»ÅRETS BÄSTA KRIMINALROMAN«! hojtar baksidestexten åt mig i versaler.
Och detta från Modernista, förlaget som bara i år gett ut Gillian Flynns Gone Girl, Alex Marwoods Onda Flickor och Belinda Bauers Betraktaren. Tacka F-n för att man blir nyfiken då!
Det börjar rysligt, med ett brutalt mord på den lilla ön Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Kommissarie Fin Macleod, själv uppvuxen på ön, skickas dit från Glasgow för att utreda det.
Miljön är perfekt för en ruggig historia. Isolation. Vind, piskande regn och kallt hav. En plats där tron på en allsmäktig Gud och misstanke mot främlingar bägge är starka.
Ganska snart efter Finns ankomst till ön sätter sig dock kriminalhistorien i baksätet och stannar bekvämt där i nästan hela boken.
Ty, det här är i mitt tycke ingen vidare deckare. Mysteriet är relativt förutsägbart och tickar på, för den vane spänningsromanläsaren, i maklig takt till den väntade upplösningen.
Med det inte sagt att boken är dålig. Långt ifrån.
Svarthuset är en riktigt bra roman. Ett starkt stycke gripande uppväxtskildring. Fins krossade barndom drog tårar ur mig bitvis. Bilden av åttaåringen som just förlorat bägge sina föräldrar i en olycka och står i sin mosters kalla hus, undrande när han får åka hem igen skär i hjärtat.
Hans återkomst till ön efter arton år, mötena med gamla vänner, gamla ovänner, gamla plågoandar är starkt skildrat. Jag sitter fångad hela vägen.
En mycket bra bok. Bara inte särskilt spännande.
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar