Efter att ha kommit över skammen att vara så fullkomligt ignorant gällande grannlandets historia (nej, som ni märker är jag alls inte över skammen - då skulle jag inte behöva älta den här) kunde jag så sjunka in i Hägring 38. Jag hade sparat den till sist i Augusthögen, och den visade sig vara en nog så värdig avslutning.
Året är 1938, nazismen växer sig starkare både i Europa och inom Finlands gränser, men ingen kan ännu ana vad som komma skall. Advokat Clas Thune är trött och desillusionerad. Han har blivit lämnad av sin fru. Han ser hur ungdomsvännerna i Onsdagsklubben glider allt längre ifrån varandra, av politiska skäl - och personliga. Han är föga intresserad av sin byrå, men där har han turligt nog anställt den dugliga fru Wiik, som visar sig vara en sekreterarpärla.
Men Matilda Wiik, bokens andra huvudperson, förtiger det mesta om sitt förflutna. Hennes hemligheter sträcker sig långt tillbaka, till inbördeskriget, och när hon en kväll hör en bekant röst på Thunes kontor väller minnena tillbaka. Och läsaren förstår, detta måste få konsekvenser.
Mer vill jag egentligen inte skriva om handlingen, men trots berättandets relativa långsamhet är det här en verkligt rafflande roman. Svår att släppa och mycket bra. Tiden, lugnet före stormen, som möjliggör Thunes hjärtskärande handlingsförlamning och idealism. Det krig som samtidigt pågår inom fru Wiik. Kontrasten däremellan. Hot utifrån. Hot inifrån. Högspänning. Ursnyggt.
Ja, och så fick jag ju som sagt lära mig lite historia på kuppen. En bonus.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar