För det första, Flickan på tavlan tillhör den genre som jag fullkomligt älskade i min barndom. Den där till vardaglighet gränsande överaturligheten. Inga vampyrer och monster, utan den klassiska spökhistorien. Där det andra, det ogreppbara, sträcker ut sin hand och bjuder oss över till andra sidan. Den där typen av övernaturlighet som känns alldeles nära och verklig.
För det andra, Rebecka Åhlund är en synnerligen begåvad skribent. Det vet alla som följt henne i dagspressen och på hennes blogg. Nu vet vi också att hon är minst lika fantastisk det lite längre formatet.
Flickan på tavlan handlar om Ella. Ella går i sexan, tränar gymnastik, hänger med sina kompisar. Så köper hennes föräldrar ett torp. Ett torp! Ella ser eoner av långtråkighet breda ut sig. Hon kommer att gå miste om precis allt som händer medan hon sitter och ruttnar bort på landet varenda helg. Hon älskar stan, där hon dessutom just lärt känna den några år äldre Dylan.
Men det visar sig vara något märkligt med torpet, mäklaren verkar mer än lättad när affären går i lås, grannarna undviker huset, saker flyttar sig. Och så är det den där flickan på tavlan, som följer Ella med blicken var hon än befinner sig. Som dyker upp i hennes drömmar. Som vägrar att lämna henne ifred.
Det som gör den här historien så mycket bättre än din vanliga mellanåldersbok är Rebecka Åhlunds otroliga säkerhet som författare. Dialogen är fantastisk. Iakttagelserna på pricken. Språket precist. Jag minns precis hur det är att gå i sexan, hur det känns, luktar och smakar. Jag älskar att läsa den här boken.
En enda invändning bara - varför ett så tvärt slut? Jag vill veta mer. Mer!
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar