Beroende av Lacey Flint?

Ni vet det där bulimiska tv-tittandet som blivit så populärt, att klämma en hel säsong på ett dygn och sedan sitta där i soffan - hålögd, urlakad och lite sorgsen. Hålögd av allt tittande, urlakad av all spänning, sorgsen för att det roliga är slut och du måste vänta ett år (kanske mer!) innan du kan göra samma sak med nästa säsong. Så känner jag mig efter att ha hetslyssnat på S.J. Boltons senaste deckare.

För efter att ha svackat lite i Livrädd så är Bolton tillbaka i fullgod bladvändarform i den tredje boken om Lacey Flint, trasig och supercool polishjältinna. Det är så spännande och bra att jag inte ens irriterar mig på de turkosa ögonen hos Laceys love interest Mark Joesbury, trots att de som vanligt nämns i tid och otid (turkosa ögon - än sen, det kan man väl ha? Och tjata om dem, ja - det kan man väl göra?). Istället framkallas bara den önskade Men låt dem få varandra nurå för helvete!-reaktionen.

I Odödlig (som boken heter) går en särdeles slem typ som är ute efter små pojkar lös i södra London. De försvinner spårlöst för att sedan dyka upp några dagar senare, på flodbanken, med halsarna avskurna. Det märkliga är bara att pojkarna verkar ha blivit nästan ömsint behandlade. Inget brutalt våld. Inga sexuella övergrepp. Det gör att chefen för utredningsteamet, Dana Tulloch (som visar upp en bra mycket mindre sympatisk sida i den här boken) misstänker att mördaren inte är vår stereotypa manliga pedofil. Samtidigt börjar en mediekåt psykiater yra om vampyrism, och en mystisk man vid namn Peter publicerar initierade inlägg på en Facebooksida som tillägnats de försvunna pojkarna. Någon verkar läcka information.

Lacey är sjukskriven efter händelserna i Livrädd och är osäker på om hon någonsin kommer att vilja gå tillbaka till polisarbetet. Men självklart dras hon in ändå. Den här gången på grund av Barney, grannpojken, som är besatt av fallet och som har en observationsförmåga utöver det vanliga. Hennes hjälp visar sig dock inte vara särskilt välkommen.

Böckerna om Lacey Flint är på intet vis stor litteratur. Men som spänningsroman är det världsklass. Det finns cirka en miljon troliga förövare, och varje gång jag tror att jag knäckt gåtan händer något som gör att jag måste tänka om. Lacey är, som jag skrivit förr, en fantastisk hjältinna - trots genreklichéer som hårt yttre, skadat inre och så vidare. Och bihandlingarna är lika engagerande som huvudstoryn. Hur ofta händer det i en deckare?

Efter att boken är slut googlar jag vilt runt för att se om Bolton är på gång ut med något nytt... och kammar noll. Grrrr....rrrrrr! Jag funderar till och med om jag ska plocka upp hopplösa Rov (som jag lade ifrån mig i somras efter att ha försökt bota min förra Lacey-abstinens) bara för att åtminstone få träffa Dana Tulloch igen. Jag hoppas att jag kan hålla mig ifrån det. Den goda S.J. har verkligen blivit en bättre författare sedan hon plitade ner den där händelselösa och långrandiga soppan. Men, men, men... Vad ska jag göra? Jag vill ju inget hellre än att få hänga med Lacey & co, bara en liten stund till...

Såhär tyckte jag förresten om Nu ser du mig (finns i pocket nu). Och såhär om Livrädd. Och Karin Lithman - du får gärna läsa in bra mycket fler böcker!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro