Gästbloggaren: Alexandra Pascalidou

I min bok Kaos- ett grekiskt krislexikon som nyligen publicerats av Atlas Bokförlag är allt rena grekiskan och ändå fullt begripligt för varenda läsare. Oavsett modersmål. Till och med förlagets namn är grekiskt. Atlas var nämligen Titanen som höll himmelen på sina axlar enligt den grekiska mytologin.
Men många av våra gemensamma ord fick stryka på foten i det som annars skulle kunnat bli en krisencyklopedi. Det värsta med att skriva en bok är allt som inte får plats. Allt som inte ryms mellan pärmarna och inte kan utläsas mellan raderna. Ett av alla dessa ord var en av många fobier. Homofobin.

Men vi kommer dit via en omväg. Häromdagen när jag läste tidningen Vi upptäckte jag ett frapperande fel. De annonserade att de i nästa nummer skriver om nazisterna i Gyllene Gryning i ”Grekland som saknar fascistisk tradition”. Med krisen blev alla plötsligt Hellasologer som dessvärre inte alltid har rätt.

Jag nynnar på de antifascistiska kampsånger jag växte upp med. Mitt hemland har ett fascistiskt arv som kostat en massa liv och lidande. Vi hade en fascistisk diktator, Ioannis Metaxas, som inspirerades av Mussolini. Vi hade nazistiska medlöpare när Hitler härjade i Grekland under andra världskriget. Vi hade koncentrationsläger. Vi hade ett inbördeskrig där fascister slaktade motståndsrörelsen. Vi hade en diktatur där fascister torterade kritikerna, där juntamotståndarna hamnade i fängelse eller exil. Fascismen är en del av vår historia. Och här önskar jag att allt hade hamnat i historiens sophög. Men fascismen lever vidare. Numera inom ramen för en haltande demokrati.

Fascismens förakt följer sin egen hathierarki. Det är en lång lista som börjar med utlänningarna, flyktingarna, invandrarna, muslimerna, judarna, antifascisterna, antirasisterna, människorättsaktivisterna och slutar med homo- trans- och bisexuella. För fascismen kryper gärna in mellan människors lakan.

”I Grekland pågår ett inbördeskrig” sade Ilias Panagiotaros, en av Gyllene Grynings parlamentariker till BBC och hävdade att det är nationalister och patrioter som han, som vill ha tillbaka det gamla Grekland, som kämpar mot illegala invandrare och anarkister. Men på deras långa listor finns flera framtida offer.

Min frisörkompis Georgios berättar med sprucken röst att Gyllene gryning nyligen spred flygblad i Gazi, i centrala Aten, som länge varit en frizon för HBTQ-rörelsen. I det gamla upprustade industriområdet trängs gaybarer och schlagerdiscon för alla sorters sexualiteter.
Enligt min frisörvän Georgios var det en stor svart jeep med en massa svartklädda män som gled genom området och spred flygblad med orden: ”När vi jagat bort flyktingarna är det er tur. Era dagar är räknade bögdjävlar.”

Homosexuella har dock vant sig vid hot. Inför varje Gay Pride-parad översvämmas staden av homofoba hot. Homofoba hot. Låter inte det som en paradox? Hot har ju för avsikt att sprida rädsla. Att skrämma till tystnad. Att tvinga tillbaka de homosexuella in i andefattiga garderober. Homofoba hot, kan det verkligen finnas människor som fruktar för homosexualitet och upplever det som ett hot?
Hur som helst förenar homofobin ett brett spektrum från konservativa kristna krafter till heterofundamentalister och nazister. Homosexuella som blivit misshandlade men inte vågat polisanmäla av rädsla för ett samhällsklimat där homosexualitet stämplas som en anomali.
Förra året censurerade Public Service-kanalen ERT, min gamla arbetsplats, den populära serien Downton Abbey. De klippte bort en homokyss. Chefen försvarade censuren med att storyn ändå fick vara kvar. På samma sätt har Pride-paradens reklamspot redigerats för att inte provocera folkmassorna.

Ett stenkast från parlamentet, på Iera Odos, Heliga Gatan, utanför Hitirion-teatern, förenas ortodoxa fundamentalister med Gyllene Grynings nazister för att med våld och hot skrämma bort journalister och teaterbesökare från premiären av den världskända föreställningen Corpus Christi, där Jesus och hans apostlar framställs som homosexuella.
Den prisbelönta Albanienfödda regissören Laertis Vasiliou och hans ensemble satt inlåst på teatern i flera dagar. Utanför skrek den maniska mobben att de “skulle slakta bögarna och att platsen skulle bli albanens grav”.

Laertis Vasiliou träffade jag redan 2005 när han skulle assistera mig inför en intervju med Albaniens dåvarande premiärminister Fatos Nano i grekisk TV, ERT. Jag åkte till Tirana efter att en fotbollsmatch mellan de två grannländerna hade spårat ur i våldsamma kravaller och ett mord.
Hundratusentals albaner hade kommit till Grekland under 90-talet och de livnärde sig på antingen lågavlönade jobb eller brott. Snabbt blev alban ett invektiv i det offentliga samtalet. På flyget till Tirana viskade Laertis Vasiliou om rasismen i Grekland efter att han läst min bok Bortom mammas gata. En rasism som på den tiden fortfarande var inlindad i bekvämlighetens trygga tystnad. Ty då hade vi inget att slåss om.

Idag lever Laertis Vasiliou under dödshot och är stämd för blasfemi och religionskränkning. Minsta antydan att Jesus kan ha haft homosexuella preferenser räcker för två års fängelse eftersom blasfemilagarna skärptes 2012 under den Trojka-tillsatta trepartiregeringen. Regeringen som EU-ECB-IMF tillsatte. Därmed riskerar nu Laertis, hans producent och skådespelarna att hamna i fängelse.

Ingenting förvånar mig längre. I de stora dramernas land kan allt hända. Som att en man med galen blick marknadsförde antisemitiska och förintelseförnekande böcker av Kostas Plevris, nazismens fader, i TV. Samme man som skrivit en bok om Homosexualitet i Antikens Grekland. Samme man som var medlem i ultranationalistiska LAOS som genom sin rasistiska retorik rullade ut röda mattan för Gyllene Gryning i parlamentet. Den mannen, Adonis Georgiadis, är idag, här borde jag klämma in en konstpaus, inget mindre än hälsominister. En homofob hälsominister. En xenofob. En islamofob. En antisemit. Grattis Grekland. Även om vi lyckas skramla ihop till skulden återstår mycket arbete. Krisen handlar om mer än matematik. Den handlar om en människosyn som inte går att köpa eller sälja.

Alexandra Pascalidou är svensk-grekisk journalist, programledare, författare och människorättsaktivist. Mellan 2004 och 2006 bodde hon i Grekland, där hon ledde sin egen talk show på grekisk tv och var värd för den grekiska melodifestivalen. I Sverige syns hon överallt, bland annat i Ring P1 och med den hyllade självbiografin Bortom mammas gata.