"Stockholm, våren 1892
Privatdetektiven Lars Quist, som till vardags mest reder ut försäkringsbedrägerier, får ett uppdrag av fröken Hökberg, en av de rikaste kvinnorna i landet, som befarar att hennes bror blir utpressad.
Fallet tar honom genom stadens dolda gayscen. Nedgångna krogar, fina salonger, parker och pissoarer. Plötsligt befinner han sig i en komplicerad och mycket farligare härva än vad han är van vid."
En "lättsam deckare" hävdar förlaget på bokens baksida.
Pytt! säger jag (och jag säger inte Pytt med utropstecken särskilt ofta)!
Visst har vi här en klassisk "whodunnit"-deckare, i historisk tappning, men "lättsam" känner jag är skapligt långt ifrån sanningen.
Fager och Carlberg tar oss med på en resa i sekelskiftets Stockholm skitiga undervärld. Det bjuds på osedliga möten i mörka gränder, bajonetter genom bröst, drunkningar i träck, och annat mysigt som får en att vara glad att man lever i vår nästan brottsfria nutid.
Spännande och välskrivet är det, men copywritern som kläckte ur sig "lättsamt" borde få stå i Time Out-hörnet på Piratförlagets kontor hela fredagen.
Visst, det är kanske inte lika avgrundsmörkt som i Natt och Dags "1793"-serie (mindre lungsot och definitivt färre uppeldade spädbarn), men är på klart jämförbar nivå med Katarina Wennstams sekelskiftsdrama "Döda kvinnor förlåter inte" när det gäller obehagligheter.
Kan bara kulturdamerna och herrarna som uppskattade de två nyss nämnda författarna klara sig förbi det myckna användandet av könsord utan att öronen brinner upp så tror jag solklart att "Ynglingamorden" kommer att passa bra in i deras höstläsning.
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
p.s. För oss som läst och älskat Fagers tidigare bibliografi om hemliga kulter, tentakelmonster och uråldriga gudar från andra dimensioner vill jag gemensamt lämna in en officiell protest mot att vi inte fick en ynka liten Fredman-cameo i en endaste scen i boken.
Det hade ju varit så lätt att klämma in Anders! Gör om, gör rätt till pocketutgåvan 2025. ;-)