Helt baserat på egna erfarenheter tänker jag mig att tonårstiden är en ganska värdelös tid för de flesta. Har aldrig riktigt fattat tendensen att glorifiera och nostalgiskt sucka efter den där finniga, osäkra, hierarkiska och dystra tiden i livet. Ser man till litteraturen så verkar i och för sig de flesta vara på min sida. Eller så är det bara ungdomliga dysterkvistar som jag som känner behovet av att sätta den där tiden på pränt.
Victoria Larsson verkar vara en frände, ett par år äldre än jag. Hon var i mitten av tonåren när de så kallade Åmselse-morden inträffade. Vi som var med då minns hur tidningarna fylldes med bilder "Juha och Marita" och hur klappjakten på dem täcktes nästan njutningsfullt av kvällspressen. Det var en slags dramaturgi man inte sett förut. Namn och bild och så nära uppdateringar i realtid det gick att komma i slutet av 80-talet. Fruktansvärt och (för oss som inte var direkt berörda) vansinningt spännande på en och samma gång.
"Ett norrländskt trauma" är en lätt förtäckt självbiografi som handlar om Veronica. Veronica som hoppat av gymnasiet, frenetiskt skrubbar och sminkar sitt finniga ansikte, som slår sin lillasyster tills blodet rinner och hatar sina vidriga, menlösa kapitalistsvinföräldrar, hatar sig själv. Veronica som blir besatt av Juha Valjakkala. Det där rockstjärnehåret och de mörka ögonen. Äntligen har det hänt något i hennes avkrok. Åmsele ligger ju bara några mil bort. Hon är övertygad om att Juha är oskyldig. När han svarar på hennes brev utvecklas besattheten snart till förälskelse.
Det finns mycket att känna igen sig i. Inte för att jag svärmade för en trippelmördare som tonåring, men utanförskapet och längtan efter att bli sedd och förstådd, desperationen och hoppet och hatet, allt en en enda röra inombords. Sminket som ska dölja det och spriten som ska döva det. Det kan jag utan problem relatera till. Och en där blinda förälskelsen, fjär och farlig. Snart bläddrar jag som besatt för att se om Juha ska svara. Vad han ska svara.
Det är detta som gör att jag sugs in i berättelsen, snarare än tonen och språket. För det är inte i dem bokens styrka ligger. Flera blinkningar görs till Inger Edelfeldt (vissa skeenden och tankegångar verkar nära nog kopierade från "Juliane och jag", så jag gissar att Victoria Larsson läst och blivit inspirerad precis som jag blev i tonåren) och jag kan därför inte låta bli att göra en jämförelse mellan Edelfeldts rika och insiktsfulla författarskap och denna debutroman. Och det är orättvist såklart. Det är inget fel på "Ett norrländskt trauma". Det är en snygg och mångbottnad titel, som om vi ska prata tidningska "lockar till läsning" precis som en rubrik ska göra. Men kanske har titeln fler bottnar än själva texten. "Ett norrländskt trauma" är en habil förstaroman om att växa upp. Men den hade inte varit lika spännande utan den där verklighetsanknytningen. Det blir lite kvällstidningsläsning över upplevelsen. Hetsigt. Beroendeframkallande. Men inte så djupt.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar