Mina gubbar (gotta love 'em)

Vissa män skulle inte kunna skäras ur mitt hjärta ens med kniv. Gemensamt för dem är att de hyllas av en (enig) manlig kritikerkår och att den som är upplyst feminist gärna ska fnysa lite när de kommer på tal. Som en reaktion på gubbkanon. Trots min status som (i mitt egent tycke) hyfsat upplyst kommer jag aldrig att fnysa.

Inte åt Dylan, inte åt Cohen, inte åt Bruce (ja, förnamn ska det vara, kolla bara tidningsbilagornas spaltmeter varje gång han gästar Sverige), inte åt Neil Young (vänta... kanske behöver man faktiskt inte fnysa åt honom, jag är osäker). Jag älskar dem. De är mina gubbar. Jag älskar Bowie också, men han kommer aldrig att kvala in bland gubbarna, han tillhör den ålderslösa kategorin rymdälvor. Där tronar han i ensamt majestät.

I alla fall... När min kärlek nu är så stor, hur har jag då kunnat missa att Stig Hansén kommer ut med en ny Dylan-biografi idag: Bobby Boy - Mannen i mig. Enligt förlagets reklamtext en lyckad blandning av kalenderbitande artistbiografi, dokumentärroman och personlig betraktelse. (Påminner det inte väldigt mycket om Dylan : en kärlekshistoria av Håkan Lahger? Jo, men det var ju det där med manliga journalister och Dylan...) Jag har inte annat val än att plocka fram mannen i mig och förhoppningsvis hitta något ännu gubbigare och kärleksfullare än Lahgers bok i väntan på att den gode Bob behagar släppa del två i sin egenskrivna självbiografi.

Egenskrivet blir det däremot av Neil Young (och detta lyckades jag få reda på via Bokias reklampåsar som anlände till butiken i fredags, skammens rodnad fläckar mina kinder, många minuspoäng på musikälskarskalan där). Fredsförklaring heter Youngs epos och jag ska lyssna non-stop på Harvest tills den kommer ut i november.

Old man takes a look at his life...

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro