Saker som fick mig att skratta högt under läsningen/lyssningen av/på Why be happy when you could be normal:
När författaren entusiastiskt utbrister "disc two!" och sedan fortsätter att guida mig i det helveteshål som var hennes uppväxt. (Det låter ju inte alls kul, men jag lovar att det är det. Lyssna själva.)
När Mrs Winterson (ja, så kallar Jeanette Winterson sin adoptivmor för det mesta) läser Jane Eyre, en av hemmets sex böcker (en är Bibeln, två är tolkningar av Bibeln), högt för dottern och ändrar slutet så att Jane gifter sig med St John Rivers. Så brinnande är hennes önskan att Jeanette ska växa upp och bli missionär. Och så glödande är hennes avsky mot den romantiska kärleken, bör kanske tilläggas.
När Winterson beskriver (och på ljudboken även sjunger) sin barndoms favoritpsalm "Cheer up ye saints of God", som inleds med orden "There is nothing to worry about". En så vansinnigt malplacerad sång i en värld där det så uppenbart finns allt att "worry about".
När den unga Jeanettes lärarinna plötsligt förstår och sammanfattar elevens livssituation i en mening:
"Du bor i en Mini och när du inte konkret befinner dig i Minin jobbar du på marknaden för att tjäna pengar eller också är du här i skolan, och annars är du i Accringtons offentliga bibliotek och läser Engelsk litteratur på prosa A-Z." och Jeanette lakoniskt tänker "Ja, det var ju en helt korrekt sammanfattning av hela mitt liv, förutom sexet." Och svarar: "Nu har jag inkluderat poesi."
En bok som behandlar så mycket elände - fysisk och psykisk misshandel, ångest, förskjutning, trasiga relationer, oförmåga att älska... ja, allt det och lite till. Att få en sådan bok att vara så varm och full av humor. Till det krävs en mästarförfattare. Till det krävs en Jeanette Winterson. För till stora delar av den här historien borde man ju egentligen bara kunna gråta.
Det var ett tag sedan jag läste henne nu, men Winterson har tillhört favoriterna ända sedan vi stiftade bekantskap genom Det finns annan frukt än apelsiner under gymnasietiden. Och delar i Why be happy... känns igen från debuten (den strikta religionen, kärleksaffären med en annan ung flicka, den svavelosande och psykiskt instabila adoptivmodern...) när författaren återvänder till uppväxten i sin självbiografi. Men det gör ingenting alls. För tid som tillbringas tillsammans med Jeanette Winterson är väl använd tid. Hon är så klok, så beläst, så rolig, så insiktsfull. Och så skriver hon ju så förbenat bra!
För en läsande, skrivande och litteraturälskande människa är det dessutom helt fantastiskt att få uppleva vilken tröstande och förlösande kraft läsningen kan vara. Och hur spännande är det inte att tillsammans med författaren se sambanden mellan uppväxten och de teman hon gång på gång utforskar i sina böcker! För mig känns de delarna av boken nästan mer upphetsande än sådana uppenbara spänningsmoment som när Jeanette Winterson till slut vågar sig på att söka efter sin biologiska mamma. Men så är jag ju en nörd också.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar