Vad jag vill ha: En inläsning med hänsyn till att jag som lyssnare/läsare själv vill bygga upp bokens värld inombords. Jag behöver ingen tolkning. Jag behöver en text att utgå ifrån.
Vad jag inte vill ha: En övertänd skådis med en ny röst för varje karaktär och tretton olika brytningar och dialekter. Teaaatherframträdande. En underhållare istället för en berättare.
Exempel på det förstnämnda: Per Olov Enquist magiskt fina inläsning av den egna Liknelseboken. Har faktiskt aldrig varit med om liknande (he, he) - så finstämt och inkännade och helt chosefritt. Boken liksom bara sipprade in i medvetandet och växte där.
Genomgående brukar jag faktiskt föredra författarinläsningar framför skådespelardito. Just på grund av det nedtonade. Gillar till och med när Göran Rosenberg i sin Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, stakar sig och ber om ursäkt. Får väldig högläsning-framför-brasan-feeling av det där. Även Jonas Gardells visslande "s" i första Torka aldrig tårar... kan passera (de gjorde något åt det där sedan, öronen tackar).
Finstämt. |
Exempel på det sistnämnda: Alla böcker inlästa av Johan Rabaeus. Rachel Molin ligger också risisgt till. (Nu vill jag inte låta någon skugga falla över resten er yrkesutövning Johan och Rachel - bara tagga ner lite när ni läser in ljudböcker, ok?)
Övertänt. |
Det hela är mycket enkelt. Fel inläsning kan verkligen stjälpa en bok. Minnesregel alltså: En bok är en bok. Och en teaterscen är en teaterscen. Kom bara ihåg det så ska allt bli bra.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar