Sidor

Aktuella evenemang

lördag 30 november 2013

Dags att rädda världen!

 
Ett mörker sveper in över Engelsfors - apokalypsen närmar sig. Kommer De Utvalda att kunna rädda världen från demonerna? Ååååååååå JAAAA! Jag är äntligen tillbaka i Engelsfors - ondskans plats. Som jag har väntat. Ända sedan jag hetsläste Eld i april förra året (förra året, vi pratar alltså ett och ett halvt års lidande) har jag väntat. Väntat. Väntat. På Upplösningen. Och när Nyckeln äntligen kom ut och blev läst. Lycka!

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg är inte ensamma om att skriva om ungdomar med övernaturliga krafter. Hyllorna i bokhandeln har de senaste åren bågnat under tyngden av vampyrer, häxor, trollkarlar, änglar och zombies. Men Engelsfors-trilogin sopar fullständigt banan med de övriga. Författarna lyckas att måla tonårsvärlden precis så trång och kvävande som den kan vara, levererar fullkomligt trovärdiga karaktärer med fullkomligt trovärdiga liv och problem utanför den magiska världen. Och så på detta - magin! Uppdraget att rädda världen! Vem hade inte, likt bokens huvudpersoner, känt skepsis, rädsla och tvekan inför ett dylikt koncept.

Skillnaden mellan  de övriga i böckerna genren och Bergmark Elfgrens och Strandbergs magiska universum är att de får mig att tro på att det här verkligen skulle kunna hända. Häxor, demoner, beskyddare. I den allra vanligaste av vardagar. I en liten svensk bruksort. Bara det en bedrift. Sedan är ju böckerna så fruktansvärt osläppbart spännande att de förvandlar mig till litterär bulimiker på nolltid (tur att sista boken var så tjock, över 800 sidor - men vad hjälpte det. Nu är den slut. Suck).

OBS! Spoilervarning!
Har du inte läst del ett och två, Cirkeln och Eld, sluta läsa nu. Gå till din närmaste bokhandlare eller närmaste bibliotek och införskaffa dem. Läs! Du kommer inte att ångra dig.

Har du redan läst de andra böckerna i serien så får du fortsätta...

De är inte många kvar nu, efter att Ida dött på vårdagjämningen. De av De Utvalda som är kvar har svetsats tätare samman. Det finns ingen tid för återhämtning. Apokalypsen kommer. Men hur ska de kunna genomföra sin uppgift när tre av den ursprungliga cirkelns medlemmar inte längre finns bland dem?

Samtidigt som de får svar på allt fler av sina frågor, blir det allt svårare att veta vem de kan lita på. Och när det avgörande ögonblicket närmar sig uppstår en valsituation som kommer att pröva deras lojalitet i grunden.

Jag sträckläser såklart. Släpar med mig boken på Stockholmresa trots dess tjocklek (pocket brukar ju annars vara grejen vid längre förflyttning). Och slut tog den. Alldeles för snabbt. Precis som de tidigare. Och jag veeet att författarna sagt att det inte blir någon fortsättning. Men öppnar inte slutet upp för det ändå?? Väl? Väl? Pretty please? För jag vill inte behöva ta farväl av Minoo, Anna-Karin, Linnéa och Vanessa riktigt än. Jag är inte redo! Framför allt inte som att det här är boken där jag känner att jag verkligen fått komma dem nära. Nu känner jag dem liksom på riktigt. De är ju mina kompisar. Då kan det väl inte bara ta slut?

Om inte annat har jag ju filmen att se fram emot. Premiär 2015 efter vad jag kunnat läsa mig till.

Ändå drabbades jag inte av den där första överväldigande knockouten från första boken. Inte för att Nyckeln på något sätt är sämre, precis allt som varit bra med de två tidigare böckerna är minst lika bra här. Men överraskningsmomentet i att hitta en helt galet bra ny ungdomsserie försvinner ju av förklarliga skäl i bok tre. När Cirkeln kom ut utropade jag den också på stående fot till årets ungdomsbok. I år är konkurrensen hård, både från Förr eller senare exploderar jag och Francesca. Men där i topp tre ligger den. Magiskt bra. Magiskt.

Vill ni veta mer om vad jag tyckte om Cirkeln och Eld? Klicka här och här. Och såhär tyckte jag förresten om seriealbumet Berättelser från Engelsfors.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 29 november 2013

Sluta spela teater!

Jag får väl numera kalla mig för en ganska garvad ljudbokslyssnare. Och som sådan tycker jag mig ha rätt till att ställa vissa krav ifråga om inläsningar. Så lyssna noga nu, alla ni inblandade!

Vad jag vill ha: En inläsning med hänsyn till att jag som lyssnare/läsare själv vill bygga upp bokens värld inombords. Jag behöver ingen tolkning. Jag behöver en text att utgå ifrån.

Vad jag inte vill ha: En övertänd skådis med en ny röst för varje karaktär och tretton olika brytningar och dialekter. Teaaatherframträdande. En underhållare istället för en berättare.

Exempel på det förstnämnda: Per Olov Enquist magiskt fina inläsning av den egna Liknelseboken. Har faktiskt aldrig varit med om liknande (he, he) - så finstämt och inkännade och helt chosefritt. Boken liksom bara sipprade in i medvetandet och växte där.
Genomgående brukar jag faktiskt föredra författarinläsningar framför skådespelardito. Just på grund av det nedtonade. Gillar till och med när Göran Rosenberg i sin Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, stakar sig och ber om ursäkt. Får väldig högläsning-framför-brasan-feeling av det där. Även Jonas Gardells visslande "s" i första Torka aldrig tårar... kan passera (de gjorde något åt det där sedan, öronen tackar).

Finstämt.

Exempel på det sistnämnda: Alla böcker inlästa av Johan Rabaeus. Rachel Molin ligger också risisgt till. (Nu vill jag inte låta någon skugga falla över resten er yrkesutövning Johan och Rachel - bara tagga ner lite när ni läser in ljudböcker, ok?)

Övertänt.

Det hela är mycket enkelt. Fel inläsning kan verkligen stjälpa en bok. Minnesregel alltså: En bok är en bok. Och en teaterscen är en teaterscen. Kom bara ihåg det så ska allt bli bra.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 28 november 2013

Bokfynd från Hufvudstaden


En något brokig samling böcker följde med mig hem från Stockholm: Två gåvor. Ett loppisfynd. Ingen av dem fick dock äran att läsas på hemvägen, jag var alldeles för begravd i sista sidorna av Nyckeln. Nu är den slut. Ack. Ack. Jag vet att författarna lovat att det inte ska bli någon uppföljare i stil med De utvalda börjar på Komvux, men det är nästan så att jag hoppas.

John Lennon hittade jag när jag var ute efter kläder på Myrorna. Några sådana blev det inte, men jag var knappast missnöjd när jag lämnade butiken med den här lilla skriften istället. Hade inte ens koll på att den fanns (jag vet, jag borde) så det var en glad överraskning.

Och Glitter Baby... Ååååh, denna pärla bland tantsnuskskarameller! Fick ett av två tummade exemplar av väninnan med vilken det ska bokcirklas tema tantsnusk snarast.
Har skrivit om den förr - här. Och tror egentligen att det bara är Lace som kan mäta sig med detta mästerverk i genren. Den ska läsas om under jul. Om jag kommer att vrida mig av återseendets glädje, eller av skämskramper återstår att se.

Ja, nu sitter ni som på nålar. Så klart är ni värda en resumé:

Welcome to the world of the Glitter Baby 
Fleur Savagar is the most beautiful woman in the world . . . to everyone but herself. With her oversized hands and paddle-boat feet, her streaky blond hair and funny green eyes, she lives a life filled with secrets that began before she was born. That was when her bewitching mother left home to find James Dean and met Errol Flynn instead. Now Fleur has to grow up quickly, and life won't make that easy. 
Jake Koranda is both New York's most brilliant playwright and Hollywood's hottest actor. Difficult, talented, and tormented, he has no patience for international glamour girls, not even ones with beautiful bodies and smart-aleck mouths. But there's more to the Glitter Baby than shine, and Fleur's tougher than Jake expects. Even with the odds stacked against her, she's fiercely determined to discover the woman she's destined to be.  
An ugly duckling who can't believe she's turned into a swan . . . A tough-guy movie star with a haunted past . . . In a land of broken dreams, can two unlikely lovers trust their hearts?

Hahahaha! Låter det inte alldeles, alldeles... ja vaddå?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 27 november 2013

Fònadh chun a' phoileis!


»ÅRETS BÄSTA KRIMINALROMAN«! hojtar baksidestexten åt mig i versaler.
Och detta från Modernista, förlaget som bara i år gett ut Gillian Flynns Gone Girl, Alex Marwoods Onda Flickor och Belinda Bauers Betraktaren. Tacka F-n för att man blir nyfiken då!

Det börjar rysligt, med ett brutalt mord på den lilla ön Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Kommissarie Fin Macleod, själv uppvuxen på ön, skickas dit från Glasgow för att utreda det.
Miljön är perfekt för en ruggig historia. Isolation. Vind, piskande regn och kallt hav. En plats där tron på en allsmäktig Gud och misstanke mot främlingar bägge är starka.

Ganska snart efter Finns ankomst till ön sätter sig dock kriminalhistorien i baksätet och stannar bekvämt där i nästan hela boken.

Ty, det här är i mitt tycke ingen vidare deckare. Mysteriet är relativt förutsägbart och tickar på, för den vane spänningsromanläsaren, i maklig takt till den väntade upplösningen.

Med det inte sagt att boken är dålig. Långt ifrån.

Svarthuset är en riktigt bra roman. Ett starkt stycke gripande uppväxtskildring. Fins krossade barndom drog tårar ur mig bitvis. Bilden av åttaåringen som just förlorat bägge sina föräldrar i en olycka och står i sin mosters kalla hus, undrande när han får åka hem igen skär i hjärtat.

Hans återkomst till ön efter arton år, mötena med gamla vänner, gamla ovänner, gamla plågoandar är starkt skildrat. Jag sitter fångad hela vägen.

En mycket bra bok. Bara inte särskilt spännande.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

tisdag 26 november 2013

Augustgalan - Kort rapport

Vad händer om man tar Bokmässan och tvingar ner alla deltagarna i en finmaskig sil? Enkelt! Man får Augustgalan. Intresserad allmänhet, vanliga kreti-och-pleti-bokhandlare och bibliotekarier stannar i silen. Gräddan minglar på Konserthuset i Stockholm istället för på Park i Göteborg. En branschfest med hermelinerna och en liten enstaka katt som jag själv som slunkit igenom av olika skäl. Spännande att få vara en fluga på väggen där.

Elektorsbalkongen var tillräckligt långt ifrån scenen för att telefonfotona knappast skulle göra Bea Uusmas segergest rättvisa. Istället lånar jag Sören Anderssons foto från Augustprisets hemsida.

Det var en kvinnornas kväll. Som väntat fick Lena Andersson det skönlitterära priset för Egenmäktigt förfarande : En roman om kärlek. Väl värt, även om jag själv föll handlöst för Liknelseboken : En kärleksroman (men med två Augustar i bagaget kan han kanske vara nöjd trots allt, den ranke Enquist från Hjoggböle).

Bea Uusma plockade hem priset i fackboksklassen, och det var onekligen välförtjänt. Hennes Expeditionen : Min kärlekshistoria är såväl fascinerande som beroendeframkallande och har dessutom tvingat mig att konfrontera min Andréefobi (mer om den här) medelst exponeringsmetoden (eller vad heter det, ni KBT:are där ute?). Var det förresten inte ovanligt mycket kärlek i titlarna i år? Men det är ju som bekant all we need.

Precis som Johan förutspådde fick Ellen Karlsson och Eva Lindström pris för Snöret, fågeln och jag. Och jag tror faktiskt att det finns barn som kommer att jubla ihop med både farmödrar och bibliotekarier. Antagligen lite högre än om min egen favorit Om detta talar man endast med kaniner, helt hjärtskärande fint presenterad av en kaninöroniklädd Lars Lerin, vunnit priset. Vi är tydligen många kaniner därute som dolt våra öron. Men den är lätt årets vuxenjulklapp!

Lilla Augustpriset togs hem av Nicole Accord - och skam till sägandes har jag inte hunnit läsa de nominerade novellerna. Det är lätt åtgärdat på tåget hem, eftersom de stacks i handen på oss precis innan vi lämnade Konserthuset. Tidigt. Gissar att den riktiga festen pågick någon annanstans. Jag tänker Lena Andersson och Eva Lindström uppflugna på ett glasbord i en svit någonstans. Tömmande minibaren och trashande hotellrummet i Augustyra. Ni kan läsa allt om det i valfri kvälltidning under dagen.

Bara kvinnor på prispallen (och ja - ni märker att Cindy Sherman stannade på Moderna Museet i helgen...)

Eller så kan ni istället läsa mer om vinnande böckerna, och juryns motiveringstexter här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 25 november 2013

Bokhandlarna svarar: Vilka böcker ska få Augustpriset?

Ikväll smäller det! Då får vi äntligen veta vilka böcker som får årets Augustpris. Bokhandlarna har sina aningar om vilka det kommer att bli...

Eva Killberg Ängelholm: För att de inte bara överlevde, utan också vågade skriva den nakna sanningen om sitt livsfarliga uppdrag: Johan Persson och Martin Schibbye får Augustpriset i fackklassen för sin bok 438 dagar.
För den mest fantastiska skildring jag läst av en erotisk scen och dessutom en av de mest rörande kärlekshistorierna: Per Olov Enquists Liknelseboken i romanklassen.
Och i barn- och ungdomsklassen: Priset går till Sara Kadefors för Lex bok, som alltid skriven med en enorm känsla för ungdomars liv. En svår och ömtålig konst, utan att det blir löjligt.



Johan Zillén, Center Syd: Barn: Hoppas på Sara Kadefors Lex Bok, men det blir säkert Snöret, Fågeln och jag. Typisk bok som gillas av bibliotekarier och kulturella farmödrar samt inga barn alls någonstans.
Fack: Vill tro på Schibbye/Perssons utmärkta 438 dagar men misstänker att Dan Josefsson bok om Quick, Mannen som slutade ljuga, ligger bättre till hos juryn.
Skön: Är fortfarande skakad över att Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar-svit inte blev nominerad alls! Är det kanske för att boken delades upp i tre delar? Bad move Jonas... Som nomineringarna ser ut nu förutspår jag promenadseger för Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande.
 
 
 
Veronica Wästergård, Växjö: Egen mäktigt förfarande av Lena Andersson! Min solklara favorit i den skönlitterära kategorin. Hörde henne berätta om boken och är hennes skrivande bara i närheten av den presentationen så får hon 5 solar av mig. 
Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma! I kategorin fackbok hoppas jag på att Bea Uusma tar hem priset. Med ett sådant engagemang, enormt förarbete och med ett smittande brinnande intresse för sin historia så är hon verkligen värd detta pris. Tror dock att hon har lite konkurens från 438 dagar
Lex Bok av Sara Kadefors! Oerhört aktuellt ämne om bloggar och livet som tonåring. Kanske även en tänkvärd bok för oss som kallar oss vuxna.
 
 
Susanna Mattsson, Jägersro: Hmmm, i skönlitterära klassen får jag hoppa. Jag har röstat. Och nej, jag talar inte om hur...
Bland fackböckerna hoppas jag på Bea Uusmas fantastiska (fanatiska?) nördverk Expeditionen - Min kärlekshistoria, mer om den här. Lika gärna kan priset gå till Johan Persson och Martin Schibbyes 438 dagar. Boken höll min sambo sömnlös tills den var utläst, och utdraget jag läst tyder på att den var värd den förlorade nattsömnen.
Barn- och ung är en svår kategori tycker jag, att blanda bilderböcker med kapiteldito för "unga vuxna" gör bedömningen svår. Men jag ser gärna Anna Höglunds lilla pärla Om detta talar man endast med kaniner högst upp på prispallen. Helt knäckande fint om att känna ensamhet i existensen.

söndag 24 november 2013

Lästid - Lyxtid


På tåget efter jobbet. På väg mot Stockholm och morgondagens Augustgala och kulturelitsupplevelse. Drygt fyra timmars ostörd lästid framför mig. Första klass (inte det vanligaste i mitt för det mesta lite mer fattiglappsbetonade liv) = gratis te och frukt. Och mer än hälften kvar i Nyckeln (behöver jag säga att det är sjuuuuukt spännande, och lika bra som alltid).

Lyx.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ni missar väl inte vår tävling?



Nästan olidligt spännande du kommer att sluka den stående.- The New York Times

Gripande Få berättelser är så tänkvärda och fängslande som den här.
- Washington Post

En förförande enkel berättelse som utforskar människans alltför vanliga förmåga till självbedrägeri
- J.M. Coetzee

Har ni också blivit nyfikna på Charlotte Rogans omtalade debutbok efter alla hyllningar? Då har ni väl knappast missat att vi just nu lottar ut fem signerade exemplar bland dem som kan svara på frågan:

Vilken av följande filosofer inspirerades författaren av när hon skrev Livbåten?

1. Nietzsche
X. Rosseau
2. Kirkegaard

Skicka ditt svar samt namn och adress (vi skickar boken per post till vinnarna) i ett mail till bokia.killbergs@gmail.com senast tisdag den 26 november, så är du med i utlottningen.

Lycka till!

Charlotte Rogan gästbloggade hos oss i måndags. Läs hennes inlägg här.

lördag 23 november 2013

Augustbok nummer sex - "Hägring 38"


Jag får börja denna min sista Augustboksrecension med en bekännelse: Jag hade verkligen noll koll på finska inbördeskriget innan jag läste Kjell Westös roman. Och då menar jag noll koll som i en vag igenkänning av begreppet "de vita" och "de röda". Annars gick det till så här i mitt huvud: "Finska inbördeskriget? Menar de vinterkriget? (google... google...) Nähej inte det... 1918 alltså! Det hade jag ingen aning om! Hur pinsamt är inte det här? Hur kunde jag någonsin få femma i historia?" Och så vidare. Och så vidare.

Efter att ha kommit över skammen att vara så fullkomligt ignorant gällande grannlandets historia (nej, som ni märker är jag alls inte över skammen - då skulle jag inte behöva älta den här) kunde jag så sjunka in i Hägring 38. Jag hade sparat den till sist i Augusthögen, och den visade sig vara en nog så värdig avslutning.

Året är 1938, nazismen växer sig starkare både i Europa och inom Finlands gränser, men ingen kan ännu ana vad som komma skall. Advokat Clas Thune är trött och desillusionerad. Han har blivit lämnad av sin fru. Han ser hur ungdomsvännerna i Onsdagsklubben glider allt längre ifrån varandra, av politiska skäl - och personliga. Han är föga intresserad av sin byrå, men där har han turligt nog anställt den dugliga fru Wiik, som visar sig vara en sekreterarpärla.

Men Matilda Wiik, bokens andra huvudperson, förtiger det mesta om sitt förflutna. Hennes hemligheter sträcker sig långt tillbaka, till inbördeskriget, och när hon en kväll hör en bekant röst på Thunes kontor väller minnena tillbaka. Och läsaren förstår, detta måste få konsekvenser.

Mer vill jag egentligen inte skriva om handlingen, men trots berättandets relativa långsamhet är det här en verkligt rafflande roman. Svår att släppa och mycket bra. Tiden, lugnet före stormen, som möjliggör Thunes hjärtskärande handlingsförlamning och idealism. Det krig som samtidigt pågår inom fru Wiik. Kontrasten däremellan. Hot utifrån. Hot inifrån. Högspänning. Ursnyggt.

Ja, och så fick jag ju som sagt lära mig lite historia på kuppen. En bonus.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 22 november 2013

Lyriklandet revisited - "Tre vägar" av Katarina Frostenson


Jag såg honom, i färd med att se mig

i vattenbrynet, källan –
: Och om han sett henne, gjort det: om han såg henne utan
att hon såg Att han såg henne stå där i källan, naken –
ryggtavlan, axelns kant, det vita kogret Om han såg henne
vända som av ett ljud och blottas ren, bli alldeles synlig
Döljas sen, med bara den vita ovalen högt över de andra Men
sedd Blicken som spreds, ilningen över kogret

Jag såg honom när han såg mig nu ser jag

Hon skjuter med båge
i sikte
ögonmåttet

Det börjar högst upp, med ett stänk, en brun fläck: rynkan,
bläsen Den flyter ut till ett fält, fält över synen Spetsörat
– Hela hans bruna, hans bruna osynliga nu Inte bröstet,
manken, bogen, hovarna, klöven Ort högre upp – spädd... ut

(ljudet ur munnen)


Katarina Frostensons diktsamling Joner var mitt första möte med en lyrik bortom rimmandet och den klassiska gymnasistens Boye och Södergran. Och oj, oj, oj, vad jag knockades! Kan fortfarande inte läsa orden ovan, eller för den del någon del av samlingen, utan att det svindlar lite inombords. Men egentligen är det bara just Joner jag läst ordentligt av Frostenson.

Att läsa Augustnominerade (just, det dags för näst sista Augustrapporten - det närmar sig final) Tre vägar var en helt annan upplevelse. Har svårt att genrebestämma. Det är prosa. Och det är emellanåt dikt. Det skulle kunna vara en vandring genom Frostensons litterära landskap, jag skulle veta om jag kände hennes hela produktion bättre. En vandring är det i alla fall. I barndomen, på stränderna (dem känner jag igen) och på en slags pilgrimsfärd.

Och det är gott så - men jag längtar efter dikten.

Och inte bara Frostensons egna dikter, för boken är sprängfylld med referenser som lockar och drar. Till exempel slår det mig att det inte är Stagnelius som jag har att tacka för vare sig svartalfer eller mjältsjukor (vart fick jag det ifrån?) - utan Tegnér! Och när Edit Södergrans (se, där var hon i alla fall!) Ingenting flimrar förbi...

Var lugn mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.


... tickar något igång inom mig. En längtan efter att läsa och tänka kring dikt. Det var länge sedan sist. Och det är inte det sämsta att bli väckt ur den slummern. Tack för det Katarina Frostenson! Min inre nörd vädrar morgonluft.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 21 november 2013

Varje dag man inte köper pizza...


När slog du dig senast ner och läste en kokbok från pärm till pärm?
Aldrig.
Korrekt?
Man bläddrar lite här och var för inspiration. Lagar Jamie Olivers sallad med fetaost, spenat och ärtor. Kanske dubbelkollar hur det var Morberg gjorde sin matjessill med brynt smör inför midsommarfesten. Men läsa en kokbok? Det gör man ju inte.

Förrns nu.

Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning är en bok man lika gärna kan ligga och läsa i sängen (den har mjuka pärmar, så det gör inte så ont när man somnar ifrån den och vaknar med den inkilad i armhålan) eller störa frun med lösryckta citat ur när hon faktiskt försöker jobba, som om det vore en kåserisamling av Kalle Lind eller någon annan begåvad humorist.

("Negativa utlåtanden från matgäster som regelmässigt äter sina egna snorkråkor är faktiskt inte något att bry sig om." – ur kapitlet ”Barn”)

Boken är helt befriad från bilder av rödkindade kvinnor som håller i salladsskålar och ser ut som om fotografen kittlat dem våldsamt precis innan bilden togs. Eller män, maskulina män, med rufsigt hår som håller i en stor bit kött/rejäl fisk, poserande framför en öpppen eld/vacker skärgårdsö.
Boken är faktiskt helt befriad från bilder överhuvudtaget.
Istället har Lotta Lundgren, kvinnan som ger uttrycket ”flummigt cool” ett ansikte, skrivit en bok om:

”matlagning i fri stil, ätandets glädje, kärlek i gasform, före detta pojkvänner, otacksamma ungar, smaksinnets fysionomi, vikten av jämställdhet, problemet med kost, maten som religion, författandets plågor, kreativitetens källor, kökets utrustning, mat och sex, konsekvensen av kroppsfett, kött som konflikthärd, pengar och döden, men kanske allra mest om hur man gör när man lagar mat.”

… för att citera förlagets marknadsavdelning. Men det stämmer väldigt väl.

Insprängt i boken finns även en hel del recept som man kan ge sig på att laga om man nu känner för det liksom. Och så finns det ett jättelångt, och tråkigt kapitel som författarinnan själv ber om ursäkt för, som handlar om alla olika köttsorter och styckningsdelar och hur man bäst tillagar dem. Jag lärde mig en hel del där som jag aldrig fått höra av Gordon Ramsay eller Leif Mannerström.

Tack Lotta. Och tack för att du skrivit årets bästa inte kokbok.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 20 november 2013

Tävla med Bokboxen - Vinn Charlotte Rogans "Livbåten"




Nästan olidligt spännande du kommer att sluka den stående.
- The New York Times

Gripande Få berättelser är så tänkvärda och fängslande som den här.
- Washington Post

En förförande enkel berättelse som utforskar människans alltför vanliga förmåga till självbedrägeri
- J.M. Coetzee

Har du också blivit nyfiken på Charlotte Rogans omtalade debutbok efter alla hyllningar?

Vi lottar ut fem signerade exemplar bland dem som kan svara på frågan:

Vilken av följande filosofer inspirerades författaren av när hon skrev Livbåten?

1. Nietzsche
X. Rosseau
2. Kirkegaard

Skicka ditt svar samt namn och adress (vi skickar boken per post till vinnarna) i ett mail till bokia.killbergs@gmail.com senast tisdag den 26 november, så är du med i utlottningen.

Lycka till!

Charlotte Rogan gästbloggade hos oss i måndags. Läs hennes inlägg här.

tisdag 19 november 2013

Meditativt, fast tvärt om med P.O. Enquist


I meditation koncentrerar man sig på att neutralt iaktta tankeprocessen. Då en tanke gör sig påmind uppmärksammar man att den är där och låter den sedan gå. Utan att döma eller fundera vidare, utan att trassla in sig i associationskedjor.

Man gör alltså inte som P.O. Enquist i Liknelseboken, där varje tanke knyts i en annan, vindlar fram och tillbaka tills hela texten bildar ett minnesnät, så tätt och förföriskt att man vare sig kan eller vill komma loss. På något sätt ändå mycket meditativt att läsa. Det är mästerligt gjort.

Det är alltså dags att avlägga rapport om ännu en Augustbok. Jag har läst dem alla nu, och jag har röstat. Hur avslöjas dock inte här, men den uppmärksamme läsaren kanske ändå kan uttolka något av mina recensioner i bloggen (ytterligare två tillkommer före själva galan, jag lovar).

Det är så märkligt med den här boken. För den påminner så mycket om den självbiografiska romanen Ett annat liv (Augustvinnare 2008??) som jag av outgrundlig anledning inte kom igenom (alla hyllade ju - jag får göra ett nytt försök, fattas bara annat!). Men nu sugs jag direkt in, i det som - kanske - blir den kärleksroman Enquist aldrig trodde sig kapabel att skriva.

Det är dags nu, detta blir kanske det sista han sätter på pränt. Kören av döende vänner vid flodens strand ackompanjerar hans skrivande. Och en slags kärlekshistoria blir det. Men inte av den sorten vi är vana att läsa. Den börjar i mötet mellan en 15-årig pojke och en betydligt äldre kvinna, på ett kvistfritt furugolv i granngården. Och den vindlar sig sedan fram och tillbaka genom ett helt liv av minnen, känslostarkt och naket. Lärt och personligt och nära. Filosofiska och religiösa grubblerier. Kärlek, javisst. Och vilken prosa! Jag får sätta några utropstecken till!!!

Jag hoppas att han håller den där kören av döende vänner på avstånd tillräckligt länge för minst en bok till. Ska det fortsätta så här får han gärna skriva för evigt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 18 november 2013

Gästbloggaren: Charlotte Rogan

Hennes debutbok Livbåten har gjort internationell succé. Nu finns den på svenska. Och författaren själv gör ett gästspel i Bokboxen! Vi välkomnar varmt Charlotte Rogan:


Am I like Batman? This question came up in a recent Swedish interview, and I wasn’t quite sure what to say.

For twenty-five years, I wrote mostly in secret, retreating when I could to the “bat cave” behind my garage and tapping out a total of five unpublished novels. For twenty-five years, I created characters. I made their lives miserable, and then I saved or destroyed them. So yes, I am like Batman, at least in some ways.

My primary identity during those years was as a stay-at-home mother of triplets. I dressed in jeans and jogging shoes and drove my children to school on weekdays and to soccer games and play dates on the weekends. I cooked their dinners and packed their lunches and shopped for supplies for the dreaded school projects. “Okay!” I would say, trying to keep the panic from my voice. “You each need to build your own model of the Acropolis, do you? Well, let’s get started!” Batman would never have been terrified by a middle school assignment, so no, I wasn’t like Batman after all.

The fictional worlds I created seemed very real to me, and my head buzzed with the voices of the characters who inhabited them. I would wake in the night sweating over some horrendous imagined dilemma, and while I protected the kitchen table with sheets of plastic and set out the modeling clay, I was wondering: Shouldn’t I let my poor hero live? He’s a good man, after all—and even if he isn’t completely good, he’s doing his best with what he has, just as we all are doing our best—succeeding at some things and failing miserably at others.

I finished one novel and then another. The twin towers fell, and my characters of the moment hunkered down behind the high brick walls of their gated community, deep in my shocked and paranoid country’s heartland. President Bush was re-elected, and then Obama took his place. One day I found my husband’s criminal law text and became obsessed with two cases where shipwrecked sailors were put on trial after being rescued. The voice of a young woman named Grace Winter came to me and started to describe how she had survived a disaster at sea and now had to save herself in a courtroom as well. I listened to Grace and wrote her story down. I researched the effects on the body of drinking salt water and plotted out the group dynamics of disaster situations. Self-determination, I decided—that’s what people want!

Soon enough, my children were driving themselves to school. While they were applying for scarce places at elite American universities, I was wondering: What are people trapped in an overcrowded lifeboat supposed to do? Can they fight for survival, or is their only moral option to quietly die? This novel was called The Lifeboat, and it was destined for publication. Little did I know that my days of solitary writing were coming to an end.

My children went off to their universities, and I emerged from my bat cave to find a whole world of passionate book people: publishers and editors and librarians, other writers and a wide array of inquisitive readers. We discussed unreliable narrators and ambiguity and whether the dearth of female anti-heroes in literature and film might be explained by the fact that many writers see flawed heroines as damsels in distress—in need of saving, often from themselves.

Most of all, readers wanted to know what I thought of Grace Winter, because she was complex and difficult to pin down—and wasn’t she kind of hard to like? To that question, I always reply that I love her. I love her not because she would be my best friend or because I would be glad to sit next to her in a lifeboat, but because she opened my writer’s mind to what a female protagonist can be. I love her because she survived, where I am not sure I would have. I love her because she didn’t need Batman to save her—she took her limited store of resources and used them to save herself.

Charlotte Rogan är den yrkesarbetande trillingmamman som ägnade all sin fritid under tjugofem års tid åt att skriva i hemlighet. När så en vän till sist fick läsa ett av hennes manus tog det inte lång tid förrän hon skrivit kontrakt med ett av USA:s mest välrenommerade förlag. Strax därpå låg Livbåten, hennes debutroman, på både den amerikanska och brittiska försäljningstoppen.
Vill du vinna ett signerat exemplar av Livbåten? Snart lottar vi ut fem böcker här i bloggen. Håll utkik!

söndag 17 november 2013

Grattis tävlingsvinnare!



Eftersom vi fullständigt öst ut signerade böcker på sistone (och festen är inte över, håll utkik efter ny tävling i veckan!) så har vi inte mindre än tio vinnare att gratulera idag.

Först ut är Maj-Britt och Emma i Malmö, Niklas i Luleå och Jonas och Cecilia i Frösön! Ni är numera (eller snarast - så snart posten levererat böckerna i era brevlådor) ägare till varsitt exemplar av Joakim Zanders Simmaren. Ni visste alla att bokens titel syftar på en namnlös amerikansk spion.

Sedan gratulerar vi inte mindre än tre Malmöbor: Moa, Armina och Azra, samt Malin i Nacka och Hans i Bunkeflostrand som vunnit varsitt signerat exemplar av Kaos - ett grekiskt krislexikon. Ni hade full koll på att Alexandra Pascalidou vuxit upp i Rinkeby. Boken kommer i brevlådan. Slit den med hälsan!

OBS! Flera hade glömt att skicka med sina adresser i mailet denna gång. Glöm inte adressen, vi behöver den eftersom vi skickar boken hem till er!

Magikernas kung på svenska och trean på väg!


Jag jublade ju när det visade sig att Pocketförlaget ville ge ut Lev Grossmans Magikerna efter att Bra Böcker beslutat strypa sin skönlitterära utgivning. Jag älskade den här Narnia-och-Harry-Potter-ripoffen så innerligt (ja, verkligen)!

Och även om jag inte var lika jublande glad i uppföljaren The Magician King , så är jag mycket nöjd med att förlaget håller fast vid serien. För det går ändå inte att låta bli att älska en bok som handlar om vad som händer när man hamnar i sin favoritbok. Nyutkomna Magikernas kung blir alltså den givna julklappen till fantasyälskaren.

Och ryktet säger att trean, The Magician's Land, är på väg ut till våren. O, lycka, lycka, lycka! I september skickades ett färdigt utkast till förläggaren, så mycket vet jag i alla fall efter att ha spanat in Grossmans blogg.

Jag hoppas av hela mitt hjärta på trean blir den avslutande succéläsupplevelse jag vet att den gode Lev är kapabel att leverera. Åååå, vårutgivningen 2014 blir bara bättre och bättre!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 16 november 2013

Så helskotta mycket bättre 2013

Musik och läsning har alltid hört ihop för mig. När jag läser har jag nästan alltid på musik i bakgrunden. Oftast något någorlunda anpassat till vad det är jag läser.
Sisters of Mercy till en rysare. Klassiskt till klassiskt.
Bobby Womack till en amerikansk deckare. You get the picture.

Så idag tänkte jag skriva lite om musik.
Närmare bestämt räkna ner 2013 års 10 bästa låtar i mitt tycke
Det blir en lista igen alltså.
(Jo, jag börjar bli medveten om likheterna mellan mig och Rob, huvudpersonen i Nick Hornbys roman "High Fidelity", men ni visste att jag var såhär när vi blev ihop. Ok!?).

Vi räknar ner dem i omvänd ordning "Tracks"-style. Här är Spotifylistan så ni kan lyssna med.



10.The Wombats – "Your Body is a Weapon"
Liverpuddlianska pop-slynglarna verkar aldrig kunna misslyckas med att klämma ur sig medryckande och supertrallbara små parlor. Ok, det är ingen ny "Let’s dance to Joy Division" but I like it!
Litterär koppling: "This is no Bridget Jones"-mantrat I "Kill the Director".









9.Chlöe Howl – "No strings"
Årets kanske mest "omöjlig-att-få-ut-ur-huvudet"-refräng.
Litterär koppling: Absolutely ingen aning.










8.David Bowie – "Atomica"
Knäpptyst i nästan ett decennium och sedan klämmer farbrorn ur sig både en ny platta i våras och en EP (The Next Day Extra) med en massa godis nu i november. Mycket bra på den, särskilt den här rockstänkaren som gott och väl hade kunnat få plats på "riktiga" skivan (istället för horribla "Dancing out in space).
Litterär koppling: Med Bowie? Är du allvarlig? För många för att räkna. Men ok då. Hela "Diamond Dogs"-plattan från 1974 var egentligen tänkt som en musikalversion av 1984 men Orwells änka sa nej.





7.Disclosure / London Grammar – "Help me lose my mind"
Superskön elektronisk trip-lounge. Is that a thing? Bra är det iallafall.
Litterär koppling: Nej








6.Daft Punk – "Get Lucky"
Sommarens soundtrack no.1.
Litterär koppling: De är lite som seriefigurer, men nej.










5.Håkan Hellström – "Pistol"
Jag gillar Håkans senaste platta. Gillar. Bara.
Älskar alla hans tidigare. Men "Pistol" kommer finnas kvar i hjärtat alltid.
Litterär koppling: Håkans bok PS. Lycka till ikväll finns nu i pocket.







4.The Wonder Stuff – "Right side of the Turf"
Vilket comeback-år! Bowie, Depeche och Stuffies! Hela "Oh no, it’s The Wonder Stuff"-plattan står sig väl mot deras klassiska nittiotalsalster. Jus den här låten, med sina wah-wah-ekon från "Circlesquare" är en personlig favorit.
Litterär koppling: Sångaren, låtskrivaren och kaxigheten själv, Miles Hunt är mitt upp i skrivandet av sin självbiografi!






3.Amanda Palmer – "Want it back"
Kan det hända att låten faktiskt kom ut 2012? Ja, det kan det kanske. Men JAG hörde den först i år. Så det så!
Litterär koppling: Fru Palmer är gift med Neil Gaiman. Jag upprepar. Fru Palmer ÄR GIFT MED NEIL GODDAMN GAIMAN!! Där kan man snacka om dröm-parmiddag waiting to happen.




(Grymt fräck NSFW-video åsså:)




2. Arcade Fire – "Reflektor"
Sju och en halv minut underbar disco-rock-indie-pop från nutidens Talking Heads.
Och vem är det som dyker upp på bakgrundssång vid 4:51? (Ledtråd. Börjar på D. Slutar på äjvidbovi)
Litterär koppling: Ingen som jag känner till, men de är überintellektuella så det finns säker någon referens till Joyce eller Nabakov i någon låt någonstans.


1. David Bowie "The Next Day"
"Here I am. Not quite dying…"
Titelspåret får representera hela hans comebackplatta (Ja, jag skulle nog egentligen kunna fylla hela topptio-listan med låtar bara från den skivan). Fantastisk sång. Jag har gått och nynnat på den ända sedan skivan kom ut i mars.
Litterär koppling: Jag läste någonstans att de två musikbiografier bokförlagen är villiga att betala allra mest för är Bowies och Paul McCartneys. Frågan är om det finns något kvar att skriva själv? Det finns ju en uppsjö av oauktoriserade Bowiebiografier. Många av dem riktigt bra.


Missa inte heller den fantastiskt avant-gardistiska, David Lynch-esqua videon med bl.a Gary Oldman och Marion Cottilard.



Bubblare : Prefab Sprout – Billy, Pet Shop Boys – Vocal, Macklemore & Ryan Lewis – Same Love, Polly Scattergood – Cocoon, Oscar Linnros – Hur dom än, The National – Graceless, Depeche Mode – Soothe my soul, Nine Inch Nails – Came back haunted, Lady GaGa – Do what you want.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Träffa Björn Hellberg på Center Syd idag!



Missa inte Sveriges flitigaste(?) signerare när han gästar vår butik på Center Syd idag mellan klockan 12-16. Tv-profilen och deckarförfattaren Björn Hellberg är aktuell med kriminalromanen Skumrask och spelet Sportquiz.

Välkomna in!

Om Skumrask:
Kommissarie Sten Wall befinner sig i Stockholm samtidigt som en uteliggare brutalt berövas livet. När Wall återvänder hem har han naturligtvis inte en aning om att mordet i huvudstaden kommer att få konsekvenser också i Staden.
Brottsspiralen skruvas upp, och polisen ställer sig frågan om organiserade tiggarligor ligger bakom det hela.
I handlingen figurerar en viss Jörgen Allarsson som några år tidigare dödat en man i ett blodigt drama. När fängelsedomen avkunnades uppträdde han hotfullt mot Wall och chefsåklagare Yngve Brockman. Nu är Allarsson försatt på fri fot tidigare än man räknat med ...
Skumrask utspelas både i Stockholm och på den fiktiva ort, där kommissarie Wall sedan sin litterära entré i Gråt i mörker (1981) löst komplicerade fall i drygt tjugo böcker.



Om Sportquiz:
Vad kan du om sport?
Vilket tröjnummer förknippas med Peter Forsberg? Vad heter bowlingfilmen med Woody Harrelson i huvudrollen? Och hur lång tid innehade den sovjetiska mångkamperskan Olga Rukavisjnikova världsrekordet i femkamp?
Sportquiz är något så självklart som en sportfrågesportbok. En rolig och klurig bok, och samtidigt ett spel, för alla som gillar sport. För den inbitne sportfanatikern, men också för alla som någon gång har fastnat framför en curlingmatch på tv eller som helt enkelt bara tycker att Zlatan borde bli president.
Denna spelbok är fullmatad med spännande frågor om alla tänkbara sporter, givetvis en stor andel friidrott, fotboll och ishockey, men också roadracing, pelota och rodel. Den olympiske höjdhopparen Stefan Holm, tennisoraklet Björn Hellberg och journalisten Johan Erséus, alla tre meriterade inom frågesport, har sammanställt 2 500 frågor indelade i tolv kapitel efter sportkategori. Oftast lagom svåra men emellanåt riktigt kniviga.
Till varje fråga finns fyra svarsalternativ att välja mellan och i boken finns en lättanvänd digital spelmodul där du genom knapptryckning anger ditt svar. Du kan också få hjälp genom att modulen plockar bort två av de felaktiga alternativen. Spelmodulen vet alla rätta svar och håller räkning på poängen.
Detta kan både vara en frågesport för dig själv och ett kul sällskapsspel, spelmodulen kan ställas in på en eller två spelare. Testa dina kunskaper, utmana någon annan eller dela in er i lag.
Boken är rikt illustrerad med drygt 250 bilder - klassiska sportögonblick och välkända idrottsprofiler, både historiska och nutida.

fredag 15 november 2013

Bokhandlarna svarar: Vilken är den finaste boktiteln?


Susanna Mattsson, Jägersro: Jag gillar flerordstitlar med lite existentiella pretentioner. Som Varats olidliga lätthet, eller På spaning efter den tid som flytt (bägge rekommenderas, fast jag måste tillstå att jag bara läst de två första delarna i Prousts serie). De ligger något slags skimrande, drömskt löfte över dem. Motsatsen är de korta, koncisa enordstitlarna. Inte lika förtjust i dem. Även om flera av de böcker jag just nu vill läsa är behäftade med precis sådana (Americanah, Sonen, Kanada). Inte alls lika fantasieggande. Säkert nog så bra dock.



Johan Zillén, Center Syd: Vad fanken är fint? Jan Berglin är en mästare på boktitlar. Varje dag man inte köper pizza är en seger t.ex. Eller nya Det är den som möter som ska backa.


 

Eva Killberg, Ängelholm: Allra finast boktiteln har Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött Så underbar titel på en helt underbar liten roman!










 Veronica Wästergård, Växjö: För mig gör boken titeln och titeln gör boken. Vad enkelt och tillkrånglat det lät på samma gång. Det finns många fina titlar, titlar som gör att man sugs till boken, som en glassoman till ett glasskiosk. Böcker man bara måste läsa för att man fastnat för titeln. Vill inte rangordna titlarna men en fin bok med en fin titel är Igelkottens elegans. Har alltid sett mig som en igelkott, taggig på ovansidan men mjuk på undersidan. Detta är definitivt en bok och en titel som gör mig lycklig. Alltså en fin titel.

torsdag 14 november 2013

Fredrik Backman till Helsingborg!


Vår favoritförfattare kommer till Helsingborgsbutiken måndagen 2 december kl 19!

Ni som brukar läsa denna blogg har nog redan listat ut att jag pratar om Fredrik Backman, författare till böckerna En man som heter Ove, Saker min son behöver veta om världen och nu senast Min mormor hälsar och säger förlåt, alla recenserade i denna blogg.

Det kommer att bli ett mingelevent efter ordinarie öppettid där Fredrik pratar, det finns möjlighet att ställa frågor, servering av vin och snacks och så signerar och ritar Fredrik i sina böcker.

Vi har begränsade platser så ni som är intresserade hör av er så fort som möjligt på tel 042-370880, mail helsingborg@bokia.se eller kom in i butiken på Stortorget 4.
Priset är 50:-.

Ps. Alla tre böckerna är alldeles underbara (egen personlig åsikt...) så förutom att jag tycker att alla ska läsa dem själv passar de alldeles utmärkt som julklapp till mamma, pappa, brorsan, farmor, bästa vännen, ja kort sagt till alla i bekantskapskretsen!

Odette Gross
Killbergs Bokhandel Helsingborg

Gör de det bara för att reta mig?



Ja, gör de det med flit? Författarna. Förlagen. Fullkomligt sprutar ur sig must-reads när jag är fast i Augustplöjarträsket.

Nej, jag klagar inte - inte på riktigt, vi kan kalla detta en iakttagelse i lätt affekt bara. För jag börjar faktiskt undra om det är på pin kiv.

Chimamanda Ngozi Adichie (hon tål att tjatas om)! Kim Thuy! Taiye Selasi! Philipp Meyer! Donna Tartt! Joyce Carol Oates (den nya verkar ytterst lovande)! Charlotte Rogan (nyfiken)! Och så Johan Persson och Martin Schibbyes bok som sambon precis sträckläst. Det hopar sig, det hopar sig. Och jag vill (som det gamla anarkistslagordet lyder) ha allt genast!

Den 18 ska Augustarna vara utlästa och min dom vara fälld. Då ska det läsas! Då också.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 13 november 2013

Årets "Korparna"?



Dags för avrapportering av Augustnominerad bok nummer tre, Porslinsfasaderna av Sven Olov Karlsson.

Visst känns det som att de svenska författarna letar sig ut på bygden? I år tänker jag till exempel på Vägen mot Bålberget (vart tog den bokens Augustnominering vägen förresten?) och Då tänker jag på Sigrid.
Även P.O. Enquist dröjer sig i Liknelsboken till stor del i uppväxtårens Hjoggböle. Den tidigare Augustvinnaren Korparna är ett annat lysande exempel på hur lands- och/eller glesbygden inte bara utgör fond, utan letar sig in i själva bokens själ.

Porslinsfasaderna utspelar sig i byn Eriksfors, i norra Västmanland (tydligen har handlingen i författarens tidigare romaner också varit förlagd hit - de måste kollas upp!) och kan sägas vara en exposé över den inte särskilt lyckliga eller lyckosamma familjen Silver. Det börjar med Alvar och Albertina som gifter sig av nödtvång. Fortsätter med dottern Saga, hon med sanndrömmarna och hennes make, auktionisten Knud. Slutligen är där barnen Margona, Sölve och Sonny. Där är Margona, den ilskna klassrsenären, den tydligaste.

Det är en gripande historia, sorglig, humoristisk och sprängfull av berättarglädje. Å, dessa eländiga människor! Hur de sliter och släpar med livet. Hur svåra de är att tycka om. Och hur jag ändå vill att det ska gå dem väl.

Jag tänker mig att de där landsbygshistorierna är lockande, för att de ger möjlighet att dyka ner i människors originalitet. Och att det allmänmänskliga samtidigt ligger närmare till hands när vår historia (för stadens historia är ju förhållandevis ny) blir tydlig. Eller vad vet jag, kanske är det bara en grön våg på gång i författarbranschen? Jag uppskattar det i alla fall. Som den lantis jag har blivit.

För att slutligen svara på rubrikens fråga: Är Porslinsfasaderna årets Korparna? Svaret är nej (läs vad jag tyckte om Bannerheds debut här). Riktigt ända upp i Korpklass når den inte. Men det är en fin historia, alldeles i sin egen rätt. Läs och se själva!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Sista chansen att skicka in ditt svar i Pascalidou-tävlingen!



Vinn ett signerat exemplar av Alexandra Pascalidous Kaos - Ett grekiskt krislexikon!

Svara på frågan nedan samt skicka med namn och adress. Bland de rätta svaren drar sedan vi fem vinnare som får var sin bok i brevlådan. Lätt som en plätt!

Maila ditt svar till oss senast idag och du kan bli en av de lyckliga.

Frågan lyder:
I vilken Stockholmsförort har Alexandra Pascalidou växt upp?


1. Tensta
X. Rinkeby
2. Spånga
Lycka till!

tisdag 12 november 2013

"Hur man blir snuskigt rik i snabbväxande Asien" – Moshin Hamid

 

”En pojke föds på landsbygden. Att stanna i byn skulle innebära ett hårt, fattigt liv och mest troligt ett för tidigt slut. Men vår huvudperson har ett annat öde framför sig. Berättaren driver honom framåt: Att bli snuskigt rik är möjligt, men kräver uppoffringar. Pojken gör allting rätt. Han flyttar till stan, utbildar sig, arbetar hårt och bygger upp ett affärsimperium genom att hörsamma berättarens råd: undvik idealister, var beredd att ta till våld och, viktigast av allt, bli inte kär. För det här är också en historia om kärlek, om en pojke och en flicka som livet igenom har en stark längtan till varandra och vars vägar korsas gång på gång.”

En roman maskerad till självhjälpsbok, med titlar som ”Flytta till stan”, ”Bli inte kär” och ”Knyt kontakt med en byråkrat”.
Vi får följa en ung man, som så många andra vill fly från fattigdom och landsbygd till rikedom och storstad. Mycket om korruption, girighet och andra vedermödor, men även om ambition, jävlaranamma och kärlek mot alla odds.

Jag antar att vi är i Lahore, Pakistan (det klargörs aldrig) men det skulle lika gärna kunna vara Mumbai, Kabul eller Beijing. Med en del justeringar även en västerländsk saga.

Det är en snillrik konstruktion, om än lite förutsägbar och väl snabbläst.
Fast på ett rätt positivt sätt.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

måndag 11 november 2013

Poetisk orättvisa

 
Nej, det är inte rättvist mot en diktsamling att hasta igenom den bara för att man råkar ha lite bråttom (som i sex Augustnomineringar att klämma på tid). Lyrik ska läsas i långsam takt. Läggas ner, plockas upp. Funderas kring. Eller, så brukar åtminstone jag göra.

Nu var det ändå hastade jag gjorde, när jag läste Athena Farrokhzads Vitsvit häromkvällen. Och lite grann uppmuntrade boken till snabb läsning. Det är en mycket suggestiv text. Och snarare en svit (just!) än en samling egentligen.

Vitsvit är ett nät av röster - moderns, faderns, broderns, mormoderns, morbroderns - liknande kören i ett antikt drama (även P.O. Enquists roman innehåller för övrigt en kör, och såväl hans som Katarina Frostensons bok gör anspelningar på Heidenstams dikt Ensamhetens tankar. Så flätar sig dessa Augustnominerade böcker in i varandra). Ur dem växer en berättelse om makt och våld och vithet. Om längtan och språk och ursprung.

Jag intervjuade Farrokhzad i samband med en poesifestival i Göteborg för många herrans år sedan. Sedan dess har hennes namn dykt upp både här och där, men denna bok är hennes regelrätta debut. Och jag kan säga att den nog skulle ha gått mig förbi (min lyrikkonsumtion de senaste åren har varit mycket sparsam) om den inte ingick i mitt måste-paket.

Jag är dock väldigt glad att jag fick läsa den. För ju mer jag tänker på boken, desto mer växer berättelsen, trots min hastiga läsning. Jag förstår nu medan jag skriver att jag måste läsa den igen. Minst en gång. Gärna två eller tre. I olika takt. Innan det är dags att rösta.

Just det. Boken är ju sjukt snygg också, med sitt silvriga omslag och de instansade bokstäverna. Men det kanske inte ska vägas in i själva omdömet?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 10 november 2013

Damer på fars dag

Deckare, andra världskriget, skägg- och gubböcker i all ära, men känns det inte lite... gjort?

Mitt förslag är att far idag får stifta bekantskap med några av de allra bästa kvinnliga författarna. För det är ett välkänt faktum att kvinnor läser böcker skrivna av både kvinnor och män. Män läser böcker skrivna av män. (Detta är en generalisering, jag vet, världen är inte svartvit, men ibland närapå.)

Som av en händelse har jag också några pockettips i bakfickan som kommer att göra pappsen överlycklig så illans bra som är de. Alltså bestämmer jag enväldigt att alla pappor idag får följande kvartett:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Vad jag älskade av Siri Hustvedt
Till sista andetaget av Anne Swärd (ja, den är slut på förlaget, men vi har kvar ett ex i hyllan. Lycklig är den pappa som lägger vantarna på det!)


Har han läst någon av oavnstående så ge honom istället En dåre fri av Beate Grimsrud, Utrensning av Sofi Oksanen eller valfri Alice Munro.

Grattis far! Idag kommer dina litterära vyer att vidgas!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro