Ingen tröstar som Alan Banks

Det har varit en bister vinter, för mig såväl utom- som inomhus. Och riktigt sorgligt har det samtidigt sett ut på läsfronten. Utan fungerande värmepump och med fruset varmvatten har man liksom inte ork över för några djupare analyser av existensen, eller ens lite lagom tuggmotstånd i texten. Tack och lov då för deckare! Här sysselsätter man sig med det existentiella på ett betydligt mer konkret plan. Det handlar bokstavligen om liv och död.

Men för ett gammal Miss Marple-fan som jag ska det gärna finnas en viss mysfaktor även i den blodigaste historia. Det ska drickas te (och okej då, en och annan pint lager) och hasas runt i gummistövlar i engelsk lera. Och med de villkoren uppsatta finns det ingen som slår Peter Robinson. Hans kommissarie Banks är en ständig följeslagare varje gång jag drabbas av läsolust. Till och med i sina sämsta stunder är han bättre än det mesta andra i genren. 

Inget tröstar som att följa Alan Banks och Annie Cabbot, då de beslutsamt betar sig igenom mordgåta efter mordgåta, sliter med sina personliga problem och med relationen till varandra. Efter ett par timmar i deras sällskap orkar man ta itu med vardagsslitet en liten stund till. Verklighetsflykt i deckarform när den är som bäst. Men varför, VARFÖR trycker förlaget inte om den utmärkta ”En ovanligt torr sommar”? En av seriens absolut bästa böcker som inte längre går att beställa. Ett mysterium i sig.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro