I'm a writer, you monsters!

Om jag skulle bli en författare, så skulle jag ta ut svängarna.

Från filmen Barton Fink (1991).

Ett mord på posten

På frimärket hamnar ofta nationella stoltheter. Midsommarstången, kungen, smultron på ett strå, Carolina Klüft, uggla som flyger i skymningen. Posten ställer nu våra största svenska deckarförfattare till skaran.

Vilken spänningsmästare vill du att slicka fast på ditt kuvert?

Året med Game of Thrones

Det är fantasy-året har tillhört George RR Martins. Ständigt poppis, tills HBO plockade upp hans bokserie "Sagan om is och eld" (A Song of Ice and Fire) och gjorde en tv-serie av seriöst succéformat - "Game of Thrones". Nu har han gått från extremt populär till absolut störst med böckerna strödda över försäljningslistorna (kolla in dominansen på New York Times försäljningslista).

Berättelsen kretsar kring några högborna familjers skoningslösa kamp om kontrollen av järntronen. Här varar vintrarna i årtionden, mystiska väsen krälar omkring i de ändlösa skogarna och huvuden rullar allt som oftast.

Vet du inte var du ska börja? Kicka i gång med en box med de fyra första böckerna i serien. Den femte boken, "A Dance With Dragons", har precis nått hyllorna och två till är planerade.

Game of Thrones-boxen: A Game of Thrones, A Clash of Kings, A Storm of Swords, och A Feast for Crows.

Nej men mr Hill, trevligt att råkas!

Jakten på bra deckare fortskrider. Och med den äran! Sedan sist har jag lyckats klämma i mig inte mindre än två grymt bra kriminalromaner (såhär blodfläckad har min läsning inte varit sedan jag pluggade litteraturvetenskap och ägnade somrarna åt avkoppling tillsammans med Patricia Cornwell, Minette Walters och Sue Grafton). Min sambo frågade försynt häromdagen om jag var på väg att förvandlas till min mamma (som på senare år hyst en stor förkärlek för deckargenren). Om så är fallet, må så vara, min mor har utmärkt smak när det kommer till böcker. Till exempel var det hon som tjatade på mig om att läsa ”En dåre fri”, och ojojoj vad bra den var. Tack, mamma.

Nu skriver ju Beate Grimsrud, om än så spännande romaner, ändå inte deckare och det var ju mord och blod det här skulle handla om. Så tillbaka till ämnet. Jag har stiftat en ytterst trevlig bekantskap i form av Reginald Hill. ”Hämnden” är den första bok jag läst av honom och den höll mig i ett järngrepp från första till sista sidan. Det handlar om den framgångsrike affärsmannen Wolf Hadda, som sitter i fängelse efter att ha anklagats för pedofili. Ingen tror honom när han hävdar att han är oskyldig. Efter att ha tigit som muren i fem år, börjar han plötsligt att prata med sin psykiater, svenskättade Alva. Med vad är sanning och vad är lögn i Wolfs historia? Och vem står bakom anklagelserna om de inte är sanna? Snart är jag lika insyltad som Wolf, Alva och alla andra karaktärer i boken. Det är spännande som tusan och enormt välskrivet.

Så mycket mord och blod bjuckar han egentligen inte på, den gode mr Hill, men inte mig emot. Det är knappast groteskerier jag är ute efter när jag letar bra spänningslitteratur utan såklart känslan av att inte kunna lägga boken ifrån sig.

 

Den känslan infann sig snabbt även i Patrick Redmonds ”Marionetter”, som jag gav mig på efter att ha slagit igen ”Hämnden”. Michael och Rebecca lever i ett lyckligt förhållande. Han arbetar som jurist på en stor advokatfirma, hon hyser konstnärsdrömmar och jobbar i en bokhandel. Framtiden ser ljus ut. Men så träffar de Max, en äldre man, rik, belevad och oändligt vänlig. Han tar Michael under sina vingars skugga, och Mike, som vuxit upp utan familj tyr sig snabbt till den äldre mannen. Men plötsligt börjar världen runt omkring Michael och Rebecca att förändras.

Även här är vi långt ifrån högoktanig action och splatter. Psykologiskt thriller är väl en mer korrekt benämning. Tematiskt har ”Marionetter” också en hel del gemensamt med nyss utlästa ”Händelser vid Kirkston Abbey”. En pojke/man med själsliga sår tyr sig till en till synes trygg och stark medmänniska och resultatet blir… ska vi nöja oss med att säga inte så bra. Att Redmond är intresserad av det mänskliga psykets svagheter är tydligt. Och verkar han inte en liten, liten aning rädd för närhet? Skämt åsido, tycker nog att ”Händelser…” var strået vassare, men ”Marionetter” står inte långt efter.

Summan av kardemumman är att det här har de gjort fint, Reginald Hill och Patrick Redmond. Sakta men säkert byggs min sargade tro på deckargenren upp igen. Bra jobbat! Finns det tips därute om andra författare jag ska våga mig på?

Förresten, ni har väl inte missat att Tana Frenchs "Faithful Place" kommit i svensk översättning? "Brottsplats: Faithful Place" heter den då. Och den bör läsas. Pronto.

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vad läser du i sommar?

Johan Zillén:

Ooh, min semester började idag och jag har packat kappsäcken med lockande läsning. 

Först ska jag nog ge mig på manuset till Bengt Ohlsson bok ”Rekviem för John Cummings”, en roman om gitarristen Johnny Ramone – en av The Ramones grundare. Augustvinnare och gammalt favoritband. Det borde bli magiskt!

Sen ska jag prova mig på ett förhandsex av Mia Ajvides debutroman ”Mannen som föll i glömska”. Jag har ju en definitiv ”man-crush” på hennes make John så det ska bli kul att se om ”the Force runs strong in their family….” 

Sedan blir det nog dags för en liten humorpaus. Danny Wallaces ”More Awkward situations for Men”. Har du inte redan upptäckt denna gudabenådade humorist tycker jag du ska titta på den här lilla filmen: 

Dannys böcker ”Join Me”, ”Yes Man” (som blev en rätt lam film med Jim Carrey. Boken är mycket mycket bättre) och ”Friends like these” är alla tre fullkomligt underbara! En brittisk Henrik Schyffert ungefär.

Två deckare har jag packat ner i sommar. Linwood Barclays ”Morgonen hon försvann” (hans två tidigare titlar ”Utan ett ord” och ”Alltför nära” är bägge otroligt spännande och välskrivna) och ”Hungerelden” av Eriksson & Axlander-Sundquist, vars förra bok ”Kråkflickan” var en av de ruggigaste böcker jag läste 2010.

Jonas Karlssons nya novellsamling ”Spelreglerna” ligger längst ner i påsen. Jag har uppskattat hans tidigare två, även om jag inte varit fullkomligt såld. Utmanar dock den som ser detta klipp att inte bli lite nyfiken: 

Hinns det med så ligger även Terry Pratchetts ”Unseen Academicals”, Sarah Silvermans ”The Bedwetter”, Marc Spitzs David Bowie-biografi och ”De hemlösa” av Yiyun Li på nattygsbordet. 

Sen antar jag att man måste umgås lite med barnen också om det nu blir lite tid över……

On the beach….

Eva Killberg:

En lång och mödosam vandring genom djungeln har det varit. Sex år tog det, och plågoandarna var många, från anacondor och termiter till sadistiska vakter och avundsjuka medfångar.

Har just avslutat den oerhört starka självupplevda "Även tystnaden har ett slut" av Ingrid Betancourt. Och jag har fortfarande svårt att greppa hur hon överlevde sex års fångenskap i den colombianska djungeln. Gerillarörelsen Farc kidnappade henne som bekant under hennes valkampanj till president. Hennes barn var i tonåren och blev alltså vuxna under tiden. 

Hur hon stod ut? För det första trodde hon nog aldrig att det skulle dröja så länge innan hon fick tillbaka sin frihet. För det andra hade Ingrid Betancourt en vilja av stål att behålla sin mänskliga värdighet. Hon vägrade exempelvis att lystra till ett nummer i stället för namnet. Och dessutom hade hon tryggheten från sin familj med sig mentalt - så hörde hon ständigt sin fars röst i dikterna av Pablo Neruda - bland dem titelraden "Även tystnaden har ett slut". Hon hörde också dagligen hälsningar från sin mamma på den radiokanal i Colombia som bara sänder just detta - hälsningar från anhöriga till gisslan. (Vilket säger något om hur oerhört vanliga kidnappningar har blivit...)

Det har varit en 600 sidor lång resa - men det var det värt. Ingrid Betancourt, som är född i Colombia men uppvuxen i Frankrike, skrev skildringen på franska. Det gav henne tydligen den nödvändig distansen till det smärtsamma tillbakablickandet. Skildringen är blir en djupdykning i både ondska och makt - och i det mänskliga psyket.
Jag glömmer den aldrig.

Susanna Mattsson:

Har bara två veckors semester i sommar varav den ena kommer att gå åt till att göra yoga från morgon till kväll, men jag har ju aldrig behövt ledighet för att läsa, så några böcker hade jag allt tänkt att hinna klämma innan hösten kommer.

Håller just nu på med "Hämnden" av Reginald Hill. Har ett projekt på gång där jag försöker hitta deckarförfattare jag gillar och Hill har jag (skam till sägandes) faktiskt inte läst innan. Hittills verkar det hur bra som helst.

Sedan har jag en halvläst Nicole Krauss liggande, "Det stora huset". Jag liksom föll ur den för några veckor sedan och har inte kommit tillbaka, men den ska vara utläst innan sommaren är slut.

En annan bok som väntat länge på att få bli läst är Siri Hustvedts "The Blindfold", den tar jag itu med och kanske även hennes senaste "The summer without men". Och så funderar jag på att läsa om New York-trilogin, skriven av Hustvedts make Paul Auster.

Sofi Oksanens "Baby Jane" inhandlades idag, så den ska läsas (psykisk sjukdom verkar vara ett sommartema, har just läst de fantastiska "En dåre fri" av Beate Grimsrud och "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein) och sedan måste jag kolla upp allt av min nya deckarfavorit Patrick Redmond!

Ja, det borde väl räcka en bit in augusti.

Glimrande galenskap

Jag har inlett sommaren med att läsa två böcker om galenskap. Beate Grimsruds ”En dåre fri” och Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Eli är uppburen författare, filmare och dramatiker. Eli är inte ensam i sitt huvud. Där finns också Espen, Erik, Emil. Och Prins Eugen. Ända sedan Eli var barn har rösterna funnits där, och nu sitter hon i lägenheten där golven sluttar mot fönstren, måste lyda rösterna, måste göra upprepade rörelser med armarna i hörnet i köket, måste täcka för det farliga fönstret i sovrummet med mörka gardiner.

I den där lägenheten börjar Beate Grimsruds lysande roman ”En dåre fri”. I korta passager får vi sedan följa Elis liv. I centrum står konsten, skrivandet och galenskapen, psykoserna. Den här boken grep tag i mig på ett sätt jag faktiskt har svårt att beskriva. Jag har aldrig tidigare fått en liknande inblick i vad det innebär att leva med psykisk sjukdom. Det är en rasande, humoristisk, precis, förtvivlad, omskakande och svindlande bok som är omöjlig att släppa. Grimsrud är en fantastisk berättare, och jag känner att jag kommer att behöva läsa den här boken flera gånger. Kanske kan jag efter tredje läsningen säga något smart och insiktsfullt om den. Nu kan jag bara säga: LÄS! LÄS!

Bredvid ”En dåre fri” känns Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” på något vis behärskad. Boken är självbiografisk och handlar om författarens sjukdom; bipolär typ 2 (det som tidigare kallades manodepressivitet).

Jag gillar verkligen Heberlein (brukar alltid läsa henne i Sydsvenskan) och det här är en bok jag tänkt ge mig på länge. Kanske var det lite orättvist att ta den direkt efter ”En dåre fri”, som var så totalt uppslukande. För ”Jag vill inte dö….” är även den en riktigt, riktigt bra bok som jag tror hade gripit djupare om jag väntat lite med att läsa.

Heberlein är skarp och smärtsamt ärlig (och jag kan inte låta bli att älska de hårda sparkarna mot den där rumsrena, kulturella kvasi-ångesten, som så gärna förknippas med all form av skapande) och hon ger oss en djupdykning ner i ångestens helvete. Samtidigt är hon så klar och analytisk att det verkligen blir tydligt, den där kampen som pågår inombords, vad ångesten gör med våra relationer, till andra och oss själva. Ja, jag måste säga: LÄS! här också. Men börja med den ena och ta sedan några böcker emellan innan du ger dig på nästa.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Det finns deckare, och så finns det deckare

Kanske borde jag helt enkelt inte läsa deckare, tänker jag ibland uppgivet. Alldeles för ofta blir genren ett sätt att mörka att man inte är någon vidare författare genom att presentera en tillräckligt klurig mordgåta. (Ja, jag kanske är snobbig, men varför ska det vara så svårt att skriva bra och spännande samtidigt?) Jag tänker det igen när jag läser Linwood Barclays andra bok ”Alltför nära”.

På sätt och vis gillar jag upplägget; huvudpersonen är (precis som i förra boken ”Utan ett ord”) en såkallad ”vanlig man”. Jag slipper alltså en trött kommissarie med dyster livssyn och ett problematiskt förhållande till kvinnor och alkohol. Det är bra. Själva mordgåtan är inte så dum den heller. Av en slump blir grannpojken vittne till att en hel familj skoningslöst avrättas, men snart uppstår misstanken att mördaren kanske gick till fel hus (nej, jag avslöjar inget som inte redan står på bokens framsida). So far so good.

Men sedan börjar det, det jag hade svårt för i Barclays förra bok men på något vis lyckats förtränga. Pladdrandet. En av de första sakerna de försökte banka in i oss på journalisthögskolan var begreppet ”Show don’t tell”. Det vill säga, lär dig att skriva så att läsaren förstår utan att du skriver henne på näsan. Den gode Barclay har även han en bakgrund som journalist, men han verkar tyvärr obekant med greppet. Det är ord, ord, ord, långa tankekedjor från huvudpersonen, upprepningar, övertydliga anspelningar som gång på gång bankas in som en ilsken armbåge i sidan på mig under läsningens gång: ”Har du fattat? Har du fattat nu då?”.

Att polisen dessutom skulle sitta och småpratande inviga en bekant i utredningsarbetet på det sätt som görs i boken känns minst sagt långsökt. Nix, no, det här var min sista Barclay. Men jo, jag läste ut den, och det var hyfsad underhållning, men när jag var klar tänkte jag modstulet att jag är förvisad till Tana French och Peter Robinson för tid och evighet.

Men det var innan jag lade vantarna på ”Händelser vid Kirkston Abbey” (på engelska ”The Wishing Game”) av Patrick Redmond! Vilken fantastisk bekantskap! Redan i bokens inledning får vi veta att någonting fruktansvärt har inträffat på internatskolan Kirkston Abbey. Händelserna tystades snabbt ner av polisen när det begav sig, men 40 år senare är en ung, hungrig journalist som hoppas på sitt livs scoop, hemligheten på spåren.

Därefter rullas historien upp, händelse för händelse som obönhörligt leder fram till katastrofen. Att det kommer att gå illa står klart, men på vilket sätt och i vilken omfattning vet man inte förrän på de allra sista sidorna. Det här är ju ett grundläggande kriterium för en riktigt bra deckare. Men Redmond lyckas med mer än så, lågmält och insiktsfullt berättar han historien om den känslige Jonathan som trakasseras och söker hjälp och vänskap hos den karismatiske Richard. Karaktärerna, miljöerna, relationerna. Allt skildrat med fingertoppskänsla. Och samtidigt olidligt spännande. God litteratur helt enkelt.

Jag är ju något av en sucker för internatskolehistorier (och ja, det började med Enid Blytons serie om Tvillingarna O’Sullivan om någon minns den – betydligt mindre ruskig än Kirkston Abbey, om man inte med ruskig menar ruskigt käck), men man behöver verkligen inte vara besatt av den här specifika subgenren för att läsa ”Händelser vid Kirkston Abbey”. Den ska man läsa helt enkelt för att den är så jämrans bra. Måste tacka min kära kollega Beatrice för att du genom att tipsa mig om den här boken återupprättade min tro på deckargenren. Det behöver ju bara göras med lite stil, så blir det så fint, så fint.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggare: Claes Reimerthi

”Myrddin” – min nyligen utkomna ungdomsbok i fantasygenren – börjar och slutar på likartat sätt. I inledningsscenen ser huvudpersonen Arthur två Spitfire-plan svepa förbi när han står utanför Paddingtonstationen i London. Han ska skickas iväg till en släkting i sydvästra England eftersom man befarar att tyskarna när som helst ska börja bomba den brittiska huvudstaden. I slutscenen ser en annan av bokens gestalter hur en Spitfire gör en segerroll över Themsen. Bombningarna av London är nu ett faktum, men en tysk invasion av England har efter otaliga äventyr avvärjts av Arthur och hans vän Ben. De behöver bara en gnutta magisk hjälp av den legendariske trollkarlen Merlin. 

Det finns givetvis en tanke bakom de här båda scenerna. ”Myrddin” utspelar sig sommaren 1940, när luftkriget över Storbritannien rasade som värst. Det brittiska Spitfire-planet har i efterhand blivit något av en symbol för just den här perioden och för Englands mirakulösa räddning undan en tysk invasion. Med jaktplanens hjälp etablerar jag tid, miljö och tema för boken redan i inledningsraderna.

Men det finns också ett annat skäl. Av någon anledning har jag alltid varit oförklarligt fascinerad av detta flygplan, det vackraste som någonsin byggts. Det började redan i pojkåren med de små krigsserietidningarna i pocketformat, där tyskarna alltid ropade ”achtung Spitfeuer” och ”zum teufel” och där de moraliskt överlägsna engelsmännen i slutändan alltid stod som segrare. På den tiden visste jag inte bättre än att jag uttalade ”Spitfire” precis som ordet stavas.

Sedan kom flygplansbyggsatserna. För två kronor kunde man köpa en flygplansmodell i plast i skala 1:72 och under några års tid var jag en flitig modellbyggare. Det var ett många gånger pilligt och tålamodskrävande arbete, men det skänkte i rika mått den tillfredställelse som bara eget skapande kan ge.

Självklart var den första byggsats jag köpte en Spitfire.

För några år sedan, när jag arbetade med ”Myrddin”, fick jag plötsligt för mig att jag skulle bygga ett modellplan igen. En Spitfire, men inte i skala 1:72, utan en större modell i skala 1:24 med hela 45 centimeter mellan vingspetsarna. Jag byggde en sådan som barn och på den tiden kostade asken några tior. Den här gången fick jag betala bortåt 700 kronor – ett tydligt (och beklämmande) tecken på att modellbygge numera är en sport för vuxna pojkar med stora plånböcker och inte längre något man sitter och pular med i pojkrummen. I alla fall så skred jag till verket. Under några höstveckor ockuperade jag köksbordet till allmän förtret; målade, putsade och limmade. När modellen till sist var klar, hängde jag upp den i taket på mitt arbetsrum. Tanken var att den skulle fungera som inspiration när jag arbetade med ”Myrddin”. Där hänger den fortfarande, en aning dammig kanske, men fortfarande en kär ägodel. Kanske en slags länk till den person jag en gång var och som jag på sätt och vis försöker nå tillbaka till med mitt skrivande.

Det här får tjäna som inledning till det egentliga temat för denna blogg. Spitfire-planen och slaget om Storbritannien är nämligen långt ifrån det enda symbolladdat brittiska som jag använder mig av i ”Myrddin”. Där finns även Arthursagan och trollkarlen Merlin; det kusliga spökfölje som kallas Den vilda jakten; lånegods från gamla keltiska myter och sagor; och inte minst sägnerna som spunnits kring korparna i Towern i London. Allt detta spelar en viktig roll för berättelsen.

Men varför skriver jag om England i stället för mina egna hemtrakter; om engelsk historia och engelska myter i stället för vårt eget nationella arv? Varför känner jag mig mer tillfreds med att förlägga handlingen till en annan tid och ett annat land?

Till viss del har det personliga förklaringar. Som så många andra författare är jag i själ och hjärta länsstolsresenär. Jag föredrar resor i fantasin framför bökiga och stökiga förflyttningar i verkligheten. Jag är till och med rädd att besöka vissa platser eftersom jag inbillar mig att de då ska förlora den magi jag tillmäter dem. Hur skulle till exempel verklighetens

Memphis kunna mäta sig med den mytiska stad vi möter i 70 års ackumulerade blues-, r&b- och rocklegender? Skulle jag kanske rentav förlora något som är värdefullt för mig genom att resa dit?

Men det handlar förstås också om äventyrsberättelsens sanna väsen. Den tycks till stor del hämta sin näring ur exotism. Redan i sagorna lämnar man det trygga (och tråkiga) hemmet för att söka upp äventyret (som alltså alltid finns någon annanstans). Många av de tidiga äventyrsberättelserna var i grund och botten reseskildringar, låt vara att de ofta snarare hämtade stoff från fantasin än från verkligheten. När det brittiska imperiet dominerade världen var handlingen ofta förlagd till för européer exotiska platser som Asien, Sydamerika och Afrika där det ännu fanns främmande kulturer, okända folkslag och vita fläckar på kartan. I dag, när varannan svensk har personliga semesterminnen från Thailand, Australien och Sydafrika, fungerar den formeln inte längre lika väl. Kanske är det därför som science fiction och fantasy fått en stadigt allt större roll i litteraturutbudet de senaste 70 åren. Dessa genrer öppnar portar till nya fantastiska och exotiska världar där äventyret numera tycks bo – världar som inte låter sig smutsas av kvävande grå vardagsmonotoni.

Hur som helst är det detta som alltid har varit min drivkraft: det lockande i att försöka föreställa sig hur det kan ha varit att vandra omkring i Bellmans Stockholm eller Shakespeares London; eller att det magiska och främmande plötsligt bryter in i vår värld och får våra drömmar och mardrömmar att besannas. Det här är upplevelser som inget charterbolag i världen kan ge mig.

Med fantasins hjälp kan jag skapa mina egna fantastiska världar. Med bokens hjälp kan jag göra dem tillgängliga för alla de som liksom jag dras till äventyret. Fantastiskt!

Claes Reimerthi

Tio skäl att läsa eller inte läsa ”Tretton skäl varför”

Jag har läst många bra ungdomsböcker på sistone. Nu kan jag lägga ännu en till listan; ”Tretton skäl varför” av Jay Asher. I boken möter vi Clay, en vanlig ”snälla killen”-typ, och Hannah, som är död redan när boken börjar. I bokens anda tänker jag i det här inlägget lista mina tankar.

Skäl att läsa:
1. Upplägget. Greppet är genialiskt. I inledningskapitlet får Clay ett brev med posten. Brevet innehåller sju kassettband och på dem listar Hannah, den flicka i Clays skola som var hans hemliga kärlek och som nyligen tagit livet av sig, tretton skäl till varför hon valt att dö. Clay är ett av dem och det är därför han ska lyssna på bandet. När han lyssnat klart ska han skicka vidare paketet till nästa person på listan. Självklart är man tvungen att veta hur det går från rad ett. Sträckläsningsfaktorn är total.
2. Formen. Asher har valt ett snyggt grepp där Hannahs berättelse är kursiv och Clays tankar står i vanlig text. Perspektiven skiftar ofta, så det är bra att ha ett sätt att hålla reda på vem som pratar. Mellan styckena finns också tjusiga Play/Stop-symboler som markerar när Clay sätter på respektive stänger av banden. Klurigt och fint.
3. Eftertanke. När man läser/lyssnar på Hannahs historia kan man tycka att varje händelse i sig inte är så väldigt omvälvande. Men för den som är mottagare kan det som för någon annan bara är ett kul skämt eller rykte drabba hårt. Det blir tydligt här.
4. Miljöbeskrivningarna. Medan Clay lyssnar på banden går han runt i den amerikanska småstaden och följer en karta som Hannah ritat. Kartan pekar ut de platser där händelserna på banden utspelat sig. Miljöbeskrivningarna här är riktigt, riktigt fina, placerar en direkt i den där småstadskänslan och jag känner det som att jag hela tiden smyger tätt intill Clay och ser det han ser.
5. Tonårsskildringen. Ja, så var vi där igen. I tonårslandet, i skolan och ”kompis”-relationerna där man tvingas stå ut med så mycket som ska hanteras med en axelryckning men som lämnar djupa spår, djupa sår. Eftersom det är en tid där man har svårt att sätta saker i perspektiv (helt enkelt för att man inte upplevt liknande saker tidigare och kan jämföra) är det inte konstigt att konsekvenserna ibland blir drastiska. Det blir också tydligt hur hårt vi ofta hanterar varandra i den här åldern. Kanske av samma anledning.
6. Ämnet. Hur ofta läser man egentligen en bok om självmord? Har svårt att tänka mig att ämnet skulle vara tabu, ändå har jag sällan trillat över böcker på temat. Det är fint med en författare som inte ryggar för ett tungt ämne. Och som inte glättar till det i slutet.
7. Omslaget. Ja, omslaget är viktigt. Är det snyggt (som här) känns det alltid roligare att läsa. Sanningen att säga hade jag antagligen inte plockat upp den här boken alls om inte omslaget varit så fint.

Men, men, men, det finns några invändningar också:
1. Clay. Vår huvudperson. Jag får inget riktigt grepp om honom, trots att jag får följa honom genom hela boken. Det känns lite märkligt när bokens andra huvudperson - som ju är död - framstår som så mycket mer levande. Clay förblir märkligt platt, och många av hans reaktioner förstår jag helt enkelt inte riktigt.
2. Frustration. Nu tänker jag säga emot mig själv. För när jag läser om de händelser som leder fram till Hannahs självmord så kan jag inte låta bli att tänka ”Men det är ju inte så farligt! Inte tillräckligt för att ta livet av sig. Väl?” Och det är frustrerande.
3. Skolmiljön. Jag får ingen riktig feeling för skolmiljön heller. Den känns så väldigt stereotyp. Extra konstigt är detta med tanke på vilka fina miljöbeskrivningar Asher levererar i övrigt. Lärarna känns också otroligt flata. Är de verkligen så det är? Om man jämför med skolskildringarna i tex. ”Cirkeln”, som har ett helt annat djup, står sig ”Tretton skäl varför” slätt.

Men, trots de avslutande invändningarna skulle jag inte avråda någon från att läsa den här boken. Tvärt om faktiskt. Framför allt tänker jag trycka den i händerna på yngre läsare som vill ha en bok med lite substans.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggare: Bodil Mårtensson

Va.. har Bodil Mårtensson bytt genre? 

Ja, efter elva kriminalromaner i serien om Helsingborgspolisen Joakim Hill, sex ungdomsböcker och två lättlästa romaner, kommer nu titel nr 20 ”Barkhes döttrar” – och visar sig vara en historisk spänningsroman!

Vad då – har inte jag fortfarande den där stämpeln i pannan ”Kvinnlig Deckarförfattare”? Den som, med undantag för några smärre avvikelser i form av spänning för barn- och ungdom samt lättläst, säger åt mig att bliva vid min läst. Jo, absolut. I alla fall om man ser till den genrekodning förlag gärna ger sina författare.

Men tanken att i skönlitterär form framhäva Helsingborgs och Skånelands minst sagt intressanta historia kom direkt från Hans Nelson (Marknadsföreningen i Helsingborg) och förläggare Sölve Dahlgren (Dahlgrens Förlag, Helsingborg). De vägrade bry sig om genrekoden, de visste jag kunde skriva spänningslitteratur och det var precis vad de behövde.

”Det finns ju faktiskt annat än Arnland och Mälardalen som har värdefullt, dramatiskt och spännande historiskt förflutet”, menade de, ”inte minst vårt eget Skåne.”

”Toppen”, svarade jag, ”jag har redan två och en halv volym klara om medeltiden, Clemenskrönikan kallas jag den”, svarade jag.

Det är nämligen så att jag inte alls tagit mig an en ny genre här, det var historiska romaner jag skrev innan ödet spelade mig rakt in i deckargenren. Och äntligen skulle jag få ett riktigt enkelt uppdrag – bara att redigera allt det jag redan skrivit.

”Nja”, menade de, ”vi har liksom tänkt oss ett helt annat skede i den skånska historien, mitten av 1600-talet och framåt, den utveckling som genom alla de skånska krigen tar oss emot svenskt herravälde. Och så är det ju det där med gåtan…”

”Gåtan?”

”Ja – hur och varför försvann Helsingborgs stora slottslän?”

Så presenterade de mig med den hisnande insikten att Helsingborg på sin tid, från medeltiden och fram till försvenskningsprocessen under 1600-talets senare del varit ett av de största och mäktigaste slottslänen i hela det danska riket – och så, poof, är det bara försvunnet! Gissa om en författare som jag gick igång på detta!

Till skillnad från kriminalkommissarie Joakim Hill trängde sig alltså inte länsman Barkhe på i duschen. Han kom under stort larm ridande med familjestandaret – avhugget svart galthuvud mot guldgul botten – högt fladdrande. Maktfullkomligt tog han över min värld och styrde lika effektivt och skoningslöst som han styrde hela Helsingborgs slottslän.

Min kloka lilla mamma brukade säga att de kalas man är tveksam till att gå på brukar bli de mest lyckade! Och, hon brukade faktiskt ha alldeles rätt för sig. Med facit i hand och efter mycket och intensiv research, ingående visualisering och gestaltning runt länsman Barkhe, hans döttrar, älskarinnor och en mängd andra både fiktiva och faktiskt då existerande personer kan jag konstatera att det var så även denna gång.

Jag fann ännu en makalöst intressant, laddad, grym, skön och förföriskt tidsepok.

Hill och jag har alltså nu jobbat tillsammans genom elva titlar. Hur länge kommer jag att hänga ihop med Barkhe, tro – en så råbarkhad sälle som han?

Vet bara att vi siktar på trilogi här också, och att nästa titel blir ”………”. Låt oss hoppas att många fler än jag blir lika intresserade av vad Barkhe, hans familj och vänner och ovänner kommer att hitta på i denna och följande volymer!

Bokmalen ger den i alla fall ”5+ av 5 möjliga!” – från en historielärare – det ni!

Allt gott! 

Bodil Mårtensson