Vardagslivets dramatik och slentrian

Vad är väl att bättre tema för mellanboken i en trilogi än vardagslivets till synes jämna lunk (på sätt och vis är det väl exakt vad Tolkien gör i "De två tornen" också, de kämpar på liksom)? Ja, det låter ju lagom jämntjockt och tråkigt förstås, men heter författaren Kristina Sandberg och huvudpersonen Maj så är det såklart precis tvärt om.

För där familje- och hemmafrulivet på ytan vardagslunkar på: dottern Anita växer sig stor och stark, sonen Lasse föds, Tomas är nykter efter hypnosterapin i Stockholm, familjen har slutit Maj i sin famn... så mullrar det olycksbådande både inom Maj och ute i världen. Kriget står för dörren och Maj själv drabbas allt oftare av den där yrseln, hjärtklappningen, rädslan.

I "Sörja för de sina" börjar också Tomas få komma till tals, lite försiktigt, och berättarrösten har samma prövande tonfall här som i romansvitens första del: Är det såhär du tänker? Var det såhär det gick till? Tomas, var det så? Jag älskar det. Tonfallet, berättelsen, historien.  Allmängiltigheten.

För det som Kristina Sandberg gör så fint i sina böcker om Maj är att visa upp vår insida. Och hur ska vi egentligen tolka den i en tid och på en plats (klassresenärens) där den fick så litet utrymme? För visst är det väl så att Maj har ångest. Visst är det vad de fysiska symptomen skvallrar om. Och visst önskar man som läsare att Maj kunde öppna sig, tala om det som rör sig inombords. Förlösas. Men hur göra när kvinnorollen, plikten, positionen föreskriver duglighet och duktighet? Mödraskap och husmoderi. Nej, jag förstår dig Maj. Förstår hur du måste kämpa och bita ihop om rädslan. Göra den fysisk för att åtminstone i det bli sedd (men du skrämmer ju barnen med alla dina symptom! Ja, men vem lever livet utan att vara rädd?).

Och vilken cliffhanger i slutet! Värdig en thriller. Som sagt. Vardagslivets dramatik.

Här har jag skrivit om första boken om Maj – "Att föda ett barn".

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro