”Myrddin” – min nyligen utkomna ungdomsbok i fantasygenren – börjar och slutar på likartat sätt. I inledningsscenen ser huvudpersonen Arthur två Spitfire-plan svepa förbi när han står utanför Paddingtonstationen i London. Han ska skickas iväg till en släkting i sydvästra England eftersom man befarar att tyskarna när som helst ska börja bomba den brittiska huvudstaden. I slutscenen ser en annan av bokens gestalter hur en Spitfire gör en segerroll över Themsen. Bombningarna av London är nu ett faktum, men en tysk invasion av England har efter otaliga äventyr avvärjts av Arthur och hans vän Ben. De behöver bara en gnutta magisk hjälp av den legendariske trollkarlen Merlin.
Det finns givetvis en tanke bakom de här båda scenerna. ”Myrddin” utspelar sig sommaren 1940, när luftkriget över Storbritannien rasade som värst. Det brittiska Spitfire-planet har i efterhand blivit något av en symbol för just den här perioden och för Englands mirakulösa räddning undan en tysk invasion. Med jaktplanens hjälp etablerar jag tid, miljö och tema för boken redan i inledningsraderna.
Men det finns också ett annat skäl. Av någon anledning har jag alltid varit oförklarligt fascinerad av detta flygplan, det vackraste som någonsin byggts. Det började redan i pojkåren med de små krigsserietidningarna i pocketformat, där tyskarna alltid ropade ”achtung Spitfeuer” och ”zum teufel” och där de moraliskt överlägsna engelsmännen i slutändan alltid stod som segrare. På den tiden visste jag inte bättre än att jag uttalade ”Spitfire” precis som ordet stavas.
Sedan kom flygplansbyggsatserna. För två kronor kunde man köpa en flygplansmodell i plast i skala 1:72 och under några års tid var jag en flitig modellbyggare. Det var ett många gånger pilligt och tålamodskrävande arbete, men det skänkte i rika mått den tillfredställelse som bara eget skapande kan ge.
Självklart var den första byggsats jag köpte en Spitfire.
För några år sedan, när jag arbetade med ”Myrddin”, fick jag plötsligt för mig att jag skulle bygga ett modellplan igen. En Spitfire, men inte i skala 1:72, utan en större modell i skala 1:24 med hela 45 centimeter mellan vingspetsarna. Jag byggde en sådan som barn och på den tiden kostade asken några tior. Den här gången fick jag betala bortåt 700 kronor – ett tydligt (och beklämmande) tecken på att modellbygge numera är en sport för vuxna pojkar med stora plånböcker och inte längre något man sitter och pular med i pojkrummen. I alla fall så skred jag till verket. Under några höstveckor ockuperade jag köksbordet till allmän förtret; målade, putsade och limmade. När modellen till sist var klar, hängde jag upp den i taket på mitt arbetsrum. Tanken var att den skulle fungera som inspiration när jag arbetade med ”Myrddin”. Där hänger den fortfarande, en aning dammig kanske, men fortfarande en kär ägodel. Kanske en slags länk till den person jag en gång var och som jag på sätt och vis försöker nå tillbaka till med mitt skrivande.
Det här får tjäna som inledning till det egentliga temat för denna blogg. Spitfire-planen och slaget om Storbritannien är nämligen långt ifrån det enda symbolladdat brittiska som jag använder mig av i ”Myrddin”. Där finns även Arthursagan och trollkarlen Merlin; det kusliga spökfölje som kallas Den vilda jakten; lånegods från gamla keltiska myter och sagor; och inte minst sägnerna som spunnits kring korparna i Towern i London. Allt detta spelar en viktig roll för berättelsen.
Men varför skriver jag om England i stället för mina egna hemtrakter; om engelsk historia och engelska myter i stället för vårt eget nationella arv? Varför känner jag mig mer tillfreds med att förlägga handlingen till en annan tid och ett annat land?
Till viss del har det personliga förklaringar. Som så många andra författare är jag i själ och hjärta länsstolsresenär. Jag föredrar resor i fantasin framför bökiga och stökiga förflyttningar i verkligheten. Jag är till och med rädd att besöka vissa platser eftersom jag inbillar mig att de då ska förlora den magi jag tillmäter dem. Hur skulle till exempel verklighetens
Memphis kunna mäta sig med den mytiska stad vi möter i 70 års ackumulerade blues-, r&b- och rocklegender? Skulle jag kanske rentav förlora något som är värdefullt för mig genom att resa dit?
Men det handlar förstås också om äventyrsberättelsens sanna väsen. Den tycks till stor del hämta sin näring ur exotism. Redan i sagorna lämnar man det trygga (och tråkiga) hemmet för att söka upp äventyret (som alltså alltid finns någon annanstans). Många av de tidiga äventyrsberättelserna var i grund och botten reseskildringar, låt vara att de ofta snarare hämtade stoff från fantasin än från verkligheten. När det brittiska imperiet dominerade världen var handlingen ofta förlagd till för européer exotiska platser som Asien, Sydamerika och Afrika där det ännu fanns främmande kulturer, okända folkslag och vita fläckar på kartan. I dag, när varannan svensk har personliga semesterminnen från Thailand, Australien och Sydafrika, fungerar den formeln inte längre lika väl. Kanske är det därför som science fiction och fantasy fått en stadigt allt större roll i litteraturutbudet de senaste 70 åren. Dessa genrer öppnar portar till nya fantastiska och exotiska världar där äventyret numera tycks bo – världar som inte låter sig smutsas av kvävande grå vardagsmonotoni.
Hur som helst är det detta som alltid har varit min drivkraft: det lockande i att försöka föreställa sig hur det kan ha varit att vandra omkring i Bellmans Stockholm eller Shakespeares London; eller att det magiska och främmande plötsligt bryter in i vår värld och får våra drömmar och mardrömmar att besannas. Det här är upplevelser som inget charterbolag i världen kan ge mig.
Med fantasins hjälp kan jag skapa mina egna fantastiska världar. Med bokens hjälp kan jag göra dem tillgängliga för alla de som liksom jag dras till äventyret. Fantastiskt!
Claes Reimerthi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar