Nu har det väl inte gått någon förbi att jag helt gått ner mig i Mortal Instruments-träsket? Nej, tänkte väl det.
Allt är mycket mindre retligt sedan jag gick över till att lyssna på böckerna på engelska, och nu har jag avslutat bok tre, City of Glass. Är jag nöjd? Jag säger som min gamla samhällskunskapslärare i högstadiet: ja och nej.
JA, för att det faktiskt börjar bli mörkt på riktigt i den här boken. Självklart är Valentine fortfarande en galet slem skurk, villig att offra (nästan) vad som helst för makt och ära. Men det riktigt otäcka är skuggjägarna själva. I tidigare böcker har deras intolerans mot mondäner och nedomvärldare (det vill säga alla som inte är som de) bara anats, men här slår den ut i full blom. Det blir tydligt att Klaven (sammanslutningen av skuggjägare som Valentine en gång gjorde uppror mot) är en tungrodd, konservativ och inskränkt institution, genomsyrad av självkärlek och främlingsfientlighet. Fint där, Cassandra Clare, för en nyansering av det klassiska ont/gott-temat. För vem ska man alliera sig med när valet står mellan Valentine (ondskan) och Klaven (inte direkt godheten)?
Boken börjar med att hela gänget (jag vet att jag inte presenterat hela gänget riktigt, men läser ni böckerna så vet ni vilka jag menar) hamnar i Idris, skuggjägarnas hemland. Clary vill söka upp en trollkarl som ska lösa hennes mamma ur förtrollningen, Klaven vill ta sig en närmare titt på Clary och Jace vill göra allt för att hålla Clary undan Klavens klor.
Och här kommer mitt NEJ (samt en någorlunda liten spoilervarning) För den där pojke-måste-skydda-flicka-ha-älskar biten är sååå gammal. Och värre blir det när Clary uppenbarligen måste beskyddas. Hon har nämligen helt oförklarligt regredierat tillbaka till sitt gamla fumliga mondän-jag. För vem annars tappar bort inte bara en utan två steleer (ett sketaviktigt verktyg som skuggjägarna använder till att göra magiska runor) inom loppet av ett par kapitel? Vem annars litar på första bästa person som dyker upp i ens väg i ett främmande land när man är på ett superviktigt uppdrag? Och vem annars avslöjar alla sina hemligaste hemligheter för dem? Ochsåvidareochsåvidare. Maximal irritation.
Men det tar sig. Clary skärper till sig. Det drar ihop sig till strid. Viktiga hemligheter avslöjas äntligen (hade en till person viskat något obegripligt till Jace på sin dödsbädd hade jag blivit tokig. Över huvud jobbar författaren mycket med greppet Obs! Obs! här vill jag att läsaren ska vara på sin vakt à la "det var något som skiftade förbi i hans ögon, men det gick för snabbt för att Clary skulle förtså vad" eller "Det kändes som att någonting inte var rätt, men det var över på ett ögonblick och sedan var allt som vanligt". Det skulle hon gärna få låta bli. Hur många onda aningar får man ha liksom, innan man faktiskt agerar? Som det är nu får hon huvudpersonerna att framså som mer än lovligt trögtänkta - ursäkta lång parentes). Stora saker händer. Slutet känns riktigt... Avslutat.
Men saken är den att serien ju inte är slut. Kommer spänningen hållas vid liv nu när vi vet allt vi vet (ja, jag kan ju inte skriva vad det är - då måste ni som ännu inte läst boken lyncha mig). Jag lär få se. Men kanske måste jag ändå ta en paus. Ta ett par djupa andetag och läsa något lite mer substantiellt? Ett lätt illamående börjar nämligen infinna sig efter denna hetskonsumtion av litterärt smågodis. Dags för rågbröd?
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar