Gästbloggaren: Peo Bengtsson

Bokboxen proudly presents... Först gästbloggaren för hösten! Peo Bengtsson, aktuell med romanen Kärleken passerade här en gång.

Jag hamnade i en andra bokslukarålder runt trettiofem. Det är svårt att svara på när den första tog slut, men jag var i alla fall pinsamt medveten om att jag plötsligt inte längre hade orken att öppna upp romaner för att ta reda på vad det stod mellan pärmarna i dem. Kanske hade jag bara otur och råkade läsa ett par dåliga berättelser i rad, och då tappade jag läslusten. Eller så var det kontoret och amorteringarna och barnen och bakfyllorna och ledan och vintern som gjorde det, jag kan inte veta säkert. Men det var i alla fall en allvarlig förlust i mitt liv, ingen tvekan om det. Något fattades, jag kände mig ihålig som människa.

Jag skrev min första roman när jag var arton år. Den var usel. Jag skickade den till ett tiotal förlag som alla tackade nej. Två förlag skrev långa förklaringar till varför de inte kunde anta mig, men de uppmuntrade mig till att försöka igen, senare, när det fanns något av substans att berätta. Men jag var som sagt arton år och fylld av liv och visste redan allt som var värt att veta och därför blev jag bara sårad, inget annat, av de där refuseringarna. Jag tyckte att alla var idioter, men nu i backspegeln kan jag avslöja att det fanns endast en idiot i sällskapet och det var jag. Kanske skulle man kunna säga att hela mitt liv sedan dess har gått ut på att försöka bli lite mindre idiot med åren.

Den andra bokslukaråldern blev en välsignelse. Plötsligt hittade jag mening i litteraturen igen, jag tyckte att böckerna plötsligt sa något, att författarna ville något med sina trehundra sidor. Det tycker jag fortfarande, det håller i sig. Den där bokkrisen som det pratas så mycket om, den gäller inte mig. De senaste böckerna jag har läst är: Slakthus 5 av Kurt Vonnegut, Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper och Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg. Se det som boktips om du vill, det är tre bra romaner. Poängen är att visst har jag blivit äldre, visst knakar det i kroppen när jag kliver ur sängen om morgonen, men jag tog åtminstone upp läsandet igen, innan blodet fullständigt stelnade i kroppen på mig.

Kärleken passerade här en gång är ingenting annat än en mardröm som kan inträffa när som helst. Många saker i berättelsen har faktiskt hänt så som jag återger dem, vilket jag beklagar. Livet borde inte behöva bli på det viset. Jag ville skriva en text om hur det är att leva i en annan människas kölvatten. Att ställa sig bakom en person som du älskar och titta fram på nåder.

Så blev det inte, texten ville inte samma sak som jag. Men så finns det heller inga självklarheter när en bok ska skrivas. Oftast finns en början och ett slut och sedan måste alltsammans där emellan skrivas och sedan skrivas om precis när man är färdig, för då har du lärt känna personerna i texten och förstår dem och varför de gör som de gör. Först då blir boken det den var tänkt att bli.

I höst börjar den långa vandringen mot en ny berättelse. Jag tar anteckningar, läser fruktansvärt mycket böcker, letar efter en tråd att följa. Dessutom försöker jag hitta en litterär agent som inte ger mig ett slavkontrakt. Och så behöver jag ett par vinterskor.

Det var väl det. Hur ser din höst ut?



 Peo Bengtsson, född -71, bor i Stockholm. Han är svag för Patricia Highsmith, Richard Yates, italienska skor och sina döttrar, och har fått lära sig den hårda vägen att sanningen är tillfällig. Läs Peos blogg: Stockholm under ytan


Om Kärleken passerade här en gång:

Samuels tillvaro rämnar när Johanna avslöjar att hon träffat en ny man. Medan hon snabbt går vidare in i sitt nya förhållande, står Samuel kvar i spillrorna av det liv han trodde skulle vara för evigt. Och hur blir det med barnen? Samuel försöker orientera sig i en obekant värld, där han är pappa ena veckan och nästa vecka... vadå? Och var är vännerna? Theodor finns där, men deras vänskap är bräcklig. Vad återstår när kärleken har passerat?