Den här texten som du läser nu är försenad.
Min deadline passerad.
På ett sätt är det ganska synonymt med livet i stort. När mitt arbete vid sidan om – att skriva böcker – krockar med mitt arbete till vardags – att skriva artiklar. Ett får nästan alltid stå tillbaka för det andra.
Jag hade helgen för två veckor sedan planerad. Jag skulle sova ut, vakna i min egen säng, brygga ett par extra koppar kaffe, tända ljusen på både matbordet och vardagsrumsbordet, och så skulle jag skriva ett gästinlägg. Istället satt jag på ett plan till Paris, och liverapporterade från ett elände de flesta av oss förhoppningsvis aldrig behöver uppleva annat än i textform.
För det är så vardagen ser ut.
Orättvisor och elände, och inga lyckliga slut.
Mördaren åker inte nödvändigtvis fast. Offret får inte sin hämnd. Men livet går ändå vidare. För evigt förändrat.
Oftast accepterar jag det, orättvisorna som passerar revy. Jag tycker aldrig om dem, men jag lär mig att leva med dem.
Men ibland inte. Ibland väcks en eld någonstans i bröstet. Det är bara som en gnista först. Men sedan tar det eld. Och hjärtat börjar brinna. Och jag kan inte längre bara berätta det i artikelform och gå vidare. Det krävs något mer.
Det hände mig när jag var i Indien. Jag träffade Seenu, en 16-årig flicka som gruppvåldtagits av åtta män. När hon berättade sin historia så var det en specifik detalj som fastnade hos mig. En vedervärdighet bortom det mest vedervärdiga, som gjorde det omöjligt att släppa henne, långt efter artikeln var skriven. Gnistan var tänd.
Jag gick och funderade på hennes öde, och jag blev arg. Rytande lejon-arg. Och jag gjorde det jag gör när den känslan kommer. Jag skriver. Den som har sagt att man inte ska skriva i affekt anser jag är helt ute och cyklar. Några av mina bästa texter har producerats på det viset.
Den verkliga Seenu fick inte upprättelse. Hon fick inte hämnd. Det fanns ingen rättvisa.
Men i min bok är det en annan femma.
Carina Bergfeldt är en prisbelönt reporter och kolumnist. 2012 vann hon Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare. Hon är uppvuxen i Götene i Skaraborg, men bor numera i Stockholm. Carina Bergfeldt debuterade som författare med kriminalromanen "Fadersmord" som sålde i nästan 50 000 exemplar. "Fotografiet" är den fristående fortsättningen på debuten om poliserna och nyhetsredaktionen i Skövde.
Våren 2015 släppte hon reportageboken "Sju dagar kvar att leva – En berättelse om brott och dödsstraff".
Blev ni nyfikna på Carinas deckare nu? Håll utkik, för snart är det dags för tävling igen!
Min deadline passerad.
På ett sätt är det ganska synonymt med livet i stort. När mitt arbete vid sidan om – att skriva böcker – krockar med mitt arbete till vardags – att skriva artiklar. Ett får nästan alltid stå tillbaka för det andra.
Jag hade helgen för två veckor sedan planerad. Jag skulle sova ut, vakna i min egen säng, brygga ett par extra koppar kaffe, tända ljusen på både matbordet och vardagsrumsbordet, och så skulle jag skriva ett gästinlägg. Istället satt jag på ett plan till Paris, och liverapporterade från ett elände de flesta av oss förhoppningsvis aldrig behöver uppleva annat än i textform.
För det är så vardagen ser ut.
Orättvisor och elände, och inga lyckliga slut.
Mördaren åker inte nödvändigtvis fast. Offret får inte sin hämnd. Men livet går ändå vidare. För evigt förändrat.
Oftast accepterar jag det, orättvisorna som passerar revy. Jag tycker aldrig om dem, men jag lär mig att leva med dem.
Men ibland inte. Ibland väcks en eld någonstans i bröstet. Det är bara som en gnista först. Men sedan tar det eld. Och hjärtat börjar brinna. Och jag kan inte längre bara berätta det i artikelform och gå vidare. Det krävs något mer.
Det hände mig när jag var i Indien. Jag träffade Seenu, en 16-årig flicka som gruppvåldtagits av åtta män. När hon berättade sin historia så var det en specifik detalj som fastnade hos mig. En vedervärdighet bortom det mest vedervärdiga, som gjorde det omöjligt att släppa henne, långt efter artikeln var skriven. Gnistan var tänd.
Jag gick och funderade på hennes öde, och jag blev arg. Rytande lejon-arg. Och jag gjorde det jag gör när den känslan kommer. Jag skriver. Den som har sagt att man inte ska skriva i affekt anser jag är helt ute och cyklar. Några av mina bästa texter har producerats på det viset.
Den verkliga Seenu fick inte upprättelse. Hon fick inte hämnd. Det fanns ingen rättvisa.
Men i min bok är det en annan femma.
Carina Bergfeldt är en prisbelönt reporter och kolumnist. 2012 vann hon Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare. Hon är uppvuxen i Götene i Skaraborg, men bor numera i Stockholm. Carina Bergfeldt debuterade som författare med kriminalromanen "Fadersmord" som sålde i nästan 50 000 exemplar. "Fotografiet" är den fristående fortsättningen på debuten om poliserna och nyhetsredaktionen i Skövde.
Våren 2015 släppte hon reportageboken "Sju dagar kvar att leva – En berättelse om brott och dödsstraff".
Blev ni nyfikna på Carinas deckare nu? Håll utkik, för snart är det dags för tävling igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar