upp Roten till det onda (antagligen lagom till att den kommer i pocket), glömsk av att jag nyss var på väg att göra slut med Alan Banks. Och Fallet Thomas Quick kom tyvärr aldrig ut, så den har jag inte heller läst. Journalisten Hannes Råstam är en av Sveriges absolut främsta. Att han inte kunnat skriva klart boken på grund av sjukdom är otroligt sorgligt. Måtte han bli frisk.
Blod eld död gav jag mycket riktigt till sambon som uppskattade den storligen.

I övrigt läste jag faktiskt de ytterligare åtta(!) böckerna jag skrev om. Var tydligen ambitiösare i höstas, eller bara inte lika slut i huvudet efter julruschen när jag kollade igenom katalogen. Eller så var höstutgivningen bara extremt stark(det var den ju), för jag vet massor som inte ens fick plats på min lista där. De flesta har jag skrivit om här (fast inte barnböckerna - borde kanske bli bättre på att skriva om dem. Ja det ska jag. Se där, ett nyårslöfte!). Dawn French fick jag läst under de sista skälvande timmarna av förra året så utsaga om den kommer. Och jag kan faktiskt rekommendera dem allihop. Den riktiga höjdpunkten var ju Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, lite svagare var Johan Theorins Sankta Psyko, men den var ändå klart läsvärd. Gubbigast var Håkan Lahgers Dylan - En kärlekshistoria, men hur kan man undgå att gilla en bok som så tydligt bottnar i kärlek? Även om det är en slags nördig, konstig gubbkärlek.

Att jag hade full koll kan jag inte säga, en massa annat bra dök ju också upp. Men om höstlistan får agera facit borde jag gilla även det jag satt mig för att läsa i vår. Vilken himla tur!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vad ser du fram emot i vårens bokutgivning?

2011-12-29T21:54:00.000+01:00

Det drar ihop sig till nytt år. Vi frågade bokhandlarna vad de helst vill läsa i vår.

Johan Zillén, Center Syd:

Vad jag ser fram mot 2012? Hmmmmh…. Jag ser fram mot att nästa Harry Hole, Gengångare, äntligen kommer ut! Själv läste jag den i höstas och börjar bli tokig på att vara ensam om att veta saker! Jag vill prata om den med andra!

Det har lovats från Piratförlaget att en ny Roslund & Hellström vankas till sommaren! Yay Ewert!

Till hösten får jag förhoppningsvis sätta tänderna (ha ha, vampyrskämt…) i Justin Cronins uppföljare till den fantastiska Flickan från ingenstans (The Passage) – The Twelve. På engelska då. Svensk översättning torde dröja till sommar/höst 2013. Mer Vampyrapokalyps åt folket!

Sen är det kanske lite förmätet av mig att redan i december utropa att jag läst nästa års bästa bok, men sån är jag! ;-p

Little Bee av Chris Cleave (Brombergs förlag, till våren) har snott åt sig min tredje 10-poängare (de två tidigare: Cormac McCarthys Vägen och Pratchett & Gaimans Goda Omen) sedan jag började i bokbranschen 2002. Visst kan jag ha fel, men jag finner det mycket otroligt att jag kommer läsa en bättre bok än denna under 2012. Hoppas jag har fel. Det hade jag 2008 när jag var bombsäker på att inget skulle kunna slå Zusaks Boktjuven. Farbror Cormac ställde mig i skamvrån där….

I två år har den nigerianska flickan Little Bee suttit inlåst på en flyktingförläggning utanför London. Tiden har hon ägnat åt att studera engelska och fundera ut olika sätt att ta livet av sig – ifall männen som tvingade henne på flykt plötsligt skulle dyka upp. Hon är arton år när hon släpps ut från förläggningen. Vart ska hon ta vägen, utan pengar eller kontakter? Det enda hon har är ett visitkort till en person vid namn Andrew O’Rourke. Sist hon såg honom var på en strand i Nigeria. Kanske kan han hjälpa henne nu? I en annan del av England försöker den nyblivna änkan Sarah O’Rourke hitta en ny tillvaro med sin son. Hon tänker mycket på semesterresan till Nigeria för två år sedan som blev början på slutet för hennes familj.

En otroligt stark och fruktansvärt välskriven bok. Jag avundas inte översättaren som har till uppgift att försöka fånga tonen i Cleaves språk (och hur fanken man nu gör Jamaicansk dialekt i svensk textform?). Effing brilliant! Boken är inte bara gripande och tragisk, vilket man säkert kan få intrycket av när man läser förlagspresentationen här ovan, utan också bitvis mycket rolig. Och så är Batman med! Bara det! ;-)

p.s Boken finns utgiven på engelska under både titeln Little Bee och The Other hand. En aning förvirrande men så är det.

Eva Killberg, Ängelholm:

2011 var ett praktfullt bokår, då de stora elefanterna dansade. Men nu är julklappsböckerna både inpackade och uppackade - och jag ser fram emot fräscha nyheter 2012. Jag tänkte värma upp med Snusk av Alan Bennett, en känd pjäsförfattare i England. Han blev också min favorit efter den lilla pärlan Drottningen vänder blad. Alan Bennett har absolut komiskt gehör, med en slags torr, brittisk humor. Underbart!

Jag fortsätter att roa mig med Berglins vuxenseriealbum om tonårsföräldern, Far och jag. Berglin-paret är mina absluta älsklingstecknare. Ni såg väl ettan på Svenska Dagbladet på julafton: "Har alla fått sin Zlatan, så vi kan börja äta nu?"

I januari kommer storsäljande Jo Nesbøs nya ut, Gengångare. Och den här gången ska jag verkligen ge den norske thrillerförfattaren en chans. Nu handlar det om droghandel i stor och livsfarlig skala, i Hongkong och Oslo.

Sedan kan det vara dags att ta tag i något seriöst. Det kan bli Fukushimas färger av Elin Lindqvist. Hon har rest runt tillsammans med japansk fotograf och reporter och skildrat hur människor drabbades av jordbävnings- och kärnkraftskatastroferna i nordöstra Japan i mars 2011. Alltför ofta får man aldrig reda på hur det gick sedan TV-rapporteringen upphörde.

Som påskdeckare tar jag en av de bästa svenska deckarförfattarna just nu, Kristina Ohlsson. Hennes fjärde bok Paradisoffer handlar om flygkapare som kräver utlämning av afghanska fångar. Hon vet vad hon talar om, Kristina Ohlsson, som till vardags arbetar med terrorbekämpning på OSSE i Wien.

Min kärlek till Italien, detta underbara/usla land, besvaras i vårens utgivning. Här finns en hel del att botanisera bland. Stål av Silvia Avallone ska vara en skildring av ett Italien splittrat av Berlusconi, nominerad till främsta litteraturpriset Premio Strega. Den unga flickan som växer upp i en nersliten industristad i Toscana drömmer om att bli "velina", avklädd TV-värdinna.

Michela Murgia skriver i Själamakerskan om en dödens barnmorska. Utspelas på det mycket speciella Sardinien och i Turin på 1950-talet. Romanen har fått flera priser.

Italienska deckarförfattare saknar förstås inte stoff att väva av. Jag fortsätter läsa Gianrico Carofiglio, ex-maffiaåklagare (som lever än och skriver). Den här gången handlar det om en grupp fascister och kokainsmuggling plus otillåten kärlek. Låter lovande.

En bättre människa vill man väl ändå alltid bli. Ett sätt är att läsa Patricia Tudor-Sandahl. I sin nya bok reder hon ut begreppet generositet. Att ge är en handling, att vara generös är en hållning, menar Tudor-Sandahl. Och det kanske stämmer, när man tänker på de generösa personer som funnits i ens närhet. Jag ska i alla fall läsa Generositet - att bli lite mer människa.

Susanna Mattsson, Jägersro:

Med risk för att vara erbarmligt förutsägbar måste jag säga att den bok jag ser fram mest emot i vår är Knausgårds Min Kamp 4. Ingen kan ha missat min besatthet av denne norrman. Har ju funderat på att ge mig på honom på norska för att få fortsätta läsningen av hans mäktiga, självbiografiska svit, men är lite rädd att missa viktiga språkliga vändningar trots att jag tillbringade mitt tjugofjärde år i grannlandet i väster (det var ju inte precis igår längre). Och Norstedts ger ju ändå ut hans alster föredömligt snabbt. Kanske är det bara bra att få tid att smälta varje band några månader.

Sedan kommer Amanda Hellberg ut med en uppföljare till Döden på en blek häst i vår. Tistelblomman ska den heta och jag är riktigt peppad på den. Sist vi träffade Maja Grå pluggade hon konst i Oxford. Nu har hon och Jack, hennes kärlek, flyttat till det skotska höglandet. Det ryktas att huset där de bor, Tistelblomman, är hemsökt. Och Maja har ännu inte berättat för någon att hon är annorlunda, att hon ser saker som andra inte ser... Upplagt för ruggigheter. Kan bli hur spännande som helst. Och jag borde verkligen ta mig samman och läsa Styggelsen, den fristående första delen i serien, innan Tistelblomman kommer ut. Då får jag rappa på. Boken ska dyka upp redan i januari.

Så ser jag mycket fram emot att få rekommendera nya Harry Hole-boken till alla älskare av god kriminallitteratur. Läste den för ett tag sedan och kan avslöja att Jo Nesbø är i högform i Gengångare. Och det har varit en plåga att inte få yppa handlingen. Men snart, snart...

Boken med det fantastiska omslaget, Alla mina vänner är superhjältar kommer i svensk översättning i vår (heja Pia Printz och hennes fina förlag Printz Publishing). Tom är gift med Perfektionisten, men på bröllopet får Perfektionistens ex, Hypno, henne att tro att Tom är osynlig. Efter sex månader är hon säker på att han lämnat henne och gör sig beredd att flytta till Vancouver. Tom måste lyckas övertyga henne om att han finns, och att han älskar henne. Har mer än en gång stått och tittat på Andrew Kaufmans bok, som verkar väldigt smart och rolig. Nu är det dags att läsa.

Slutligen kan jag knappt hålla mig tills Eld, uppföljaren till Cirkeln, dyker upp i april. Mina förväntningar är skyhöga, men jag ska försöka hålla dem i schack. Vad kommer att hända i Engelsfors när de utvalda börjar andra året i gymnasiet? Jag vill veta! Har inte sträckläst en bok som jag sträckläste Cirkeln på år och dar. Hoppas på stordåd från Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

En sista förhoppning om att under våren bli golvad av en bok jag ännu inte ens känner till hyser jag såklart. Jag hoppas på tur med det.

Julläsningen fortskrider: Tony och Susan av Austin Wright

2011-12-28T19:35:00.001+01:00

Pocketomslaget sååå mycket snyggare än det inbundna.
Dock kommer den inte i pocket förrän i mars.

Givetvis hann jag inte läsa alls så mycket som jag hade tänkt mig över jul (till exempel fick Frihet ligga gigantiskt tung och oläst i packningen). Bortavistelsen summeras väldigt mycket social samvaro och väldigt lite tid i läsfåtölj med roman. Inga juklappsböcker blev det heller (utom superfina Fågelsång som jag suktat efter länge) eftersom alla vet att jag "redan läst allt" (vilket såklart inte är sant, men att ge böcker till en bokhandelsmedarbetare verkar helt enkelt inte vara grejen). På tåget hem hann jag i alla fall igenom Austin Wrights hajpade Tony och Susan. När Johan skrev om den blev jag extremt peppad och kände att det verkade vara en bok helt i min smak. Och det var den på sätt och vis. Men misstänker tyvärr att jag skruvat förväntningarna lite väl högt.

Kort, kort handlar boken om hemmafrun Susan, som får ett brev från sin ex-make Edward. På den tiden de var gifta (över 20 år tidigare) var Edward en hopplös aspirerande författare, nu verkar han faktiskt ha fått till det. Han ber Susan läsa boken - Nattdjur - och berätta vad hon tycker. Sagt och gjort. Susan läser Edwards bok och när hon läser läser också vi. Alltså två böcker i en. Fiffigt tänkt. Samtidigt som Susan läser och intrigen i Nattdjur tätnar får vi följa hennes tankar kring boken, kring livet med den nye mannen-barnen-katten-hunden... och minnena av det gamla äktenskapet. Idén är som sagt mycket smart och snygg. Jag gillade den på stört. Kanske mer än själva boken faktiskt.

För Austin Wright har en tendens att bli lite tjatig. Kanske är det ett "grepp", men i så fall ett jag inte är särskilt förtjust i, att han i korta meningar och på något slags ältande vis upprepar vad huvudpersonerna tänker och hur de handlar (att likna boken vid de där amerikanska dokumentärerna där storyn inpräntas i en trehundra gånger för att man verkligen ska fatta är oändligt orättvist, men känslan jag får är lite densamma). Nu läste jag i och för sig ett oredigerat manus, men det här retliga sättet att skriva återkom så ofta att det inte kan ha att göra vare sig med översättningen eller att boken saknade den där sista finputsningen. Wright måste helt enkelt ha velat ha det såhär. Och varje gång det dyker upp blir jag irriterad och rastlös. Men så tar handlingen fart igen och jag är fast en stund till.

För det är verkligen spännande. Framför allt "boken i boken"; Nattdjur. Den är definitivt den bästa delen. Och till skillnad från Johan så gillade jag dess slut. Kan nog inte se hur den skulle slutat annorlunda (däremot kan jag hålla med om att Susan-delen gärna kunde ha fått en annan final, lite platt fall där. Ett snopet "blev det inte mer?"). Nu låter jag väldigt neggig märker jag. Det är inte meningen, för boken var visst bra. Bitvis strålande. Jag kommer att rekommendera den. Men jag älskade den bara inte på det sätt som jag trodde att jag skulle göra.

"Enastående och spännande... Den bygger på ett väldigt smart grepp och jag är så avundsjuk att jag inte kom på det själv."

Så sade Ian McEwan om boken i Babel för ett tag sedan. Och jag är också lite sur för att Ian McEwan inte kom på det här. För jäklar vilken bok det skulle blivit då!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Många svar i "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn

2011-12-26T09:50:00.001+01:00

"Enligt en judisk legend sammankallade Gud änglarna för att få råd om människan skulle skapas eller inte. Vissa änglar svarade ja, andra sa nej. Änglarna kunde inte enas och medan de fortsatte att strida inbördes fattade Gud ensam beslutet och skapade människan. Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är något mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sidan som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga."

Citatet avslutar Stefan Einhorns romandebut, passande i en berättelse om gott och ont, val och moral. Visst vet vi att det som är gott för den ena kan vara ont för den andra, och att samma handling kan uppfattas som samtidigt god och ond även för den som utför den, men Änglarnas svar blir det tydligt. För det är denna dubbelhet som Einhorn utforskar genom hela historien om den unga judiska Hanna. Hanna är en överlevare som kommer till Sverige med de vita bussarna vid andra världskrigets slut. Hon får anställning som barnflicka hos ett svenskt par för att ta hand om sonen Andreas. Inom sig bär hon fortfarande minnen av krigets och koncentrationslägrets fasor, men hur hennes historia kommer att påverka människorna runt omkring henne är omöjligt att förutsäga denna första tid.

Historien i Änglarnas svar rullas upp i retrospektiv, som berättelser i första person från dem de berör. Varje historia är ett fragment, en personlig tolkning, och helheten blir inte synlig förrän i romanens sista del, där den sista pusselbiten faller på plats. Boken är fängslande, jag läser snabbt och vill hela tiden få veta mer. De olika rösterna gör det tydligt hur samma händelser drabbar oss och tolkas på olika sätt. Det blir uppenbart att när det gäller rätt och fel finns det lika många svar som personer att fråga.

Det här är inte bara en personlig historia, utan också en engagerad skildring av en tidsepok, andra världskriget och dess efterdyningar, hur det påverkat människors historia i generation efter generation. Kanske är det också därför som berättandet emellanåt drabbas av ett undervisande drag, som om författaren velat få med mer information än vad som känns naturligt i berättarens mun. Men detta är en mindre anmärkning. I det stora fungerar greppet bra. Som extra knorr har Stefan Einhorn skrivit in sin egen familj i en liten biroll. Roligt, men kanske också en påminnelse om att det här är verklighet. Även om just Hannas historia är en produkt av Einhorns fantasi finns det tusentals historier som hennes.

Boken skildring av det judiska gettot i Lodz får mig också att vilja läsa mer. Kanske är det dags att plocka upp Steve Sem Sanbergs De fattiga i Lodz som av okänd anledning (hans Theres är bland det bästa jag läst) blivit liggande oläst hemma.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Årets julläsning

2011-12-23T09:40:00.000+01:00

Alldeles strax är det dags för den sista kaotiska jobbdagen i butiken för jul. Märker att en hel del väljer att ladda med lite egen julläsning mitt i det hetsiga juklappshandlandet. Mestadels deckare, en del lättsmält. Det ska kopplas av. "Ska det vara inslaget?" "Nej, det är till mig själv." Ett leende. Det är alltid väldigt nöjda kunder som handlar böcker till sig själva dan före dan.

Självklart tänker jag också ägna julledigheten åt läsning. Efter moget övervägande valde jag att ta tåget istället för bilen uppåt landet för årets firande. Önskar att jag kunde säga att det var av strikta miljöhänsyn, men den övervägande anledningen var: tåg = mer lästid. Jag har ju nämligen (som vanligt) mer att läsa än jag hinner med. Ambitionen är alltså att läsa ikapp sådant jag missat under hösten.

I julpackningen det här året ingår sålunda: Änglarnas svar av Stefan Einhorn. Först hyllad av Eva, sedan ett blogginlägg av författaren själv. Finns inga ursäkter för att inte läsa. Och så Kerstin Ekmans senaste Grand final i skojarbranschen. Av recensionerna att döma en fullträff. Boken Ian McEwan önskar att han skrivit; Tony & Susan av Austin Wright har länge stått hemma (i oredigerad manusform, meckigare än en inbunden bok, därav att det inte blivit någon läsning av, men en lång tågresa torde vara det perfekta forumet för att övervinna detta motstånd. Dessutom är den ju varmt rekommenderad av Johan). Och så har vi Jonathan Franzens Frihet, ännu ett läsmåste. Kanske lite för mycket av en tegelsten för att packa ner, vi får se. Läsas ska den ju oavsett. Och även här gillade Johan jättemycket.

Det kommer att bli en rejäl packning, helt klart. Framför allt med tanke på inriktningen på mina julklappar som också ska tryckas ner i väskan. Hårda paket. Och tunga.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Exakt tonträff i "Korparna" av Tomas Bannerhed

2011-12-21T08:01:00.000+01:00

foto: Sara Mac Key

Ja, såklart. Såklart var Korparna precis så bra som alla sagt. Recensenterna. Augustjuryn. De har inte fel. I och för sig tycker jag fortfarande att Amanda Svensson borde fått Augustpriset, men Tomas Bannerheds debutbok är även den någonting i särklass. Hade jag inte redan satt ihop min tio-i-topp lista för i år hade den lätt kvalat in. Och minst två personer jag känner kommer att hitta den under granen på lördag.

Klas växer upp på den småländska landsbygden. Det är sjuttiotal, men så långt från Tillsammans-interiörer och demonstrationståg men kan komma. Fadern, småbonden, driver det arrenderade jordbruket vacklande på förtvivlans rand. Åskan, regnet, torkan, skadedjuren, arvet... det finns ingenting som inte tynger honom. Inne i hans huvud kraxar korparna. Dödens budbärare. Resten av familjen hukar under hans tröstlöshet, försöker skapa en känsla av normalitet mitt i det lidande kaos som är faderns. Klas vet att han förväntas ta över, och flyr ut i naturen. Till fåglarna där han får tröst.

Bannerhed har en exakt tonträff, en fantastisk blick för det han beskriver. Det är den andra boken på kort tid jag läser som med sådan närvaro beskriver ett far/son-förhållande (Min Kamp 3 är den första) och just i denna litterära exakthet finns beröringspunkter i berättelserna. Samt i rädslan inför fadern, i viljan att vara till lags samtidigt som tvånget att fly finns där hela tiden. Men inramningen är olika. Korparnas trånga landsbygdssamhälle, med oro inför vad grannarna ska tycka. Katastrofen som hela tiden hotar. För vad händer om fadern inte orkar längre? Eller modern? Om gården går omkull? Reella hot. Klas och hans lillebror Göran (döpta efter Lill-Babs hitlåt) är utlämnade på nåd och onåd.

Det är en klaustrofobisk berättelse, med detaljer som tränger sig på. Och naturbeskrivningarna är någonting i särklass. Det är i naturen som Klas hämtar styrka, skildringen av den är tung av symbolik. Det är helt enkelt otroligt bra, detta. Rafflande, instängt, vackert, sorgligt och någonstans långt, långt därinne en liten strimma hopp. Jag välkomnar verkligen Tomas Bannerheds författarskap. Tydligen skrev han i tio år på Korparna. Hoppas det dröjer betydligt kortare tid tills nästa roman dyker upp.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Gå sönder, gå hel" av Sofia Nordin

2011-12-19T06:45:00.000+01:00

Lena lever ett liv på flykt, i skogen och sedan i staden, med ett litet barn tätt, tätt tryckt intill bröstet. Först är det sommar, sedan blir det vinter, kallt. De bor under presenningar, i källarförråd. Efter ett tag vet Lena inte längre vad det är hon flyr ifrån, bara att hon måste hålla sig undan. Hon och barnet. Och hon är bra på det. Ingen ska hitta dem.

Även Anna flyr. I den perfekta villan i förorten, med sin vanliga, vanliga man Anders, deras två normala hundar och deras två alldeles normala barn. Ändå måste Anna hela tiden hålla sig undan, stänga av det som är Anna, alla starka känslor, allt som påminner om förr.

Lena och Anna, två liv som flätas samman, som hör obönhörligt samman. Två förutbestämda öden. För det kan bara sluta på ett sätt. Eller? Det finns flera sätt att gå sönder på, men hur går man hel?

Sofia Nordins roman Gå sönder, gå hel är en riktig bladvändare. Kapitlen om Lena och Anna varvas och jag läser febrigt snabbt. Måste veta hur det går. En thriller utan mord och sammansvärjningar, mitt i vardagen, två till synes helt olika öden, skilda åt bara genom en blinkning, en slump, mitt i ett Sverige man känner igen. Romanen är också ett utforskande av identiteter, tvillingmotiv, paralleller. Kan man låtsas så mycket så att det man låtsas blir sant? Går det att förändra sin värld, sitt liv, sin identitet med viljan? Och om det går, vad blir resultatet - ett lyckligt slut? Det finns många möjliga svar i boken, men inga sanningar slås fast. Och jag gillar det.

Gå sönder, gå hel är det första jag läser av Sofia Nordin. Jag har tidigare stått och fingrat på hennes ungdomsromaner (hon har Augustnominerats både för Natthimmel och Det händer nu) och det här har definitivt givit mig mersmak. Räkna med fler rapporter om Nordin här i bloggen framöver.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Effektiv spänning - Lisa Marklunds "Du gamla du fria"

2011-12-18T08:57:00.001+01:00

Det var längesen jag läste någonting så gastkramande som Liza Marklunds nya Du gamla du fria. Hennes nya deckare är ett enormt lyft efter bottennappet med James Patterson. Här talar vi om effektivt språk och lika driven handling.

Annika Bengtzon är tillbaka, om än tilltufsad. Hon snubblar över ett kvinnolik, och Liza får anledning att lyfta sin favoritfråga: Kvinnomisshandel där männen kommer undan. Småpåvarna på kvällstidningen får som tidigare styra och ställa med billiga löp, och Annika Bengtzon blir alltmer frustrerad.
Men spänningen ligger i det kidnappningsdrama som hennes Thomas hamnar i under ett UD-uppdrag i Afrika. (Jo, de är återförenade.) Skeendet är kusligt aktuellt - en svensk har just nu blivit kidnappad i ett afrikanskt land. Liza Marklund utvecklar sitt drama - genom hot och förhandlingar - till en rafflande upplösning.

Du gamla du fria är absolut den perfekta juldeckaren, gjord för sträckläsning en ledig dag.

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Författarnas julklappstips Del 3

2011-12-16T08:05:00.001+01:00

Sist ut, men definitivt inte minst i vår trestegsraket av boktipsande författare är Tomas Eriksson, som tipsat så långt och mycket att han får ett helt inlägg för sig själv. Och inte nog med att han strösslar med läsgodis, han varnar dessutom för ett rejält bottennapp...

Thomas Eriksson:

1. Flickan från Ingenstans av Justin Cronin. Skrämmande, läskig och så bedövande välskriven att man blir sjuk av avund … Och dessutom den första delen i en trilogi. Ett fullkomligt måste för alla med krav på kvalitet.

2. Mr Clarinet av Nick Stone. Het, virvlande, riktigt otäck från första sidan. Jag sögs in i berättelsen direkt. Oväntade vändningar och med en intensitet av sällan skådat slag. Omöjlig att lägga ifrån sig. Missade på lunchen och ett möte.

3. Under kupolen av Stephen King. King är Kung. Kommentarer överflödiga. En berättare som överträffar allt. Och vilket epos! 1200 sidor!

4. Huvudjägarna av Jo Nesbø. Ovanlig för att vara den här författaren. Lättläst, mycket action, högt tempo. Som tveksam bonus: en av de äckligaste scenerna jag läst på länge. (Hoppas den inte finns med i filmen, har svårt att tänka mig det. ) I hemlighet tror jag att Nesbø skrev den här berättelsen för länge sen.

5. Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Klassisk skräck och ännu mer vampyrer, men faktiskt med en annorlunda twist. Klart läsvärd, mycket spännande och härligt att det kommer två böcker till efter den här. (Varav en redan har kommit, dock ej lika omtumlande som den första).

6. Värt att dö för av Lee Child. Jack Reacher är det hårdaste som gått omkring på en boksida – någonsin! Så brutal, så omedgörlig att man knappt tror på honom. Ändå är det en fröjd att läsa, så hardcore en thriller bara kan bli. Svårt att tro att ingen censurerat Mr Child.

7. Bekännelsen av John Grisham. En story som baserar sig på det kusliga dödsstraffet de har för sig over there … Dessutom, det dröjer riktigt länge innan jag inser hur den slutar. Tragiskt, sorgligt, men samtidigt berörande. Grisham levererar, helt enkelt, även om denna kanske inte når upp till hans verkliga mästerverk från förr.

8. En dag av David Nicholls. Ja, vad sjutton, ALLA tycktes ju läsa den! Och den är bra; framförallt är humorn fantastisk. Rappa repliker och härliga karaktärer. (Men jag fullkomligt avskyr slutet. Får det verkligen gå till så här?)

9. Lärjungen av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt. Välskriven med en elegant touch. Lite förutsägbar – och osannolik - i sin intrig, men det gör ingenting eftersom författarna visat upp ett osedvanligt mod. De har nämligen skapat en hjälte så in i själen osympatisk att man bara baxnar. Starkt!

Och på jumboplatsen, nummer 100 om du vill, en bok jag rekommenderar dig att hoppa över: Denna dödens kropp av Elisabeth George. Plågsamt omständig, överarbetad, alldeles för illa redigerad. Minst 250 sidor för lång. För mycket detaljer. När jag till och med blir upplyst om färgen på randen på slipsen hos en figur som figurerar på en och en halv sida– då har det gått för långt. Tempot är lägre än lägst, och spänningen lyser med sin frånvaro. God natt, Mrs George.

Men god jul alla ni andra!
Thomas E

Författarnas julklappstips Del 2

2011-12-15T12:04:00.001+01:00

Författarnas boktipskavalkad fortsätter. Idag tips från inte mindre än två Anders, Fager och de la Motte. Håll till godo!

Anders de la Motte:

Brott av Ferdinand von Schirach

Fantastiskt spännande, välskriven och betydligt mer verklighetstrogen än 95 % av allt annat i krim-genren.

Anders Fager:

Läser egentligen alldeles för lite för att kunna ha någon informerad uppfattning om årets bokskörd, men i alla fall.

Det mest glädjande jag läst i år var George RR Martins A Game of Thrones, som just återutgetts på svenska. Läste den på engelska och den är helt enkelt larvigt bra långa stycken. Fantastiska karaktärer, lysande dialog. Och man kan läsa den även om man som jag har mycket svårt för Tolkienartad, pompös, fantasy.

Det mest förbryllande och lovande av de få böcker jag hunnit läsa är nog annars Frida Edmans De Inneboende. En mörkt, mystisk, sexig och tidvis förvirrande historia åt skräckhållet. Historien skulle behövt lite redigering och regi (Frida Edman driver eget förlag), men den är ändå bra mycket intressantare än många mer välpolerade alster jag läst.

Ska väl också utom tävlan nämna lästidningen Filter som erbjuder smart läsning utan vare sig vänsterpekpinnar eller reklambyråjargong. Och att årets kanske läskigaste läsning har varit Tom Mangold och John Penycates The Tunnels of Cu Chi, från 1985. Boken är något av det mest klaustrofobiska jag läst. Lite som filmen Descent, fast det här har hänt på riktigt.

Författarkavalkad i butikerna inför jul

2011-12-15T11:08:00.000+01:00

Ta en titt under Aktuella evenemang om du vill veta var och när du kan träffa författare i våra butiker inför jul. Karin Brunk-Holmqvist, Tony och Maria Cronstam, Johan Theorin, Bo Hagström, Kim Kimselius och en hel del gästbloggare därtill. Håll utkik!

Författarnas julklappstips Del 1

2011-12-14T22:29:00.000+01:00

Det lackar mot jul, och efter att ha kramat fram våra egna bästa boktips tyckte vi på Bokboxen att det skulle vara roligt att höra vad våra gästbloggande författare tycker att du ska lägga under granen i jul. Eller läsa själv, bara för att det är så jämrans bra. Först ut är Caroline L Jensen, Mikael Bergstrand och Christoffer Carlsson.

Caroline L Jensen:

Här kommer mina topp tre i år:

1. J. Cronin, Flickan från ingenstans. Maken till berättarglädje får man leta efter. Dessutom nyskapande. Och action som heter duga.

2. J. Zeh, Corpus Delicti. Snudd på Kafkaiskt tryckt stämning. Extremt välskrivet.

3. J. Ajvide Lindqvist, Tjärven. Sveriges skräckmästare visar här att han är just det. Mästare. Ohotad på tronen.

Tjillevipp!

Mikael Bergstrand:

Att skriva uppföljare till succéböcker är svårt. Men Outsider, Torbjörn Flygts fortsättning på Augustprisade Underdog, är ett lyckat exempel. Jag gillar persongalleriet, svärtan och samhällsanalysen, men framförallt humorn. Flygt är en rolig författare också, vilket sällan lyfts fram.

Christoffer Carlsson:

Philip Roths Sabbath's Theater, som jag läste först i år. En fantastisk bok om den gubbsjuke, obehaglige Mickey Sabbath, vars mångåriga älskarinna just har dött och lämnat honom ensam. Om natten besöks han av sin (döda) mor, som uppmuntrar honom till att ta sitt liv, vilket Mickey inte är helt främmande inför. En ful, obehaglig och fantastisk bok där läsaren får kämpa med att finna sympati för huvudkaraktären, men i de få ögonblick sympatin kommer, kommer den desto starkare.

Den bok som betytt mest för mig under 2011 måste vara Jonathan Franzens Freedom. Föga överraskande bok, till och med ett smått tråkigt val. Men rätt ska vara rätt. När jag läste Freedom påmindes jag om ögonblicket i min barndom då jag öppnade en bok för första gången, och, i takt med att jag läste, insåg att jag hade något magiskt i händerna. Freedom var en bok som påminde mig om varför jag älskar att läsa, och att berättelser och skönlitteratur kan säga något om vilka vi är, här och nu.

David Nicholls - En räddare i nöden

2011-12-13T22:32:00.000+01:00

Soffbunden med en käkinfektion från helvetet har jag inte kunnat läsa en rad den senaste veckan. Tur då att det finns tv. Naturprogram. Och filmatiseringar av David Nicholls böcker. Lättsam film med bokförlaga man redan läst är en sann räddare i nöden.

My savior! (Varför får jag sådan extrem Brian Jackson-vibb av detta foto?)

Är väldigt förtjust i de två av engelsmannens litterära alster som jag läst (En Dag och På vinst och förlust. Min sambo hävdar dessutom att den av mig ännu olästa Mitt livs roll är hans bästa, så där har jag något att se fram emot... ) Lite Nick Hornby plus lite Helen Fielding, men snäppet bättre än dem båda. Romantisk komedi när den är som bäst alltså. Och i bokform. Utan könsspecifik mottagare. Måste gillas.

Inte lika förtjust var jag i filmatiseringen av En Dag, tyvärr (även om den absolut dög som akut smärtavledare i ett par timmar). Nicholls specialitet är just de knivskarpa personporträtten, de absoluta situationsbeskrivningarna, och de kommer bra mycket mer till sin rätt mellan pärmarna än i den här filmen. Emma och Dexters tjugoåriga kringelikrokiga vänskaps- och kärleksvedermödor känns förhastade, frampressade. För att man ska få chans att hinna börja gilla de här inte helt lättälskade karaktärerna krävs mer tid. Nu blev de istället mindre mångfacetterade. Nicholls har själv skrivit manus, så här går det inte att skylla på manusförfattaren heller (och han brukar ju vara en durkdriven sådan i övrigt). Och så är det Anne Hathaway... jag vet inte, jag får bara ingen feeling när det gäller henne.

Inte jättebra.

Då gjorde sig Starter for Ten (På vinst och förlust) bra mycket bättre som film. Vi möter den miserabelt misslyckade Brian Jackson vars största dröm är att få delta i den tv-sända frågesporten University Challenge. Och riktigt fint var det att återigen få vrida sig som en mask till Brians pinsamheter. Grymma skådisar (James McAvoy strålande som vår loserhjälte - se klippet nedan med den misslyckade anspelningen på Mandomsprovet - intellektuell snubbel- och prutthumor när det är som bäst). Överlägset sountrack (The Cure, Kate Bush, Echo and the Bunnymen, The Smiths... ni hör ju!), finfint manus (Nicholls igen) som följde boken där det behövdes och skyndade på när det krävdes. Rekommenderas varmt för den som är sugen på knastrig engelsk nördhumor inte utan romantiska inslag (och inte minst misstag!). Vad jag tyckte om boken kan ni läsa här.

Bra!

Karin Brunk-Holmqvist till Center Syd

2011-12-13T08:15:00.001+01:00

På torsdag dyker Karin Brunk-Holmqvist, kvinnan bakom bland annat Potensgivarna och Kaffe med musik, upp i vår butik på Center Syd. Läs mer under Aktuella evenemang.

Gästbloggare: Stefan Einhorn

2011-12-12T06:53:00.000+01:00

Skapandet av en bok kan ske på många olika sätt. Ska man till exempel börja med intrigen eller med de karaktärer som befolkar bokens värld? Och vad ska man lägga mest kraft på – gestaltningen eller berättelsen som boken ska förmedla? Alla författare har sina egna historier om hur detta går till. Själv gjorde jag en helt ny erfarenhet när jag skrev min senaste bok – Änglarnas svar.

Jag har skrivit böcker tidigare, såväl skönlitteratur som fackböcker och nästan alltid har jag först haft ett koncept färdigt i huvudet innan jag har satt mig ner och skrivit. I och för sig har jag ofta gjort justeringar under resans gång, men strukturellt har boken ofta kommit att bli relativt lik min ursprungliga planering.

Men så blev det inte med romanen Änglarnas svar. Den här gången började jag med en tummetott och slutade med en hel bok.

Jag hade länge haft en tanke i huvudet om att skriva en novell som handlade om att det är lätt att göra goda gärningar när omvärlden jublar, men hur svårt det är att göra gott när det enda man kan förvänta sig är omvärldens fördömanden. En dag började jag skriva på novellen. Det gick snabbt och den kändes bra, men när jag efter några bearbetningar läste igenom den, så kändes det som att något fattades, nämligen ett annat perspektiv på samma händelser. Så jag skrev ett kapitel till med en annan människa som berättade historien på sitt sätt och som därefter i sin tur utförde en god gärning utan att få beröm tillbaka.

Därefter satt jag fast. Vad skulle jag göra med två kapitel? Det fungerade inte som en novell och en hel bok var det definitivt inte. Jag lade skrivandet åt sidan och grubblade i stillhet på om och i så fall hur jag skulle komma vidare.

Sedan hände det. Efter ett samtal med en bekantskap föll plötsligt en viktig pusselbit på plats och jag förstod hur jag skulle komma vidare och vad som skulle bli bokens huvudtema. Vetenskapsmannen Louis Pasteur har sagt ”Slumpen gynnar det förberedda sinnet” och det är helt sant. Mitt sinne var höggradigt förberett när den av en slump fick rätt impuls.

Därefter återstod arbetet med att strukturera texten och att skriva själva boken, så att varje kapitel innehöll något oväntat. Till slut hade jag en bok som såg helt annorlunda ut än min första tanke, med sju personer som berättar var sin del av historien och inte förrän man har läst det sista kapitlet inser man till fullo vad som har hänt. Och det blev en bok om gott och ont, om vår förmåga och rätt till försoning och förlåtelse och om hur hemligheter kan fördunkla människors tillvaro i generationer. Samtidigt kan den, med Eskilstuna-Kurirens ord, beskrivas som en ”moralisk pusseldeckare”.

Ja, det var i korthet historien om hur Änglarnas svar blev till. Hoppas den kan inspirera någon till att lita på den kreativa processen. För det är vad jag har lärt mig under tillkomsten av denna bok.

Stefan Einhorn är professor vid Karolinska Institutet, överläkare vid Radiumhemmet och flitigt anlitad föreläsare inom bland annat etik. Med sina uppmärksammade och framgångsrika böcker En dold Gud, Den sjunde dagen, Konsten att vara snäll, Medmänniskor och Vägar till visdom har han vunnit en hängiven läsekrets. Hösten 2011 utkommer romanen Änglarnas svar.

Skånsk turné för indiska händer

2011-12-08T09:32:00.001+01:00

Foto: Laurent Denimal

I helgen gör Mikael Bergstrand, vars roman Delhis vackraste händer Johan har kallat för årets "Hundraåringen..." en liten turné i våra butiker.

Håll utkik under Aktuella Evenemang, nu inför julen har vi fullt av författare i våra butiker!

Evas Årsbästa - Siri i topp

2011-12-06T22:12:00.000+01:00

Årsbästa-listorna fortsätter i Bokboxen. Nu är det dags för Eva att summera sitt bokår 2011...

Ingen roman i år grep mig mer än Siri av Lena Einhorn. Fantastiskt skriven, som ett grekiskt ödesdrama, om kärleken mellan Siri von Essen och August Strindberg. Borde fått Augustpriset, vilket hade varit en underbar revansch för Siri...
Men eftersom jag gärna vill ha blandad kost, finns även Mamma Mu bland mina årsbästa böcker.

1. Lena Einhorn: Siri. (Som jag mycket snart ska läsa om.)
2. Stefan Einhorn: Änglarnas svar. (Hur kan en familj vara så begåvad? Även Stefans roman är oerhört gripande, om än avskalad och tunn. Ett bra grepp - med sju olika personers perspektiv på samma trauma fråm judeförföljelserna.)
3. Belinda Bauer: Mörk jord. (Tät och suggestiv debutdeckare, engelska hedar, pedofilbrott och otrooooligt spännande. Väntar nu på uppföljaren... Bauer fick världens finaste deckarpris, the Gold Dagger 2010, och den här gången är jag helt på juryns linje.)
4. Marie Hermansson: Himmelsdalen. (Annorlunda thriller med en mycket intressant frågeställning, inte minst apropå Breivik i Norge. Marie Hermansson är mästare på rysare. Inte mycket sömn den natten.)

5. Herman Lindqvist: Solkungen (Jag missar aldrig Hermans historia - så underhållande med massor av avslöjanden.)
6. Ingrid Betancourt: Även tystnaden har ett slut (Kvinnan som var presidentkandidat i Colombia och blev tagen som gisslan av Farc-gerillan. En tegelsten som var omöjlig att släppa - tänk bara, hur överlever man sex år i fångenskap?)
7. Walter Isaacson: Steve Jobs (Börjar visst bli gammal, läser allt fler biografier... Men det här är riktigt intressant: Hur kan en gammal gräsrökande hippie bli en fullständig ikon inom teknikvärlden - och för hela världen?)

8.Juja Wieslander, bild Sven Nordqvist: Mamma Mu läser (Lika kul för vuxna som för barn. Obetalbara bilder på kossan som inte är som andra.)
9. Siri Hustvedt: Sommaren utan män (Härlig kvinnosaksroman med vild blandning av kvinnohistoria, genusperspektiv, humor och kärlek. Som att sitta mittemot en nära väninna och snacka om män.)
10. Erik Helmerson: Den onödige mannen (Andra sidan av saken - att det inte är så lätt att vara man heller just nu. Också allvar kryddat med humor.)

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Bad "Bad Boy" - Peter Robinson på tomgång

2011-12-05T07:03:00.000+01:00

Ska jag bli tvungen att göra slut med Peter Robinson, är min första tanke efter att ha kommit några sidor in i pocketaktuella Bad Boy. Pladdrigt, klumpigt och med stora trovärdighetsproblem inleds det senaste tillskottet i serien om Alan Banks (ännu en bok har kommit ut på svenska efter Bad Boy, men den hör hemma långt tidigare i serien, förlaget har valt en något schizofren utgivningsvariant där varannan bok om Banks är ny, varannan letar sig bakåt i Robinsons tidigare ej översatta produktion).

Historien inleds med att en gammal vän och granne till Banks dyker upp på polisstationen. Hon har hittat ett illegalt vapen i dotterns rum och vill ha råd om vad hon ska göra. Men Banks är på semester för att slicka såren efter en urspårad kärleksaffär, så istället hamnar ärendet på Annie Cabbots bord. Hon rapporterar incidenten vilket resulterar i en överdrivet påslagen polisinsats med dödlig utgång.

Vapnet visar sig i alla fall tillhöra dotterns pojkvän, en slem man som även Tracy Banks (Alans dotter) hyser ett gott öga till. Hon föreslår därför att de ska hålla sig undan i faderns stuga tills saken blåst över. Sagt och gjort, aningslöst drar Tracy iväg till pappa polisens lantliga hem tillsammans med en psykopatisk gangster (ingenting avslöjat här som inte står redan i baksidestexten). Ja, det var alltså början. Låter jag raljerande? Helt riktigt! Den här inledningen förtjänar inget annat. För maken till snubbel och pruttig Kling och Klang-stämning har jag inte upplevt sedan jag led mig igenom något av de taffligare Morden i Midsomer-avsnitten i somras.

Sedan tar det sig faktiskt lite. Men det här är ingen höjdare ens i sina bästa stunder. Visst hettar det till betydligt när Banks väl kommer tillbaka från sin semester och kan börja delta i fallets lösning (såklart finns en massa förgreningar, inte ens de förmår intressera mig nämnvärt), men Peter Robinson brukar hålla bra mycket högre klass än såhär. En hel del trovärdighetsproblem dyker också upp längs med vägen. Som att Tracys mamma inte får reda på att dottern är på rymmen med en psykopat. Som att Banks ens får delta i jakten på dottern. Och som att han, när han gör det, mest verkar lida av jetlag och inte påverkas nämnvärt av att det är den egna avkommans liv som är i fara. Med mera, med mera. Nej tack, ska det fortsätta såhär måste jag och Peter Robinson nog gå skilda vägar. Och det vore sorgligt, för vi har ju haft en väldigt fin tid tillsammans.

Inte blir det bättre av att titeln gjort att jag under hela läsningen haft Inner Circles sunkiga 90-talshit "Bad boys" i huvudet. Detta kan jag väl å andra sidan inte skylla Robinson för.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En handfull läsning

2011-12-02T07:36:00.000+01:00

Jag trodde det faktiskt inte, men direkt när vi fick in våra första excess-böcker häromdagen (excess = Pocketförlagets nya satsning på miniformat enligt holländsk modell) drabbades jag av akut habegär. För de ligger faktiskt himla fint i handen eller fickan, helt litet och nätt. Men ändå med lagom tyngd och pondus. Och pappret är mycket finare än i en pocket, lite som i en psalmbok, glatt och prassligt. Plus att pärmarna inte slår igen av sig själv utan boken stannar fint uppslagen på den sida man vill läsa.

Jag var skeptisk innan, hela formatet kändes liksom lite sökt... Men nu hör jag mig själv tänka "men får jag inte lite kramp av att hålla pocketboken ändå?". Synd bara att urvalet är så begränsat. Hittills finns bara tio titlar i tryck. Och bland dem har jag redan läst det jag vill läsa. Blir att ge sig till tåls och hoppas att det dyker upp några riktiga fullträffar till nästa släpp.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Träffa Björn Hellberg på söndag

2011-12-01T13:21:00.000+01:00

Han har inte bara gjort sig känd som deckarförfattare och domare i På Spåret. Han är dessutom en av Sveriges flitigaste signerare. Träffa Björn Hellberg på Bokia Killbergs Center Syd på söndag. Läs mer under Aktuella Evenemang.

Johans Årsbästa

2011-11-30T16:47:00.001+01:00

Så!

Då har jag också slutligen bestämt mig för vilka årets tio bästa böcker är. En lista som skiljer sig rätt markant från Susannas (med ett undantag). Kanske framförallt genom den tydliga Knausgård-bristen Jag vet inte vad jag ska säga. Tycker karln är ett norskt sömnpiller (dyrt och fiskdoftande, fast effektivt).

Här kommer alltså den riktiga listan. Jag har skrivit om de flesta av dessa titlar tidigare så jag ska inte söva er med långa upprepade utläggningar. Känner ni behov av mer info? Följ länkarna. Känner ni behov av sömnhjälpmedel? Läs Knausgård.

Nåväl. Listan. Egentligen utan inbördes ordning. Förutom 1:an. Och 2:an…. Eller är 2:an bättre än 1:an? Hmmmmhh……

10. Bländverk – Thomas Erikson. En riktig bladvändare! Denne debutant i Action/Thriller-genren bjuder på mycket god underhållning i Kepler-stil.
Gästbloggare: Thomas Erikson

9. Frihet – Jonathan Franzen. Stor romankonst. Stor läsning. Stor bok.
Freeedoooooommm!!!!

8. Delhis vackraste händer – Mikael Bergstrand. En dråplig och mycket charmig skröna om den medelålders, malmöitiske reklammannen Göran som förlorar jobbet och hamnar i Indien. Gillade du Jonassons ”Hundraåringen..” kommer du att skratta gott åt denna bok.
Gästbloggare: Mikael Bergstrand

7. Sankta Psyko – Johan Theorin. Ingen årslista komplett utan en ny Theorin känns det som (även om Blodläge tog sig in på håret förra året…). Suggestiv och originell rysare. Jag gillar känslan av att inte veta vem i boken man kan lita på.

6. Rekviem för John Cummings – Bengt Ohlsson. Fasen att den inte vann Augustpriset! Det hade varit så kul att få sätta in en bok om Ramones i Låna & Läs. Gabba Gabba Hey!
Rekviem för John Cummings

5. Samlade svenska kulter – Anders Fager. Jag citerar mig själv: ”Jag är helt förlorad i Fagers värld av uråldriga gudar, bisarra fiskmänniskor, senila ockultister och avgudadyrkande tonåringar.
Vad som på ytan först verkar vara en samling fantastiska skräcknoveller börjar efterhand knytas samman och vecklas ihop till en slags helhet. Det här ekar av Lovecraft, Clive Barker, Neil Gaiman och visst, lite Ajvide kan man säkert hitta om man letar… Magisk realism. Det är rysligt, roligt, burleskt och alldeles, alldeles underbart!”

4. De imperfekta – Tom Rachman.Ytterligare ett stycke exceptionell romankonst! (Snor Susannas inlägg:)
Tom Rachman bjuder på perfektion

3. Kvinnan i rummet – Jussi Adler-Olsen. Jag har läst alla tre Jussis böcker på svenska i år. Kan faktiskt vara så att den tredje, Flaskpost från P, är till och med strået vassare än denna, men du behöver börja här. Kliv in på Avdelning Q.

2. Flickan från ingenstans – Justin Cronin. Vi behöver alla mer dystopisk vampyrapokalypslitteratur i våra liv. I’m sure of it!
"Flickan från ingenstans" av Justin Cronin

1.Tony & Susan – Austin Wright. F#%king litterär perfektion. Nästan.
Austin Wirght - "Tony & Susan"

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Årsbästa - en familj lyser klart på Tio-i-topp

2011-11-29T07:16:00.002+01:00

Det börjar så smått dra ihop sig mot årsredovisning. Eventuellt hinner man klämma någon riktig höjdare till (det kommer inte att vara Bad boy av Peter Robinson, det kan jag garantera. Men mer om den vid senare tillfälle), men det står ändå ganska klart nu vilka stjärnor som lyst klarast på bokhimlen 2011. Så jag tänkte dra min Tio-i topp för året redan nu. Kanske kan man hitta ett eller annat julklappstips på listan.

Bokåret får så här i retrospektiv helt klart godkänt. Det tycks mig som att ovanligt många bra böcker har kommit ut. Därför är ordningen på listan inte helt självklar. Framför allt i toppen känns det svårt att prioritera. Men, men... det måste göras, och här kommer den alltså... (trumvirvel)... Susannas årsbästa 2011. Håll till godo!

Bra 2011.

Plats 10. Grand Mal av Linda Boström Knausgård. Begåvad familj det där. Man borde bli förbannad, men blir bara lycklig. Fantastisk novellsamling, svindlande och bråddjup.

Plats 9. Min Kamp 3 av Karl Ove Knausgård. Svagaste delen hittills, men fortfarande litteratur i särklass.

Plats 8. Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Tonårshäxor i ett vanligt svenskt plugg. Såååå mycket bättre än det låter.

Plats 7. Siri av Lena Einhorn. Einhorns skönlitterära debut om Siri von Essen fick fina recensioner men gick lite väl obemärkt förbi. Ta skadan igen och läs.

Plats 6. Salome av Mara Lee. Skildringen av arga, arga Elsa Mo kryper innanför skinnet. Och stannar där länge.

Plats 5. Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie. En favoritförfattare som ger sig på noveller och gör det med bravur (såklart). Utspelar sig i USA och Nigeria.

Plats 4. De imperfekta av Tom Rachman. Imperfekta människor på en tidningsredaktion i Rom som tiden sprungit förbi. Strålande.

Plats 3. En dåre fri av Beate Grimsrud. Kom egentligen förra året, men pocketen kom i år, jag läste den i är, och den är så fantastisk att den bara måste vara med på listan.

Plats 2. Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Hey Dolly som var så bra. Och så kommer det här triangeldramat som är ännu så mycket bättre.

Plats 1. Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Tredje gången gillt för Knausgård på min tio-i-topp. För mig kan han verkligen få skriva om precis vad som helst. Jag vill bara läsa. Det här är en obeskrivligt skicklig författare.

(Och så några som nästan kvalade in... Den försvunne av Kim Echlin, Ru av Kim Thúy, Boken om mig själv av Kajsa Grytt, Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg, Gracie av Veronica Malmgran, Faithful Place av Tana French)

Jäpp, där hade ni mina årsbästa. Vilka är era?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

I barndomslandet - "Min Kamp 3" av Karl Ove Knausgård

2011-11-28T11:07:00.000+01:00

foto: Christina Ottosson

Det är ingen ordning på delarna i Karl Ove Knausgårds mastodontserie Min Kamp. Om första delen handlade om ungdomsåren och andra om kärlek och familjeliv är vi i tredje delen tillbaka i den tidiga barndomen. Uppväxten på Tromøya på den norska sydkusten, under sjuttio- och åttiotal, från åtta månaders ålder fram tills flytten efter sjunde klass.

Som barn är Karl Ove besatt av att vara omtyckt, samtidigt som han är något av en besserwisser. En kombination som inte alltid är helt lyckad, även om han har svårt att förstå det själv. Hans vänner retar sig på honom, retar honom, kallar honom femi som i feminin. Men det är också en barndom full av äventyr, i allt från att elda gräs i smyg med bästa vännen Geir till upptäckten av läsningen och böckernas värld.

Men ständigt närvarande och allt överskuggande är fadern, som Karl Ove hyser en stark skräck inför. Hans oberäkneliga humör, vredesutbrott, hans förmåga att upptäcka allt, minsta lilla som inte står rätt till, rädslan för bestraffningarna... Karl Ove håller sig undan, ständigt på sin vakt, uppmärksam på varenda skiftning i faderns lynne. Denna terror gör att den vuxne Karl Ove, när han ser tillbaka, märker att han knappt minns sin mor, medan fadern är skarp och tydlig. Han skriver:

"Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa. Det är de inte. Det vet jag. När jag kommer in i rummet där de är kryper de inte ihop, tittar de inte ner i golvet, smiter de inte ut så fort de får chansen, nej, om de ser på mig är det likgiltigt registrerande, och om det är någon jag gladerligen blir ignorerad av så är det dem. Om de har komplett glömt bort att jag fanns när de själva blir fyrtio, ska jag tacka och buga och ta emot."

Det är sorgligt, men följdriktigt. Rädslan för fadern tar utrymme, så mycket att modern trängs ut.

Min Kamp 3 är i mitt tycke den svagaste delen hittills i serien. Med detta inte sagt att det är dåligt, långt ifrån. Knausgårds lägstanivå slår de flesta andras högsta med hästlängder. Berättandet är som vanligt glasklart, på pricken, osvikligt. Man tvåan var så fruktansvärt bra att det är svårt att nå upp till samma höjder. Fast enligt Jonas Thentes lyriska recension av sista boken, så blir det ännu bättre. Jag tror honom. För det är som jag har skrivit tidigare. Det spelar egentligen ingen roll vad Karl Ove Knausgård väljer att berätta. Han kan få skriva om vad som helst. Det är hur han berättar det. Mästerligt. Inget annat än det. Min Kamp 4 kommer i mars. Jag kan knappt vänta.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tips från en läsare - Intellektuell amning

2011-11-26T13:56:00.002+01:00

Titta vad fint!! Alltid roligt med feedback från bloggläsarna. Här ett tips från Lisa som har provat bokkudden jag skrev om för ett tag sedan, tydligen toppen om man vill multitaska och ge barnet mat samtidigt som man läser. Hon uppmanar gärna andra ammande mödrar att prova detta hjälpmedel för intellektuell stimulans:

"Funkar dock bäst på pocket och det kan trots allt vara lite meckligt att bläddra med bara en hand (eftersom den andra trots allt behövs för att hålla barnet på plats). Har dock inte använt den i något annat sammanhang än - men bara tanken på att kunna läsa och sticka samtidigt är mycket tilltalande!"

Extrem igenkänningsfaktor i "Söta pojkar är bara på låtsas"

2011-11-25T09:11:00.001+01:00

Redan när jag slår upp första sidan i Söta pojkar är bara på låtsas känner jag att det här blir bra. Boken inleds med ett citat ur Holes "Violet". Jag älskar den låten. Jag älskar Live Through This. Den kom ut 1994. Den skivan är 1994 för mig. Jag var 19 år då, ett kaosår, himmel och helvete.

Och trots att Moa Eriksson Sandbergs debut utspelar sig några år senare (den baseras på författarens dagböcker mellan 1997-1998) så hade den kunnat handla om mina tonår. Så mycket att jag har svårt att bena ut varför jag egentligen gillar boken. Är det av en slags sentimentala igenkänningsskäl eller för att den helt enkelt är en grym skildring av några otroligt viktiga år i livet? Jag frågade min kollega, som också läst boken och inte alls känt igen sig vad hon tyckte. Hon gillade den också mycket. Alltså bestämmer jag att det lutar åt det senare. Grym bok!

Det handlar om Ella, hon går första året i gymnasiet. Hon vill hångla med söta pop-pojkar. Och så vill hon bli skådespelerska på Dramaten. Hon vill ha hela världen. Det är skola, det är vardagsliv, kompisar, killar, drömmar, musik, romantik, sprit, sex. Ett vanligt liv helt enkelt, hela tiden med den där starka tonårsotillfredsställelsen i botten. Längtan efter att det ska hända. Ella använder sexualiteten, flirtar, hånglar eller ligger när hon får tillfälle. Ibland för att hon så himla gärna vill. Ibland förstår hon inte ens varför. Jag känner så väl igen den där känslan av att behöva forcera; reaktioner, händelser, något. "There's more to life than this".

En av de saker jag gillar mest med boken är att den visar hur sexualiteten faktiskt är något man kan utforska, vill utforska, på flera sätt. Att kåthet är något man får och kan bejaka. Utan att vara upp över öronen förälskad. Även som ung tjej. En ny superstark drivkraft som plötsligt pockar på att få utlopp. Ett nytt sätt att känna makt, nyfikenhet, närhet eller kärlek. Även om det kan leda till att man ibland råkar passera gränser, sina egna och andras. Därför att man använder ett nytt verktyg, som man inte känner till fullt ut.

Det slår mig också hur jäkla utsatt man kan känna sig som tonåring, när allt, precis allt som sker runt omkring sker i berg-och-dalbanehastiget på blodigt allvar och vilken styrka man kan uppbåda för att ta sig vidare och igenom. Bokens Ella är en kämpe, och ta en titt på vilken högstadie- eller gymnasieskolgård som helst. Där går ett gäng krigare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Bara du kan rädda mänskligheten"

2011-11-23T07:44:00.000+01:00

Game Over.
Vad gör en dataspelsspelande tonåring när de grymma rymdvarelserna han matar lasertorpeder mot plötsligt säger ”Vi vill förhandla!”?
Han läser i manualen. Så brukar de ju inte säga. De brukar ju faktiskt inte säga något alls. Han skriver ”Dö, rymdkräk?”

De svarar ”Nej! Vi vill inte dö! Vi vill förhandla!” Han drar iväg ytterligare några torpeder mot deras rymdflotta. ”Vi kapitulerar! SNÄLLA!”

Detta är det problem som unge Johnny ställs inför i boken Bara du kan rädda mänskligheten (Only you can save Mankind) och den historia jag läst vid läggdags för min 7-åring sen senaste månaden. Och återupptäckt kan tilläggas! Jag läste den själv för första gången för snart tjugo år sedan.

Kan hända är en del av dataspelsreferenserna i boken lite tidstypiska för det tidiga nittiotalet. Jag höftar till med lite moderna uttryck här och var när jag läser för parveln. Han kan dock mer om data- och tv-spel än vad jag kan och glor misstänksamt mot mig när jag höftar lite för kreativt….

Jag ska inte tråka ut er med hur många miljoner böcker Terry Pratchett sålt. Hur många priser han fått för både sina barn- och vuxenböcker. Hur många fina ordnar, hedersdoktor- och adelstitlar han mottagit. De är alla välförtjänta i alla fall.

Terry diagnostiserades med Alzheimers 2007, which sucks, så det kommer tyvärr inte att bli så många fler böcker att försvinna in i därifrån. Å andra sidan finns det en Facbookgrupp som heter Alzheimer's will be sorry it caught Terry Pratchett vilket ju är bra!

Någon dag ska jag slå mig ner och skriva en lång, välgenomtänkt och känslosam text om hur mycket Terry Pratchett och hans Discworld-böcker betytt för mig. Men det blir inte idag.

Idag nöjer jag mig med att tipsa om Bara du kan rädda mänskligheten. Läs den för din 7-åring (min tycker den är asabra!), eller sätt den i händerna på en nybliven tonåring som vill ha någonting kul att läsa som första bok på engelska. Eller läs den själv och känn dig tjugo år yngre du också.

7-åring poserar motvilligt och låtsas läsa bok inför påfrestande pappa med kamera.

p.s. Det blir dock till att surfa på begagnatsidor på internätet om du vill läsa den på svenska. Utgången sedan många år tyvärr. Den engelska pocketutgåvan finns dock hemma i butiken!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

VIP-kväll på torsdag

2011-11-22T15:04:00.000+01:00

På torsdag är det VIP-Kväll på Bokia Killbergs Center Syd mellan klockan 20:00-23:00. Läs mer under Aktuella evenemang.

Oläst Augustpristagare

2011-11-21T23:12:00.000+01:00

Nej, jag har inte läst Korparna. Och jag hoppades på att Amanda Svenssons fantastiska Välkommen till den här världen skulle få årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Med det menar jag inte att jag inte tror att Tomas Bannerhed är en värdig vinnare. Det tror jag verkligen att han är. Debutromanen om ett annorlunda sjuttiotal, i Småland, på ett småbruk. En som som skrämt iakttar sin far förtvivla under kraven att få det att gå ihop. Jag tror att boken är precis hur bra som helst. Jag tänkte läsa den när den kom, men det blev inte av. Nu blir det nog det. Tack för det Augustprisjuryn. Och roligt med en debutant. Det hör ju inte till vanligheterna.

Gläder mig också åt att Jessica Schiefauers Pojkarna fick priset i barn- och ungdomsklassen. Jag tyckte mycket om hennes Om du var jag som kom för ett par år sedan.
Mer om årets Augustprisvinnare här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Håller vad den lovar

2011-11-21T08:12:00.001+01:00

Den har fått deckarvärldens mest prestigefyllda pris - The Golden Dagger - förra året. Och den håller verkligen vad det lovar. För mig känns Mörk jord av Belinda Bauer som årets bästa deckare.

Här gräver tolvårige pojken Steven på den dimmiga heden, dag ut och dag in. Han gräver och gräver - efter sin döde morbror som försvann som barn och tros vara mördad och begravd på heden. Steven tror - på barns sätt - att bara han hittar kroppen kommer allt att bli bättre. Mormor kommer att sluta stå och vänta i köksfönstret, mamma blir glad och snäll i stället för att ständigt vara arg. Och han kommer själv att få respekt bland mobbarna i skolan. Men heden är så stor, dimman så tät och Steven så trött och kall.

Han får då en livsfarlig idé: Att skriva brev till den misstänkte seriemördaren i fängelset...

Mer går inte att berätta - läs själva och njut av en ovanligt lyckad debut. Och håll sedan utkik efter nästa bok av Belinda Bauer (den lär vara på gång).

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Kepler tar sig - "Eldvittnet" bättre än "Hypnotisören"

2011-11-19T20:41:00.000+01:00

foto: Anna-Lena Ahlström

Jag blev besviken på Hypnotisören. Efter all den där upphaussningen hade jag väntat mig mer. Visst, det var spännande och svårt att lägga ifrån sig (förutom den drömliknande sekvensen någonstans i mitten som jag lätt hade kunnat vara utan), men boken kunde gott ha tajtats upp, var spektakulärt våldsam och bjöd på en hel del haltande psykologiska förklaringsmodeller. Så jag läste aldrig uppföljaren, utan tänkte lämna Lars Kepler åt sitt öde.

MEN, så visade det sig att Keplers nya skulle handla om störda tonårsflickor och ett medium... Right up my alley, tänkte jag. Och Eldvittnet var också en bra bit bättre än debuten. Precis som Johan låg jag uppe alldeles för länge och läste (tills boken var slut helt enkelt).

Språkligt ägnar författarna sig åt någon slags litterär motsvarighet till handkameran. Historien berättas i svettigt presens, något som gör den där måste-bara-läsa-nästa-sida-också-känslan starkare. Jag gillar också att man kommer Joona Linna närmare i den här boken (det kanske man gjorde redan i Paganinikontraktet, ska man ändå ta och läsa den?).

Invändningar har jag några stycken, återigen en viss långrandighet och psykolgiskt känns mördarens motiv... tja, inte direkt trovärdiga. Men spännande var det. Inte några bråddjup direkt, men allt måste ju inte vara Dostojevskij. Och vilken cliffhanger på slutet! Smart drag Kepler.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilken romanfigur tycker du genuint illa om?

2011-11-18T10:50:00.000+01:00

Eva Killberg:

Parfymen var den värsta bok jag läst - samtidigt som andra hävdar att det är den bästa de läst... Men huvudpersonen fick mig att må fysiskt illa, och jag tål inte ens se boken!

Susanna Mattsson:

Den opportunistiske poeten Jaromil i Milan Kunderas Livet är någon annanstans (ej längre i tryck på svenska) tyckte jag riktigt, riktigt illa om. Det var otroligt skönt när han - OBS OBS OBS! JAG KOMMER ATT AVSLÖJA HANDLINGEN NU - dör i lunginflammation i slutet. Men boken är läsvärd för skildringen av Tjeckoslovakiens moderna historia, och Prag! Den utspelar sig i Prag.

Den unge Werther och hans lidanden står jag inte heller ut med. Kliv ur din blågula depp-kostym och skärp till dig! ropar man fåfängt åt den molokne huvudpersonen. Men vad hjälper det? Inte blir det bättre för att jag läst boken två gånger (idiotiskt jag vet, men jag hoppades liksom att jag skulle ha vuxit till mig gång två och fattat vilken otroligt bra klassiker det är. Jag fattade inte.)

Johan Zillén:

Det finns ju så många.....

Jag väljer således att fokusera på en som många har missat: Gretchen Lowell. Gretchen är den Hannibal Lecter-liknande tortyr/seriemördar/psykopatbaben i Chelsea Cains trilogi Heartsick, Sweetheart och Evil at Heart. En fullkomligt vidrig bitch som inte bara mördar och plågar sina oskyldiga offer (Du ska dricka avloppsrengöring älskling, annars åker jag hem till dig och slaktar dina barn långsamt-metoden tex.) utan även tvingar vår stackars hjälte, Detective Archie Sheridan att besöka henne i fängelset. Varför? Om han inte infinner sig och lyssnar på hennes njutningsfulla utläggningar om hur hon dödat och torterat vägrar hon berätta var offren ligger.... Archie är för övrigt en av hennes få överlevande projekt.

Forum gav ut del ett och två på svenska för några år sedan, tyvärr med urusla omslag och noll media. De floppade och kom aldrig ut i pocket. Too bad. Alla tre finns i engelsk pocket. Utmärkta thrillers.

Nesbø-pepp!

2011-11-17T17:59:00.001+01:00

Ojojojoj! Vilka lyxproblem jag har. Här trillar böcker av favoritförfattare in på löpande band. Tillsammans med en leverans av den något otippade storsäljaren Kossijissenamn från de kära kollegorna på Center Syd hade Johan petat ner ett förhandsex av Jo Nesbøs senaste Harry Hole-alster! Tack Johan! Och nej, jag lovar att jag inte ska avslöja slutet förrän boken kommit ut... Men oj vad här ska läsas Gengångare (om det finns ytterligare paralleller till landsmannen Ibsens gamla pjäs än namnet på boken och att bägge författarna är norrmän återstår att se) i helgen. Jag ser en ensam lördagkväll i skogen utan sysselsättningsproblem framför mig. Katt i knät, en kanna te och kanske en och annan chokladpralin. För nu är Harry äntligen tillbaka efter tre år i Hongkong. När han ska utreda ett mord i narkotikamiljö visar sig den misstänkte vara ingen mindre än Oleg, Harrys tidigare styvson! Att jag var lite besviken på Pansarhjärta tänker jag glömma bort. Jag väntar mig intet annat än en Nesbø i toppform. Och jag som inte ens hunnit läsa ut Min Kamp 3 ännu. Hets!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Breaking Dawn" - Vampyrsex med bett?

2011-11-16T08:35:00.000+01:00

Varningsremsa: För er som ännu ej läst Twilight-serien (finns ni?), men tänker göra det. Läs inte vidare!

Ja, då var vi där igen. Sexskildringar. Ämnet känns särdeles aktuellt med tanke på att fjärde Twilight-filmen har premiär idag. Jag gillar böckerna (ettan och tvåan mest, sedan blev det lite väl mycket testosteronstinna väsen bröstar sig beskyddande framför liten värnlös tjej och sunkig kärnfamiljsmoral för min smak). Inte minst för den totala tonårsromantiken. Det var ju så mycket lääängtan, och marmorbringor, och avbrutet hångel så man bara: Men kom till skott då! Kom igen! Bara gör't!

Ända till fjärde boken får man vänta, men där, (yes!) ska Bella och Edward då äääntligen få ligga (inte förrän de gift sig dock; Edwards 1800-talsmoral går inte av för hackor - däremot säkert hand i hand med författarens mormonska ideal). Förväntningarna skyhöga såklart, Stephenie Meyer har ju lyckats få till en sådan sjukt fin trånsjuk tonårsstämning i de tidigare böckerna. Och så bidde det... inte ens en tumme. Sämre till och med än superlama "så föll de över världens kant tillsammans" (Glitter Baby - Flynns dotter, en i övrigt fantastisk tantsnuskroman. Är du ett fan av genren - läs!) Först romantisk kväll och bröllopsresa, månsken, nattbad.... Och sedan är det nästa morgon! Vad är detta?!?! Buuuuu!!! Filmen G gjorde det bättre med sin vaselinlinsade Stockholmspanorering.

Mycket snack om den där efterlängtade sexscenen har det också varit inför premiären av Breaking Dawn. Sämre än i boken kan det väl i alla fall inte bli.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Äter mer än hjärna?

2011-11-14T07:26:00.000+01:00

Zombies gör sig väldigt bra på film. De är som en naturkraft eller en farsot. Jag har aldrig oroat mig för glittriga vampyrer på aftonen. Eller lurviga varulvar vid fullmåne … Men en zombieapokalyps känns varken avlägsen eller långsökt. Eller hur? Visst känner man ibland att vi bara är ett kemikaliespill eller galna kosjukeutbrott ifrån Walking Dead-country? Brännbollsträet jag har ovanpå garderoben i sovrummet i händelse av inbrottstjuvar borde nog funka bra även på zombies….

De senaste årens Zombie-revival är mumma för oss skräckälskare!

Nytändningen får väl anses ha börjat med Zack Snyders remake av Romeros Dawn of the Dead (2004) – där Zombiejäklarna slutade hasa och satte fart ordentligt! Eller kanske med Danny Boyles 28 days later (2002), fast det var ju inte riktiga zombiesar ju. ”Ilske-virus” minsann!

Sedan följde en hel hoper med hyfsade, mediokra och rent urusla uppföljare och avarter.

Bäst av alla? Solklart rom-com-zom-en Shaun of the Dead (2004). En av 00-talets allra bästa filmer alla kategorier.

Och nu? Den nervkrossande höjdarserien The Walking Dead (som baseras på en grafisk roman) är det populäraste tv-dramat i Staterna. Här sitter hela familjen (exkl. sjuåringen) klistrade på söndagskvällen….

Zombievågen har nu äntligen även börjat spilla över till litteraturen. Ajvide Lindqvist – som redan tidigare lekte med ämnet i Hanteringen av odöda – gick helt balls out i våras med kortromanen Tjärven (som tyvärr endast släpptes som e-bok). Zombiemassaker i den svenska skärgården. Yay!

Max Brooks bok Världskrig Z är förlagd till tio år efter det tredje världskriget. Mot, just det, Zombies. Boken är upplagd som en reportagebok. Vi får läsa skildringar från hela världen, av barn, rika, fattiga, militärer och politiker, om krigens utbrott och konsekvenser. Det är fullkomligt briljant! Brad Pitt håller på med filmversionen as we speak.

De Vassa Tändernas skog av Carrie Ryan skildrar hur människorna stängslar in sig i byar när de oheliga ständigt rör sig i skogarna utanför i jakt på mer människokött att infektera.

Och så Varma kroppar av Isaac Marion (Warm Bodies). En zombieroman ur zombiens synvinkel! “R”, som huvudzombiepersonen heter, är stendöd, saknar minnen och drömmar. Bara när han äter de levandes kött kommer han ihåg vem han var. Glimtar, men ändå… Släpps på svenska till våren, men finns hemma i engelsk pocket nu.

Nästa gång det anordnas en Zombie Walk i Malmö så syns vi där!

Hej då alla Monsterdiggare!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

"Grand Mal" av Linda Boström Knausgård

2011-11-11T09:47:00.002+01:00

Det går inte att sticka under stol med att anledningen till att jag ville läsa novellsamlingen Grand Mal (trots att det fantastiska spöklika omslaget sände ut små lässignaler av alldeles egen kraft från hyllan - boken är extremt snygg) stavas Karl Ove Knausgård. För har man väl börjat tugga sig igenom hans självbiografiska/autofiktiva/vaddennuskakallas svit så går det inte att undvika en viss nyfikenhet på personer i hans närhet. Som hustrun Linda, författare även hon. Jag tycker att det är lite pinsamt med den här personfixeringen, för jag vill verkligen hellre vara en sådan där typ som låter böckerna tala för sig själva. Men det är bara att erkänna. Jag är lite starstruck när det kommer till Karl Ove Knausgård.

Noveller är annars inte riktigt min grej. Jag gillar att läsa i sjok, långa sittningar, tränga in i sidorna och komma upp, lite yrvaket, helst flera timmar senare. Noveller kräver egentligen en annan slags läsare. Mer eftertänksam. En läsare som lägger ifrån sig boken och låter texten och historien sjunka in. Inte en litterär bulimiker som bara glupar efter mer, mer, mer! Ska jag plocka upp en novellsamling krävs speciella skäl. Som att jag sedan tidigare uppskattar författaren (Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie) att författaren är tokhyllad (Alice Munro) eller som nu, att författaren råkar vara gift med en annan författare som jag älskar. Och i det här fallet var det ju en herrans tur att hon var det. För tänk om jag missat Linda Boström Knausgårds bok!

Grand Mal, stor sjukdom, ett gravt epileptiskt anfall. Kanske bryter det inte alltid ut på sidorna i Boström Knausgårds novellsamling. Men även då det inte gör det, ruvar det ändå någonstans, strax under ytan, oroande, obönhörligt, redo att explodera. Tonen slås an i inledningsnovellen där berättaren vänder sig med en bön till en utomstående betraktare som på något sätt ändå har makten över henne och hennes familj. "Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Jag vill att du ska ge mig det jag ber dig om... Jag vill att du lovar att alla ska leva. Barnen. Min man. Jag vill att de ska leva. Ingenting får hända dem."

Ibland gränsar det till sagan, framför allt i novellen "Vitbjörn Kung Valemon", en slags blodig Prins Hatt-historia. Ibland till skräck, som i rysningsframkallande "Babyalarmet". Ofta är det mer vardagligt, uppväxtminnen, föräldraskap, kärleksrelationer... alla med det här svindlande djupet under historien.

Novellerna är korta, oftast bara ett par sidor, ögonblicksbilder. Men som varje riktigt skicklig författare målar Boström Knausgård av dessa korta bilder upp stora skeenden, hela liv som sträcker sig långt utanför boksidorna. Historierna gäckar min fantasi, skapar (oftast inte helt behagliga, emellanåt genuint obehagliga) stämningar som dröjer sig kvar. Jag tycker mycket, mycket om det.

Och tack Modernista för det fina signerade recesionsexemplaret. Det kommer att pryda sin plats i bokhyllan.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Zvettigt med Zlatan

2011-11-10T18:54:00.001+01:00

Ojojoj, släng dig i väggen Harry Potter! När Zlatan släpper bok vallfärdar hela Malmö till bokhandlaren. Vid lunch kom böckerna. Klockan fyra var de slut. I telefonen svarar vi numera "Zlatan hotline". Ytterligare 100 000 exemplar trycks upp och kommer ut i december. Den där mysdressen som skulle bli årets julklapp lär ju få konkurrens...

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Lars Kepler - "Eldvittnet"

2011-11-09T08:03:00.002+01:00

De är duktiga de där Keplers. Det är inte många författare som lyckas skriva så totalt onerläggbara thrillers. Skulle Stieg Larssons familj någon gång få slut på pengar (fet chans) och bestämma sig för att, likt Ludlum, Cussler & Clancy tex. franchisa ut karaktärerna Salander & Co. till andra författare torde de vara förstahandsvalet.

Jag vet, det är inte stor litteratur. Men det är, ärligt talat, inte Millenniumtrilogin heller. Inga Augustpris eller Nordiska Kulturråd lurkar runt hörnet. Die Hard fick inga Oscars. De gråter säkert hela vägen till banken.

I Eldvittnet korsas Joona Linnas väg av våldsamma och störda tonårsflickor och ett spiritistiskt medium. Lite Ajvide Lindqvist-varning här, men de lyckas styra bort från det spåret snyggt. Håll er till det ni kan Keplers. Don’t mess with the master. Brutala mord, kidnappat barn, Joona - ensamvargen med nästan alla emot sig, Samhällets olycksbarn och den ekonomiska eliten. Föräldrakärlek/misshandel/förnekelse, AKTA HAN ÄR BAKOM DIG! Många trådar blir det. Inga i Sundbyberg (där jag inte bor men övningskörde väldigt mycket). Tänkte lite på det. Hej’rå!

Några invändningar? Ja, precis som i de tidigare två böckerna retar jag mig på de konstanta summeringarna och upprepningar av viktiga intrigdetaljer. Jag vet! Jag läste det nyss. Jag har ju som sagt uppenbara problem med att lägga ner det här förbaskade manuset. Herregud! Klockan är snart två på natten och jag måste sova nu!!

Boken peakar även väldigt tidigt tycker jag. Utan att avslöja handlingen (och sabba boken för resten av er vanliga dödliga) kan jag säga att ca 250 sidor in är det så spännande att jag håller på att krevera! Storyn når ett crescendo som sedan inte överträffas på de hundra sidor eller så som är kvar. Tyckte det var samma problem med Paganinikontraktet. Ambassadäventyret var ett bättre slut än det riktiga slutet. Samt den näst intill parodiskt inkompetente och tjurige landsortspolisen Gunnarsson. Åsa-Nisse-karaktär. Kunde definitivt ha behövts lite jobb till där.

Sen är det bokens slut. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar det eller inte. Det är lite som när de i en riktigt bra TV-serie, Dexter typ, avslutar avsnittet med en trailer för nästa. Agh! Stopp! Jag vill inte veta! Too much information!

Å andra sidan blir jag väldigt sugen på att läsa nästa bok. Men till skillnad från nästa Dexter-avsnitt, som bara ligger en vecka bort i tiden, kommer det ju sannolikt att dröja minst ett år eller så innan jag träffar Joona igen. Kommersiellt och ekonomiskt tänkt säkert, men det retar mig lite.

Men vad vet jag.

Jag är bara observatör. ;-)

Johan Zillén

Bokia Killbergs Center Syd

Augustpriset till Amanda Svensson, nej förresten... alla priser till Amanda Svensson!

2011-11-07T07:03:00.004+01:00

Greta bor i ett sunkigt konstnärskollektiv på Möllan i Malmö. Killarna hon delar lägenhet med talar nostalgiskt om trolldeg och röker på framför franska barnprogram. Själv vill Greta bara vidare, bort... till skarpa kanter och neon, en verklighet som passar hennes fascistoida estetiska ideal. Hon vill dansa, dansa och springa i en evighet.

På andra sidan Bron finns Simon, ingen är så cool som han. Han fyller staden med sina futuristiska trianglar, kall, rå estetik. Perfekt geometri. Men Simon bär på en sjukdom, han hyser en kärlek som aldrig kommer att kunna besvaras. I smyg läser han Svindlande höjder. Han är dömd till evig ensamhet.

Om det inte vore för Claus. För där på andra sidan Bron finns också Claus, för mycket åt alla håll och kanter. Passar ingenstans. Men i Simons liv passar han in. Det har han gjort sedan de var barn. En perfekt balans.

När Greta och Simon träffas är det något som förändras, balansen ruckas, triangeln är skev. Något oåterkalleligt kommer obönhörligen att inträffa.

Om jag gillade Amanda Svenssons Hey Dolly skarpt älskar jag hennes senaste roman Välkommen till den här världen. Det bara svindlar i mig när jag läser den. Berättarteknik, språk, romangestalter... you name it, allt är perfekt. Amanda Svensson är helt enkelt rasande skicklig. Jag vill springa iväg sätta boken i händerna på alla jag känner. Och hade jag varit tonåring idag hade den här boken blivit min Mun mot mun.

Jag satsade ju på att Amanda Svensson skulle få Augustpriset. Jag hoppas hon får alla priser som går att få för den här underbara romanen!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Huvudjägarna i sitt rätta element?

2011-11-04T10:03:00.001+01:00

"Film kan ta bort styrkan i en bok, den att läsaren skapar sina egna bilder. Gestaltas Harry Hole av en skådespelare har man förstört de tusentals Harry Hole som finns i läsarnas huvuden"

Det sade Jo Nesbø i en intervju i Svenska dagbladet för ett antal år sedan. Harry Hole. Det är min Nesbø-favorit alla kategorier. Och så länge Jo Nesbø fortsätter att skriva om honom kommer vi inte att få se honom på filmduken. Det har författaren lovat. Alltså är jag glad att det är Roger Brown, huvudpersonen i Huvudjägarna, den fristående thriller som Nesbø släppte i vintras, som gör entré på vita duken ikväll och inte livströtte Harry.

Redan när jag läste boken i februari tyckte jag att den passade som film. Återstår bara att se hur det blev.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ja till Liv! på det stora hela

2011-11-04T07:55:00.002+01:00

Min favorit, Liv Strömquist, har slagit till igen. Den här gången med en ABC-bok i serieform. I Ja till Liv! går hon ut starkt med A som i Arbetslinjen där nya moderaternas arbetsmarknadspolitik kläs i ett löjets skimmer. Skrattar alltid högt när jag läser Liv Strömquist. Så även den här gången. Helt klart är hon en av landets i särklass bästa serieskapare just nu.

B representeras av barn (kristdemokrater hela bunten!) På M repriseras fantastiska Månadens Manshora - tidigare utgiven som kalender - (tänk när tio procent av Skandinaviens befolkning ser ut som Christer Sjögren, vilken rysare!). På N får nörden från medelklassen sig en känga (jäpp, träffad!) - Aldrig är Strömquist så bra som när hon pratar klass. Det svider där det ska. Bravo, bravo! (Jag strösslar utropstecken här märker jag, nåja ibland ska det till.)

Förtjust läser jag ända fram till R som i Robert, men där... plötsligt en fadd smak i munnen. Får man vara så här elak? För visst är det fortfarande roligt - väldigt. Men också extremt hårt. Visst, visst, visst. Robert Gustafsson verkar ypperligt mansgrisig, sitter ohotad på Sveriges humortron, håvar in pengar och har ett tolkningsföreträde som en vanlig, simpel serietecknare bara kan drömma om. Men ändå. Det här är ju helt enkelt... jättetaskigt. Är jag en töntig softie (jag är extremt mjuk) eller passeras en gräns här? Jag vet inte riktigt. Kanske har tanken slagit Strömquist själv, för hon filosoferade om detta (inte just om Robert G, men om hur och om hennes serier påverkar dem som figurerar i dem) i ett Babel-avsnitt tidigare i höst.

Men om jag skummar bokstaven R - Underbar ABC-bok. In med den i skolundervisningen pronto!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Knausgårdsk läsfest väntar

2011-11-03T10:31:00.000+01:00

Fröjd och gamman! Just när jag läser de sista sidorna i Linda Boström Knausgårds Grand Mal så trillar ett läsex av maken Karl Oves Min Kamp 3 in i butiken. Som jag väntat på denna bok! Och vilken Knausgårdsk läsfest den här veckan. Ljuvligt!

Höjden av slapphet

2011-11-02T13:31:00.000+01:00

Inte för att mitt läsande åsamkat mig några direkt förslitningsskador så här långt, men kan inte låta bli att gilla idén med den här bokkudden. Ok, bilderna är cheesy i ligan tysk tvättmedelsreklam, men bortsett från det. Är det inte lite härligt med den här totala graden av slapphet? Här ska inget mer än hjärnan gymnastiseras. Basta! Återstår att se om jag införskaffar en alldeles egen bokpuff. I så fall lovar jag avlägga rapport om huruvida detta dunmjuka läshjälpmedel levde upp till mina förväntningar.

"Spelreglerna" av Jonas Karlsson

2011-11-01T10:13:00.003+01:00

Jag gillar inte Jonas Karlsson. Överlag tycker jag det känns helt ok att hysa lite förakt för odrägligt begåvade människor. Case in point: Unge Herr Karlsson.

* Otroligt begåvad skådespelare.
* Sin generations Thorsten Flinck, fast utan irriterande ovanor som att sno din Widescreen-TV och sälja den för kokain.
* Guldbaggebelönad filmskådis.
* Knesset-panelmedlem.
* Teaterproffs som inte bara ofta står på Dramatens scen utan även får sina egna, hemsnickrade pjäser uppsatta på Stockholms Statsteater.

Jag menar vad fan!?

Söt ar han också.
Jävla typ.

Som om inte det räckte ska han skriva böcker också, det satans kräket. Bra är de också.
Novellsamlingarna Det andra målet och Den perfekte vännen är bägge kritikerhyllade, framgångsrika och (tyvärr) riktigt bra.

Tydligen så har ”Herr Duktig” inte nog med jobb som skådis. Nu har han lyckats prångla ut ännu en novellsamling, Spelreglerna. Tycker du att det här är schysst Jonas?! Fattar du hur svårt det är för författare i Sverige att få ihop till månadshyran, cigg och rödvin? Inte ens bra rödtjut. Vi snackar 179-spänns-Bag-in-boxar! Räcker det inte med att du är med i var och varannan SVT- och SF-produktion??

Spelreglerna då. Är den någonting att ha? Ja, naturligtvis är den det. Den är skitbra.
Är varje novell ett mästerverk? Nej. Den ytterst Kafkakomiska novellen ”Fakturan” är det.
De andra pendlar mellan bra och riktigt bra. Helvete….

Här kan du se puckot självbelåtet läsa ur sin nya förbannade bok.

Folkkär My ass!!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Gästbloggare: Christoffer Carlsson

2011-10-31T07:43:00.001+01:00

Christoffer Carlsson är född 1986 i Halmstad, och verksam som kriminolog vid Stockholms universitet. Hans debutroman Fallet Vincent Franke släpptes på Piratförlaget 2010. Hans andra roman, Den Enögda Kaninen, kom 2011. Båda böckerna har hyllats av kritikerkåren, och såldes omgående till ett flertal europeiska länder. Exklusivt för Bokboxen berättar han om betydelsen av introduktionscitat och Den Enögda Kaninen!

Det är en sak jag saknar i bokbloggsvärlden: introduktionscitaten. Såvitt jag vet är det ingen som ägnat dem någon större uppmärksamhet. Visst, långt ifrån all skönlitteratur inleds med ett citat. Men många gör det. Pestens tid inleds med den sista versen i Springsteens ”Jungleland”, Bret Easton Ellis Imperial Bedrooms med två citat; ett kort utdrag ur Elvis Costellos ”Beyond Belief” och den berömda raden ur Raymond Chandlers The Long Goodbye, ”There is no trap so deadly as the trap you set for yourself.” Jonathan Franzen inleder den majestätiska Freedom med Shakespeares The Winter’s Tale. Emersons berömda kritik av staten – ”Every actual State is corrupt” – inleder Paul Austers Leviathan.

Jag har förstått att citaten ofta bläddras förbi, och det är fullt förståeligt – vem orkar läsa dem, man vill ju komma in i berättelsen! – men det är också lite synd. Jag lägger enorm vikt vid att hitta introduktionscitat till mina böcker, ofta är det något som pågår parallellt med skrivandet av berättelsen. Och jag antar att eftersom jag lägger så stor vikt vid dem, gör andra författare det också.

Introduktionscitatet ska på kort, kort tid (helst bara en eller två rader) göra oerhört mycket: det ska sammanfatta hela berättelsen, men samtidigt sätta stämningen likt första tonen i ett pianostycke öppnar dörren för det som väntar där bortom. Det är inte av tillfällighet som Den Enögda Kaninen, min andra roman, inleds med raderna

”The greatest danger, that of losing oneself, can pass off in the world as quietly as nothing.”

men orsaken bakom det kommer, hoppas jag, inte att framstå som klar förrän sista sidan är färdigläst. Det är inte förrän i efterhand som självklarheten – det nästan oundvikliga! – i valet av introduktionscitat ska framgå.

Den Enögda Kaninen börjar med ljudet av en helikopter som smattrar i himlen, starka kamerablixtar som gnistrar till i mörkret. Det är en mediahelikopter, som mitt i sommarnatten tar flygbilder av ett hus i utkanten av det lilla samhället Dalen. Omkring huset ligger det ett antal kroppar, livlösa.

Samhället Dalen, där utspelas Den Enögda Kaninen. Det är den sortens plats där alla känner alla, alla har hört rykten om alla, alla vet vad alla gör. För att träffa dem behöver du ta ett flyg, tåg eller en buss till en småstad, och väl där behöver du köra ut ur småstaden, mot ett litet samhälle som ligger utanför. Om du studerar det på en karta ser det nästan förskjutet ut. Väl där, måste du ta av från landsvägen, in på en väg utan namn. Där, någonstans mitt i en annorlunda och avgörande sommar, kanske du hittar dem.

En och en halv månad innan ljudet av en helikopter sveper över Dalen, återvänder den unge David Flygare till sitt barndomshem från Stockholm, där han numera studerar filosofi på universitetet. Där återförenas han med sina vänner och tjejen han en gång älskade och kanske älskar än.

Tillsammans med sin bästa vän Lukas och fyra andra gamla vänner tillbringar David början av sommaren vid ett övergivet hus i utkanten av Dalen. De grillar, röker, festar och pratar om saker, viktiga som obetydliga. För de unga i Dalen är mycket redan för sent; framtiden är en plats som saknar utrymme för dem. De lever i det limbo som många tvingas in i efter skolåren, ett stort ingenting mellan barndom och undflyende vuxenvärld. Sommaren är som en dimma.

Samtidigt går det en inbrottsvåg genom Dalen. Människor blir bestulna på värdefulla föremål: klockor, tavlor, smycken, möbler. Om de hade befunnit sig ute vid huset, nere i källaren, skulle de ha hittat alltihop: Lukas och hans vänner begår inbrotten i skydd av natten och samlar stöldgodset i huset, samtidigt som de planerar en resa genom Sverige. Steg för steg dras David in i kretsen kring huset och inbrotten.

En kväll, under ett inbrott, går det väldigt, väldigt fel. Och det är då gränserna börjar suddas ut.

Den Enögda Kaninen är en bok om konsekvenser av att bryta mot lagar och tabun. Men det är också en bok om att växa upp på en liten plats, och om en ung man som återvänder hem och konfronteras med den plats som format och definierat honom. Det är en bok om sommaren, hur oändlig och samtidigt hur kort den kan kännas. Och om schismen som uppstår i den växande klyftan mellan den som lämnar och de som blir kvar. Det är en bok om att lämna oskuld och ungdom bakom sig, en bok om att bli vuxen, men alla kommer inte att nå hela vägen fram.

Mer Christoffer:
Twitter
Blogg

Lekander står för dagens citat

2011-10-30T12:07:00.000+01:00

"Ges det inte redan nu ut alldeles för många svenska böcker med ett självförtroende gränsande till idioti?"

Citatet möter mig i dagens Sydsvenskan, men kommer ursprungligen från den här artikeln i Expressen. Det är superskarpa Nina Lekander som läst nya tidskriften "Skriva". När jag läste litteraturvetenskap hade vi en delkurs om litteraturkritik. Min föreläsare pratade då om hur mycket lättare det är att skriva en elak recension än en vänligt balanserad. Att det stämmer har jag själv senare kommit att erfara. Detta till trots kan jag inte låta bli att fnissa åt Lekanders känga. Om det sedan är ett problem att det ges ut böcker som Nina Lekander m.fl. (till exempel jag) inte tycker är något vidare ställer jag mig frågande till. Kanske är det snarare förläggarna som ska ta sig en funderare, än skribenter in spe som läser nya "Skriva". Nåväl, artikeln slutar också i en betydligt mildare tonart.

Och när nu god litteratur och Nina Lekander är på tal samtidigt; måste passa på att tipsa om hennes fantastiska roman Mun mot Mun från 1988 (mycket fint räddad från antikvarisk glömska av Norstedts som låtit den ingå i sin digitala klassikerserie), boken som mer än någon annan präglade mina tonår. Har inte läst den på många år nu, men har flera tummade ex hemma, på äkta tonårsmanér kompletta med understrykningar och anteckningar i mariginalen.

Vem har sagt att omslaget inte spelar roll?

2011-10-28T09:02:00.000+02:00

Jag misstänker att det finns en lång rad sorgligt förbisedda böcker vars enda misstag är att vara prydda av ett trist omslag. Därför vill jag ge Bonnier Pocket en eloge för att de valt att låta göra en sådan fantastiskt fin framsida till Jane Austens Emma. För vem vill läsa en bok som ser ut såhär (hittade den i min egen hylla - filmomslag, fasa!)...

... när den också går att läsa i en utgåva som ser ut såhär:

Pocketen kom i slutet av sommaren tillsammans med tre andra klassiker (Marguerite Duras Älskaren, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och John Fowles Den franske löjtnantens kvinna). För formgivningen står superduktiga Petra Börner som även jobbat åt Penguin. Fint tänkt Bonniers!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

GI-mästare Lauritzson till Ängelholm och Jägersro

2011-10-26T09:58:00.004+02:00

GI-gurun Ola Lauritzons senaste bok är faktiskt ingen hälsobok, utan en roman! Imorgon signerar han den på Killbergs bokhandel i Ängelholm. På lördag är det Jägersros tur. Och kanske kan han trots allt bjucka på ett och annat hälsotips. Läs mer under Aktuella Evenemang.

Klassisk skräck i "Barnflickan"

2011-10-26T07:48:00.000+02:00

Något fruktansvärt har hänt Karin hemma i Sverige, och för att komma iväg reser hon till Frankrike som au pair. Men ingenting blir som hon tänkt sig. Familjen bor ödsligt i ett jättehus på landsbygden, Karin hör hasande steg från vinden, någon iakttar henne från ventilen i hennes rum och pojken hon skulle ta hand om är död sedan länge. Istället tillbringar hon dagarna som hushållerska tillsammans med den tysta, hunsade Beatrice och de strikta Madame och Monsieur Louis. Deras regler är stränga och de är ovilliga att låta henne åka hem. Efter hand förstår hon att familjen vill henne något. Men det de vill ha är något helt annat än det hon kom för...

Ja, jag gillar den här historien. Det är klassisk, krypande skräck med snygga vändningar. Emellanåt blir språket lite pratigt, en del longörer finns, men historien är bra. Ruggig. Stundtals hallucinatorisk. Lite Rosemarys Baby. Och den där känslan av att man är lite osäker på gåtans lösning, till och med när man läst ut boken. Snyggt. Barnflickan är Hanna von Corswants debut. Jag ser fram emot att läsa mer av henne. Historien är förresten som gjord för att filma. Jag hoppas någon gör det. För jag tror faktiskt att den skulle göra sig ännu bättre då.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

aMUSing i Ängelholm

2011-10-25T14:42:00.000+02:00

Ibland dyker de märkligaste besökare upp i våra butiker. Så här såg det ut i Killbergs bokhandel i Ängelholm i förra veckan:

Gubbigt och kärleksfullt om Dylan

2011-10-24T13:44:00.003+02:00

Susanna's 115th dream: Jag befinner mig på en svensk gård, röda hus, vita knutar, en stor gräsplan, vitmålade utemöbler i trä. Det är sommar och idylliskt. Mitt i detta; en ung Bob Dylan som ska ge en konsert. Vi är ett antal människor som samlats framför en provisorisk scen. Och där står han, rufsigt lockig, skjorta, väst, smala byxor, gitarr... Vi väntar, men han tvekar, tittar ut över publiken och blicken fastnar vid mig. "Men Susanna" säger han "Du har inte en tillräckligt bra plats". Så börjar han rumstera om framme vid scenkanten, hämtar stora marockanska kuddar och gör i ordning en sittplats till mig. När jag satt mig spelar han hela konserten, enbart för mig. Inte en blick åt något annat håll.
Jäpp, så kan det se ut i mitt undermedvetna. Denna dröm från förra veckan beskriver ganska väl mitt förhållande till Dylan. En kärleksrelation. Här ömsesidig men oftast tillfredsställande ensidig.

Därför torde väl Håkan Lahgers nya biografi/intervjubok "Dylan - En kärlekshistoria" vara något för mig tänkte jag. Var den det då? Jag svarar som min samhällskunskapslärare i högstadiet: Ja och Nej.

Att kategorisera boken är för det första ganska svårt. Det är Dylan genom Lahgers egna ögon, genom andras ögon (Gunnar Harding, Jörgen Lindström, Nikke Ström, Izzy Young, Rolf Börjlind, Ola Magnell...) och på det sättet tangerar den biografi (särskilt i de avsnitt där Lahger kuskar runt i Dylans fotspår i Woodstock och New York). Men framför allt är det en bok om dessa människors relation till poeten och musikern Dylan. Ja, kursiveringen är inget misstag, för det här en uteslutande gubbig bok. Nördig, kalenderbitaraktig och nästan karikerande manlig.

Mitt musikintresse väcktes av mina föräldrar (deras Dylan, Baez, Peter, Paul and Mary och Buffy Sainte-Marie-vinyler finns nu i min skivsamling. Jäpp, skivsamling - inte helt 2011), men jag fick min musikaliska skolning i tonåren i ett superfint men insnöat gäng killar som var inne på vit, engelsk blues. Jag känner alltså väl till det här nördiga sättet att närma sig musik, och på flera vis gillar jag det. Gillar passionen och besattheten. Och jag är hjärtligt trött på det urvattnande uppdelandet i manligt/kvinnlig musiklyssnande. Men känner jag några kvinnor som närmar sig sina idoler på samma sätt som beskrivs i boken? Jag tror inte det. Mitt eget musikälskande har alltid främst skett genom lyssnandet. Detaljkunskapen har jag råkat skaffa mig på köpet. För visst vill jag också närma mig en älskad artist på flera sätt. Att jag plockade upp den här boken är väl ett exempel på det så gott som något.

Bokens enda kvinnliga alibi, SVT-jornalisten Marie Nyreröd, får också säga att kalenderbitarintresset inte finns hos tjejer på det sätt det finns hos killar. Men när hon i nästa andetag säger att "Greatest Hits"-konceptet skapats för tjejer, för vi "orkar aldrig lyssna igenom ett helt album med dom tråkiga låtarna i mitten" blir jag djupt förolämpad, å mina och alla andra musikälskande kvinnors vägnar. Så får hon prata lite om Dylan också, och säga att det är honom vi (kvinnor) identifierar oss med i hans sånger och inte kvinnorna. För den som läst minsta lilla feministiska teori är den här dubbla blicken inte ny: Män identifierar sig med män, kvinnor lär sig att identifiera sig med kvinnor och män. Ja, jag vill inte låta någon skugga falla över begåvade Nyreröd här, men avsnittet med henne pekar på bokens svagaste punkt. Hon slängs in lite kort och får säga de där grejerna för att liksom legitimera den totala grabbigheten i resten av texten. Jag hade nog lättare köpt ett renodlat mansparty. Och jag kan inte låta bli att undra om Håkan Lahger i samband med intervjun bjöd Marie Nyreröd på vickning, öl och vin och timslånga Dylan-lyssningar som han gjort med några av de andra intervjupersonerna.

Nåväl, jag har en vän som sade om att läsa Knausgård: "Nu förstår jag hur en man tänker." Lite så är det att läsa den här boken. Och visst är det tydligt vad det är som sipprar fram ur sidorna. Det är kärlek. Det är identitetsskapande. Det är ett liv tillsammans med en älskad artist och konstnär. Och det räcker långt. Dessa män älskar Dylan. Och då måste jag älska dem lite grann jag också. Men jag hoppades komma närmare Dylan, inte männen som har honom som guru. Kanske valde jag bara fel bok för mina syften.

Lahger skriver i slutet av boken:
"Du behöver inte veta att Dylan skrev delar av "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" i rum 2011 på Chelsea Hotel i New York. Du behöver inte veta att han tio år senare sjöng "Stayin' up for days in the Chelsea Hotel / Writing 'Sad-Eyed Lady of the Lowlands' for you i "Sara". Du behöver inte veta att musikerna blev otåliga och började spela bordtennis i väntan på att Dylan skulle bli klar..."
Men det är den boken jag hade hoppats på att läsa. Kanske kommer den nästa gång. Håkan Lahger sitter helt klart på kunskapen. Så skriv Håkan, skriv!

(Men... Visst är det Suze Rotolo på bilden och inte hustrun Sara?!?! Mvh, kalenderbitarredaktören.)

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ännu en Siri eller Totalproduktionsutmaningen: Ett steg närmare målet - Sommaren utan män.

2011-10-22T08:53:00.001+02:00

"Snart, säger du, snart kommer vi till ett pass eller ett vägskäl. Det kommer att HÄNDA något. Det kommer att bli mer än personifikationen av en mycket kär, åldrande penis, mer än Mias otyglade skutt från det ena till det andra, mer än Närvaror och Nobodies och fantasivänner, eller döda människor eller Pauser eller människor i kulisserna, herregud, så att en av de där gamla damerna eller en flickpoet eller den milda unga grannkvinnan eller den nästan-fyra-versionen av Harpo Marx eller till och med den lille Simon äntligen GÖR något. Och jag lovar dig att det kommer de att göra. Någonting kokas ihop, o ja, det är en häxbrygd på gång."

Den här passagen dyker upp så påpassligt (sidan 103) i Siri Hustvedts senaste bok Sommaren utan män, just som jag märker hur stunderna då jag inte plockar upp boken blir fler och fler. För trots ett som vanligt utsökt berättande och nog så sympatiska huvudpersoner kommer historien liksom aldrig riktigt igång. Förrän här. Och då är det som att den varit igång hela tiden. Märkligt. Men vi tar det från början.

Mia Fredricksen, medelålders poet, lämnas av sin man. Han har träffat en annan, en yngre kollega, och vill ha en Paus. I samma ögonblick förlorar Mia fotfästet. För att försöka samla ihop sig flyttar hon tillbaka till sin hemstad över sommaren. Där för hon erotisk dagbok, umgås med sin åldrande mor och dennas väninnor, lär unga tonårsflickor att skriva poesi... Funderar över livet och samhällsordningen (boken tar ibland formen av feministisk kampskrift, knivskarpt och superintelligent - det är ju Hustvedt vi har med att göra).

Siri Hustvedt har ett tätt språk, hennes böcker är ingenting man slöläser direkt. Och därför tar det tid att läsa också en tunn bok som Sommaren utan män. Jag sticker till och med emellan med några böcker (det här var innan jag kom till sidan 103). I början retar jag mig också på hennes familjära tilltal, det är som att hon (berättaren) vill att jag ska ingå i en gemenskap vars referensramar jag inte riktigt delar. Men plötsligt så släpper det där och jag är helt inne i Mias värld, bland gamla damer, poesiskrivande flickor, grälande grannar och hjärtesorg den där sommaren. Är det lika ofattbart genialiskt som Vad jag älskade? Nej. Men Siri Hustvedt har återigen skrivit en mycket god bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilken bok tycker du ska få Augustpriset?

2011-10-21T08:39:00.000+02:00

I måndags presenterades böckerna som nominerats till årets Augustpris. Men vilken bok tycker Bokboxens bokhandlare förtjänar att få Sveriges största litterära utmärkelse? Nomineringarna hittar du här. Och vem som slutligen tar hem vinsten avslöjas på Augustgalan den 21 november.

Eva Killberg:

Strindberg gjorde Siri von Essens liv till ett drama, ett tragiskt sådant. Och Lena Einhorn gjorde detta liv levande i sin roman Siri. Nog vore det en underbar revansch - och välförtjänt - om just Siri fick Augustpriset 2011.

Johan Zillén:

Sjävklart håller jag på min favorit - Benke - och hans Rekviem för John Cummings. Gabba Gabba Hey! Men jag misstänker att kritikerfavoriten Bannerhed plockar hem det.

På barn- och ungdomsfronten hade det ju varit kul om Cirkeln av Strandberg & Bergmark-Elfgren fick vinna. Tycker juryn kanske att den är för kommersiell? Det är ju nästan alltid någon obskyr bilderbok om gummor i skogen som pratar med granar och förvarar ädelstenar under stortånageln som brukar vinna. Gissar på: Vita streck och Öjvind.

Fackbok: Alla Monster måste dö av Bärtås & Ekman. Mycket bra bok om Kalle Anka-diktaturen Nordkorea. Garderar med Åsbrink.

Susanna Mattsson:

Trots att jag tycker att jag läser hela tiden har jag läst alldeles för få av årets nominerade böcker. Men jag slår till på Amanda Svenssons Välkommen till den här världen (älskade hennes Hey Dolly), trots att jag ännu inte hunnit läsa den. Med brasklappen att få ändra mig till Reqviem för John Cummings ifall jag mot förmodan inte skulle uppskatta Svenssons bok så mycket som jag är övertygad om att jag kommer att göra.

Bland fackböckerna har jag skam till sägandes dålig koll, så jag får passa.

På barn- och ungdomsboksfronten tror jag på Cirkeln,(det förvånar väl ingen med tanke på vad jag tyckte om den) men den behöver ju knappast en försäljningsskjuts så jag hoppas även lite på Jessica Schiefauers Pojkarna.

Bokens Dag i Växjö

2011-10-20T16:43:00.001+02:00

Tag chansen att träffa några av årets mest spännande författare på Bokens Dag 2011 i Växjö konserthus! Medverkande författare är bland annat Amanda Svensson, Anneli Jordahl, Dan Buthler och Dag Öhrlund. Läs mer under Aktuella Evenemang.

Bokens Dag 2011 - Växjö konserthus, tisdag 25 oktober kl 19.00

Siri av Lena Einhorn

2011-10-19T07:59:00.001+02:00

Kanske var det med Thommy Berggren det började. Min känsla för Strindberg. För 1985, när tv-serien sändes var jag definitivt för ung för att ha läst något av sagde författare (nördig och brådmogen – ja, fullständigt verklighetsfrånvänt barngeni – nej). Jag minns i alla fall en scen där den gode August ligger på sin dödsbädd och kvinnorna i hans liv flimrar förbi för hans inre blick. Siri von Essen, Frida Uhl, Harriet Bosse. Om den förstnämnda, Siri, har Lena Einhorn skrivit en fantastisk bok.

Berättelsen utspelar sig i två tidsplan. Den ena historien tar avstamp 1875, det år då friherrinnan Siri Wrangel lär känna den aspirerande författaren August Strindberg. Omväxlande serveras vi scener från åren efter den uppslitande skilsmässan. Greppet är fint, och det ger onekligen en dimension åt den spirande kärlekshistorien när man i nästa kapitel bevittnar det bottenlösa fall den gått till mötes.

Einhorn använder sig av ett sparsmakat och lite ålderdomligt språk, och det fungerar utmärkt bra. Hela tiden befinner jag mig på plats, där i slutet på 1800-talet. Framför allt sugs jag upp av kärlekshistorien mellan Siri och August, den där kärleken som ska göra dem båda fria, men ssom förvandlas till en mardröm i takt med Strindbergs ökade behov av att äga, hans allt mer framträdande paranoia. Över huvud taget tar han stor plats i romanen, August. Ibland på bekostnad av Siri som ju ändå är huvudperson. För mig som Strinbergälskare känns det stundtals lite som att läsa Se och Hör för litteraturälskare (och jag menar det på allra bästa sätt). För visst måste Einhorn, redaktör för den tjusiga Om Strindberg som kom förra året, vara minst lika besatt av författaren som jag. Men på sätt och vis har det sin plats. För hur är det att leva någon så uppfylld av sig själv. Självklart tar en sådan person (alltför) stort utrymme.

Och Siris historia finns här självklart. Friherrinnan, aktrisen, makan, modern, den obändiga, självständiga. Hon som behöver strid för att bli lycklig. Hon lever där innanför pärmarna. Lena Einhorn fantiserar kring historiska fakta med patos och trovärdighet. Såhär hade det kunnat vara. Efter avslutad läsning är jag helt böjd att hålla med Eva. Det här är en av höstens bästa böcker!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Anrikt ABC

2011-10-17T09:36:00.003+02:00

Titta vilken fin present jag fick av en kompis som fyndat på loppis! Har varit högklassig underhållning i väntan på läsningen av Liv Strömquists ABC.

Min klara favorit.

Skillnaden från Strömquists album är inte så stor som man kan tro...

... eller jo det var den visst! Toppmodernt på min ära.