Kära Karl Ove!

Återförenade!

Jag vet inte var det var som gick fel mellan oss. Någonting hände strax efter den där påsken 2012, någonting som gjorde att jag bröt kontakten med dig. Kanske var det att vår relation blivit alltför intensiv. Du blev som besatt av detaljer. Varenda liten händelse skulle vändas på och analyseras i oändlighet. Jag började bli trött. Och kanske också lite besviken på dig. I vårt tidigare så passionerade förhållande smög sig ett drag av leda in. Det kändes plötsligt som att det bara var du, du, du. Och så lite mera du.

Det hade i och för sig varit helt greit fram till dess. I ljuset av din fullständiga självutlämning kunde jag se och spegla mig själv. Fundera kring vad det innebar att vara människa. Och man. Det var upplysande och spännande. Jag tyckte att jag förstod allt så mycket bättre. Inte bara dig, utan hela existensen.

Men så lämnade jag dig ändå. Tänkte flera gånger ta upp kontakten. Hade ofta dåligt samvete över att jag bara lät tiden gå. Att jag fortsatt höll dig på avstånd. Det fanns ju så mycket i vår relation som jag kommit till att uppskatta, ja nästan kräva. Jag förstod inte min egen tveksamhet. Men tiden gick utan att jag hörde av mig. Min mamma var förstås väldigt besviken. Hon hade ju alltid tyckt så väldigt mycket om dig.

Så häromdagen fick jag som en ingivelse. Jag tänkte att kanske skulle vi kunna mötas på nytt på en annan plats. Och jag hade rätt! Vår återförening var fantastisk. Det var nettopp som att vi aldrig varit ifrån varandra. Mina tvivel var som bortblåsta. De två åren utan dig plötsligt obegripliga och bortkastade. Jag är så lycklig över att vi återigen är tillsammans. Jag älskar dig. Jag ska aldrig lämna dig igen.

Din Susanna

Lyssnar just nu på Min kamp 4, som norsk ljudbok. Det är makalöst bra.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro