Dags för omläsning av "Foxfire"? |
Häromdagen skrev jag att det är något med skolvärldens mikrokosmos som gör den så väl lämpad som fond i en berättelse. När vi minskar ner världen blir det allmängiltiga i det till synes begränsade tydligt.
Med det sagt kan jag lätt erkänna att miljön i "Om du vågar" är så långt ifrån min egen skoltid som man kan komma. Hade mitt vettskrämda högstadiejag dykt upp i handlingen hade det varit för att låta huvudpersonens blick glida över mig utan att se. För här är till och med skolvärlden suddig, den spelar ingen roll för den lilla gruppen cheerleaders som befinner sig mitt i detta klaustrofobiska helvete. Glittersminkade, blanka av spraysolbränna, fulla till bredden av sig själva vickar de på häcken till Kanye och visar fingret åt resten av världen.
Deras värld är en diktatur. Ledare är Beth Cassidy, vild och hänsynslös och karismatisk hetsar hon laget till en höftvickande, sexig fuck-all hord. Addy Hanlon är Beths bästa vän och löjtnant. Hon ser till att det blir som Beth vill. Lojal in i döden. Så har det varit så länge någon kan minnas. Tills den nya coachen kommer.
Hon är vältränad och stenhård. Och gör snabbt klart att en kaxig attityd och skolans matchjubel inte räcker. Inte på långt när. Coachen har andra ambitioner för laget. Hon vill omskapa dem. Göra dem hårda och osårbara. Hon har sina egna metoder. Sina egna hierarkier. Men när hon petar Beth som lagledare verkar hon ändå omedveten om det krig hon startar. Eller vem som är den starkaste.
Coachen (ja, hon kallas det genomgående, att kalla henne tränare kändes kanske för... svenskt?) blir snabbt lagets nya centrum. Hon knyter dem till sig, inte bara genom utmattande fysisk träning, utan genom att bit för bit släppa in dem i sitt liv. Bjuda in dem i sitt hem. Framför allt bjuder hon in Addy, som förtrollas av hennes liv, och av svärtan hon anar bakom fasaden. Men coachens inträde på arenan får fler än Addy att inse att deras värld så som den dittills sett ut inte är nog. De vill ha mer, bli större, nå utanför ramarna. De vill ha sublimitet. De gamla reglerna är inte nog. Det som Beth hade att erbjuda är inte nog. Så inträffar ett dödsfall och allt ruckas.
Handlingen kan låta banal. Kanske för att det är lätt att avfärda en sluten flickvärld som banal. Som om den aldrig riktigt skulle kunna äga allmän relevans. Cheerleading. Volter. Pompoms. Smink. Jag älskar det. Just för att det är banalt. Just för att vi alla i någon mån är banala. Just för att i detta lilla high school-utsnitt finns det något som finns i oss alla. Längtan, tvivlet, kärleken, svartsjukan, desperation och det där skygglappsdrivet. Att kunna och vilja gå hur långt som helst, bara någon låter en... Alla de där tonårskänslorna dragna till sin spets. Det var länge sedan jag läste den nu, men känslan jag får påminner påminner mig om "Foxfire". Kaustrofobin, vreden, hänsynslösheten, makthungern, manipulationen. Viljan att bestämma över sitt eget liv. Och andras.
Själva brottsintrigen i "Om du vågar" blir på så vis sekundär (även om detta är en klart godkänd thriller). Istället är det detta - tonårsflickans själva essens - som stannar kvar i mig efter läsningen. Det och en kvävande doft av hårspray. Ett svagt spår av glitter på huden.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar