"Gul utanpå" - Ganska bra inuti

Jag hade höga förväntningar på Gul utanpå av Patrik Lundberg. Hans krönikor är smarta och relevanta (till exempel den här), och jag älskar hans blogg (där hittar ni förresten också en av Bokboxens gamla medarbetare).

Infriades de? Till viss del.

Men först några rader om boken (den har ju rönt en del uppmärksamhet, men en liten resumé drar vi till med ändå):

Jong Dae föddes i Korea 1983. När han var nio månader adopterades han till Sverige. Där fick han namnet Patrik Lundberg. Patrik växte upp i en vanlig dysfunktionell familj i Sölvesborg. Under uppväxten gjorde han allt för att höra till. Han blev clownen. Den som alla skrattade åt och den som inte tvekade inför att skämta om sin bakgrund och sitt annorlunda utseende.

När Patrik under högskoletiden fick möjlighet att resa till Korea och studera ställdes allt på ända. I Korea tvingades han konfrontera de fördomar som andra har haft om honom. Och där blev han plötsligt the awesome guy, västerlänningen som alla tjejer ville ha. Han upptäckte också att han plötsligt kunde slå andra killar på käften eftersom han var av (koreansk) medellängd.

Framför allt söker han efter sina biologiska föräldrar. Ska han hitta dem?

Hela uppväxten har Patrik kallats kinesjävel. Hur svensk som helst på insidan. Hur gul som helst utanpå. En sen natt på fyllan får han idén att söka upp sin biologiska familj. Via ett utbytesprogram med Inha University i Sydkorea öppnas möjligheten att faktiskt göra det.

Jag förväntar mig att det här är en historia som ska kännas. Men det tar ett tag. En slags grabbighet (fylla, inte kunna runka i studentbostaden...) som inte fångar mig, kanske har jag svårt att relatera. Jag vill ha fördjupning när det känns som att han bara skrapar på ytan. Det hjälper inte att prosan är väldigt enkel. Rak och rapporterande. Journalistisk. Inget som griper tag. Detta är alltså i början av boken. Men det är roligt också. Beskrivningarna av lektionerna där ingen vågar öppna munnen av risk att bli utskrattad, de misslyckade försöken att hitta vegetarisk mat (han får leva på kimchi och ris i ett halvår), hur han på en reggaeklubb tänker att han och kompisen måste vara de enda vita på stället tills han inser att han själv är asiat...

Men det är först i mötet med den biologiska familjen som det bränner till. Och när han känner igen sin historia i andra adopterade han träffar (i en helt hjärtmosande passage framför en kille Radioheads "Creep" på en karaokebar... ja, det måste kanske läsas för att förstås). Halvvägs in är jag fast. Men först då.

Ändå vill jag rekommendera den här boken. För att den behandlar ett ämne man inte läser så mycket om. Och för att den får en att tänka på vad identitet och hemhörighet innebär. Jag gillade den verkligen. Till slut.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro