Så... Äntligen... Har jag läst ut Charlaine Harris tolfte Sookie Stackhose-bok Deadlocked. Det börjar bli några stycken nu i serien, och man kan väl säga att nyhetens behag har lagt sig något. Dessutom fick jag någon slags moraliska betänkligheter när Erics och Sookies förhållande började bli väl våldsamt och lade ifrån mig boken under flera månader. Men, men, men... Säg den som kan hålla sig ifrån Bon Temps för evigt. Inte jag i alla fall!
Och när jag plockade upp boken igen häromdagen kändes det riktigt bra faktiskt. Ingen mer vålds-sex, istället den småputtrigt förnumstiga mysmysticism med deckarinslag som är Harris signum.
Här kommer en "kort" resumé. Håll i er:
Sookie kommer på Eric med en annan kvinna, som kort därefter hittas död på hans gräsmatta. Misstankarna faller direkt på Eric. Vem är det som vill sätta dit honom? Dessutom har Felipe de Castro med anhang kommit till Shreveport för att undersöka Victor Maddens död (och när det gäller den är knappast någon av våra huvudpersoner oskyldiga vet vi som läst förra boken). Tight läge. Minst sagt.
Samtidigt samlas diverse älvor som låsts ute när portarna till Fairy stängdes på stripbaren Hooligans. Det verkar som att fefolket har något i sikte.
Och så är det Sam, Sookies chef och numera affärspartner, som dejtar den aggressiva varulven Jannalyn som har ett rejält horn i sidan till Sookie.
Lägg en näve kärlekstrubbel mellan Sookie och Eric till det och ni har ännu en klassisk Charlaine Harris-brygd. Och just det, just det, just det... Sookie har ju det där magiska föremålet som hon hittat i sin mormors gamla byrå. Hur ska hon använda det???
(Jag läser igenom vad jag skrivit och är tvungen att skratta. Så underbart ostigt det låter! Detta är onekligen höjden av guilty pleasure.)
Som vanligt fullt ös alltså, men jämfört med förra bokens blodkantade vampyrslakt känns Deadlocked ändå ganska nedtonad. Om man till nedtonad kan räkna en halshuggning, tidigare nämnda vålds-sex, lite bilkrascher, en kidnappning och några avvridna nackar... och det kan man ju. Jag tycker det var ganska skönt. Men märker ju att jag inte läser med samma entusiasm som i början av serien.
Passade på att se klart säsong fem av True Blood också, liksom när jag ändå var igång. Och inser att mina invändningar mot böckerna och serien numera är de samma (även om bok och tv-serie till sin karaktär är väsenskilda). Trots att det händer saker. Exakt. Hela. Tiden händer det saker. Så blir det till slut lite långtråkigt. Det är så fullt av parallellhandlingar, halvoviktiga karaktärer som tar plats och överraskningsmoment att jag tappar tråden. Så var det väl ändå inte i början? Allt var bättre förr (minns True Bloods fenomenala förstasäsong! Och fina, fina Dead until dark). Voj, voj. Osv. Men jag hade en trevlig stund med Sookie. Den här gången också.
Jag hyser dessutom en förhoppning inför nästa bok som jag inte vill avslöja än, men som jag tycker att slutet ger fog för. Jag kan säga så mycket som att den har att göra med Sookies kärleksliv. Och den inkluderar inga vampyrer. Serien närmar sig sitt slut. I nästa bok ska säcken så vitt jag förstår knytas ihop. Vi får väl se vad den har att bjucka på. Jag hoppas på något riktigt fint.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar