Jakten på bra deckare fortskrider. Och med den äran! Sedan sist har jag lyckats klämma i mig inte mindre än två grymt bra kriminalromaner (såhär blodfläckad har min läsning inte varit sedan jag pluggade litteraturvetenskap och ägnade somrarna åt avkoppling tillsammans med Patricia Cornwell, Minette Walters och Sue Grafton). Min sambo frågade försynt häromdagen om jag var på väg att förvandlas till min mamma (som på senare år hyst en stor förkärlek för deckargenren). Om så är fallet, må så vara, min mor har utmärkt smak när det kommer till böcker. Till exempel var det hon som tjatade på mig om att läsa ”En dåre fri”, och ojojoj vad bra den var. Tack, mamma.
Nu skriver ju Beate Grimsrud, om än så spännande romaner, ändå inte deckare och det var ju mord och blod det här skulle handla om. Så tillbaka till ämnet. Jag har stiftat en ytterst trevlig bekantskap i form av Reginald Hill. ”Hämnden” är den första bok jag läst av honom och den höll mig i ett järngrepp från första till sista sidan. Det handlar om den framgångsrike affärsmannen Wolf Hadda, som sitter i fängelse efter att ha anklagats för pedofili. Ingen tror honom när han hävdar att han är oskyldig. Efter att ha tigit som muren i fem år, börjar han plötsligt att prata med sin psykiater, svenskättade Alva. Med vad är sanning och vad är lögn i Wolfs historia? Och vem står bakom anklagelserna om de inte är sanna? Snart är jag lika insyltad som Wolf, Alva och alla andra karaktärer i boken. Det är spännande som tusan och enormt välskrivet.
Nu skriver ju Beate Grimsrud, om än så spännande romaner, ändå inte deckare och det var ju mord och blod det här skulle handla om. Så tillbaka till ämnet. Jag har stiftat en ytterst trevlig bekantskap i form av Reginald Hill. ”Hämnden” är den första bok jag läst av honom och den höll mig i ett järngrepp från första till sista sidan. Det handlar om den framgångsrike affärsmannen Wolf Hadda, som sitter i fängelse efter att ha anklagats för pedofili. Ingen tror honom när han hävdar att han är oskyldig. Efter att ha tigit som muren i fem år, börjar han plötsligt att prata med sin psykiater, svenskättade Alva. Med vad är sanning och vad är lögn i Wolfs historia? Och vem står bakom anklagelserna om de inte är sanna? Snart är jag lika insyltad som Wolf, Alva och alla andra karaktärer i boken. Det är spännande som tusan och enormt välskrivet.
Så mycket mord och blod bjuckar han egentligen inte på, den gode mr Hill, men inte mig emot. Det är knappast groteskerier jag är ute efter när jag letar bra spänningslitteratur utan såklart känslan av att inte kunna lägga boken ifrån sig.
Den känslan infann sig snabbt även i Patrick Redmonds ”Marionetter”, som jag gav mig på efter att ha slagit igen ”Hämnden”. Michael och Rebecca lever i ett lyckligt förhållande. Han arbetar som jurist på en stor advokatfirma, hon hyser konstnärsdrömmar och jobbar i en bokhandel. Framtiden ser ljus ut. Men så träffar de Max, en äldre man, rik, belevad och oändligt vänlig. Han tar Michael under sina vingars skugga, och Mike, som vuxit upp utan familj tyr sig snabbt till den äldre mannen. Men plötsligt börjar världen runt omkring Michael och Rebecca att förändras.
Även här är vi långt ifrån högoktanig action och splatter. Psykologiskt thriller är väl en mer korrekt benämning. Tematiskt har ”Marionetter” också en hel del gemensamt med nyss utlästa ”Händelser vid Kirkston Abbey”. En pojke/man med själsliga sår tyr sig till en till synes trygg och stark medmänniska och resultatet blir… ska vi nöja oss med att säga inte så bra. Att Redmond är intresserad av det mänskliga psykets svagheter är tydligt. Och verkar han inte en liten, liten aning rädd för närhet? Skämt åsido, tycker nog att ”Händelser…” var strået vassare, men ”Marionetter” står inte långt efter.
Även här är vi långt ifrån högoktanig action och splatter. Psykologiskt thriller är väl en mer korrekt benämning. Tematiskt har ”Marionetter” också en hel del gemensamt med nyss utlästa ”Händelser vid Kirkston Abbey”. En pojke/man med själsliga sår tyr sig till en till synes trygg och stark medmänniska och resultatet blir… ska vi nöja oss med att säga inte så bra. Att Redmond är intresserad av det mänskliga psykets svagheter är tydligt. Och verkar han inte en liten, liten aning rädd för närhet? Skämt åsido, tycker nog att ”Händelser…” var strået vassare, men ”Marionetter” står inte långt efter.
Summan av kardemumman är att det här har de gjort fint, Reginald Hill och Patrick Redmond. Sakta men säkert byggs min sargade tro på deckargenren upp igen. Bra jobbat! Finns det tips därute om andra författare jag ska våga mig på?
Förresten, ni har väl inte missat att Tana Frenchs "Faithful Place" kommit i svensk översättning? "Brottsplats: Faithful Place" heter den då. Och den bör läsas. Pronto.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Jag tycker alltid att det är fascinerande att åsikterna kan gå så vida isär när det gäller en och samma bok. Jag håller precis på att tvinga mig igenom Hämnden och jag hinner inte läsa särskilt länge innan ögonlocken blir så tunga så tunga. Jag hoppas att historien tar fart när han väl kommer ut ur fängelset. Om inte kommer jag inte att klara av att läsa ut den. Time will tell :-)
SvaraRaderaReginald Hill skriver bra deckare, och det finns en hel del att läsa av honom. Första boken jag läste var Dalen som dränktes. Riktigt, riktigt bra!
SvaraRaderaHar även läst Marionetter, kommer ihåg att jag tyckte den var jobbig läsning. Att inte veta som skulle komma. :)
Ja vad tyckte du till slut Annika? Fick du lägga ifrån dig boken? Ja det är lustigt att man kan tycka så olika, Johan och jag tex tycker ju helt olika om Linwood Barclay (han hyllar, jag dissar). Ibland blir man helt perplex och nästan förnärmad när någon man känner gör ner en av ens egna favoritböcker. Vad tycker du är en riktigt bra deckare?
SvaraRaderaOch "Dalen som dränktes" har jag tänkt läsa ett bra tag. Ska bara ta mig till biblioteket eftersom den inte finns i tryck längre...