I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor familjen Kebab. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: Sverige forever in my heart.
Här finns bl.a. Orrenius klassiska artikel ”– Varför stenar de dig, mamma?”, om Malyum i Tomelilla som 2009 flydde till Sverige från Somalia där milismän bröt sig in i hennes hus och våldtog hennes systrar. I skånska Tomelilla blir hon näst intill dagligen trakasserad av stenkastande skolelever när hon går för att hämta sina barn från dagis. Ärendet polisanmäls. Polisen i Tomelilla lägger ner utredningen nästan omedelbart. ”Inga spaningsuppslag”. Trots vittnen och en skola som kan peka ut de skyldiga… Efter Orrenius reportage om situationen blir Sydsvenskan dränkt i arga mail, brev och telefonsamtal om ”muslimhonan” och ”muslimsuggan” som borde åka hem, ge fan i att gå klädd i gardiner, som är en del av den pågående ”musliminvasionen”…
Känner man sig som en stolt svensk när man läser det? Nej
Jag har läst bägge Herr Orrenius tidigare böcker; Här är allt så perfekt och Jag är inte rabiat, jag äter pizza (för övrigt en fullkomligt briljant titel!) och upplägget här är det samma. Alla reportagen i boken är tidigare publicerade i Sydsvenskan men är här kompletterade med nyskrivna uppföljningar.
Alla tre böckerna är mycket läsvärda. Särskilt så den senaste.
Inte allt i boken handlar om Skåne, Sverigedemokraterna och främlingsfientlighet. Här i ryms även mycket intressanta, och bitvis skakande, reportage om ”gränskriget” mellan USA och Mexiko, fånglägret på Guantánamo, svälten i Kenya mm.
Detta borde vara obligatorisk läsning för Sveriges gymnasieungdomar.
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar