Vår vän Anne – Ungdomsfavoritutmaningen #2

Det var även i ljudbok inblandad i jämförelsematerialet, även om den ej syns i bild.

När jag var på förra årets hetaste date (ni som inte minns kan läsa allt om min och Toms tête-à-tête här) lät föremålet för min litterära förälskelse mig veta att han inte gav mycket för den kanadensiska författarkåren. Vare sig Nobelpristagaren Alice Munro, genialiska Margaret Atwood eller min barndomsfavorit Lucy Maud Montgomery var något att hänga i granen. Däremot tipsade han mig om Mordechai Richler, som jag likt en dålig fangirl fortfarande inte stiftat bekantskap med.

Att smaken är delad är ju allmänt känt, och att alla goda författare inte kan älska alla goda  författare får man ju acceptera. Men att favoriten Tom Rachman dissar L.M. Montgomery skapar ändå en viss nervositet när omläsning står för dörren i kulturklubbens ungdomsfavoritprojekt. Och hu... När jag läser de första kapitlen i "Anne of Green Gables" där först Rachel Lynde, sedan Matthew Cuthbert och till slut Marilla Cuthbert får häpna i tur och ordning (ni som någon gång har läst känner igen den här ganska sega inledningen) förstår jag varför man kan reta ihjäl sig på det här. Anne är så fruktansvärt käck, och kapabel, och lillgammal, och pratig. Ja, jag retar mig. Och det är med en stor sorg i hjärtat jag inser att omläsningen av den här älskade boken kanske inte blir så angenäm ändå.

Men tack alla gudar! För det släpper. Och bara ett par kapitel in är jag, som alla gånger förr, djupt engagerad i det här barnhemsbarnets öde. Det är inte hennes misstag och tokerier som fångar mig: att hon super sin bästa vän full, färgar håret grönt, trillar ner från en taknock där hon balanserat för att vinna ett vad... (att Anne fungerat som förebild för flera av Astrid Lindgrens hjältinnor behöver inte ifrågasättas). Det är hennes själfullhet och fantasi och förmåga att suga märgen ur livet. Hennes drömmar, hennes självständighet och hennes intellekt som är själva essensen i den här berättelsen. Ja Anne! Jag älskar dig fortfarande. Av hela mitt hjärta.

Jag har inte tillräckligt på fötterna för att veta vilken slags förebild Anne var när boken kom ut för drygt 100 år sedan. Men jag tänker mig att hon måste ha varit något i särklass i tid när kvinnor ännu inte ens hade rösträtt. Hon är fortfarande något i särklass. Så självklart i sin egen rätt.

Min kulturklubbskollega som aldrig hade läst böckerna tidigare fångades främst av språket. Och trots att hon, i kanske högre grad än jag, led av Annes käckhet kunde hon inte lägga ifrån sig boken. Även det ett hyfsat gott betyg.

Det slår mig också att jag själv blivit Anne på Grönkulla (en barndomsdröm - tänk om jag vetat). De där personlighetsdragen och tankefigurerna som jag trodde kom ur någon slags dna-kombination är egentligen inget annat än det sociala/litterära arvet. Så nästa gång min gode make försöker dra mig vidare när jag under en promenad stannat upp för hundrade gången och bara insupit naturens ljuvlighet så vet han vem han ska skylla på. Eller tacka.

Läs om första delen i Ungdomsfavoritutmaningen här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro