Karin Slaughter är en av de där mega-stora amerikanska thrillerförfattarna som aldrig riktigt fått fotfäste här i kriminallitteraturens högborg, dvs Skandinavien.
Som USA-storsäljande Janet Evanovich till exempel. Eller som enmansbokfabriken James Pattersson, som sedan sent sjuttiotal klämt ur sig nästan 150 mediokra deckare som den svenska publiken glatt totalt struntat i.
Slaughter har inte sålt lika många böcker som Pattersson, nästan 300 miljoner tydligen, men med över 30 miljoner ex ivägskeppade världen över står hon nog inte länge och funderar om hon ska välja Silver- eller Guldtvätten på Preem när bilen är smutsig misstänker jag…
Flera svenska förlag har försökt lansera henne här hemma tidigare. Både Norstedts och Telegram gav ut två titlar var under tjugohundratalet. Men ingen av dem lyckades sätta något kraftigt avtryck på de svenska topplistorna. Det är ett hårt jobb att peta ner Läckbergarna och Keplerarna nämligen.
Nu har nya storförlagsutmanaren Harper Collins Nordic bestämt sig för att tiden är kommen för Slaughter. Kan Gillian Flynn (som för övrigt blurbar positivt på nya bokens omslag) bli en superhit i Sverige så kan väl hennes ”föregångare” tälja lite guld hon med?
Först ut är ”De Vackraste” ("Pretty Girls", 2015).
”Alla har hemligheter. Vissa är bara mer brutala än andra. Hennes man blir kallblodigt mördad. Hennes syster är spårlöst försvunnen.
När Claire börjar nysta i det förflutna förstår hon att livet hon levt aldrig varit på riktigt, och att hennes man inte var den hon trodde. Snart inser hon att sanningen är grymmare än hon någonsin kunnat föreställa sig.”
Spännande, spännande … Eller?
Jag ska inte påstå att det är dåligt, det är det inte. Slaughter är en habil berättare. Intrigen håller skaplig nivå, personteckningen är, om än inte imponerande, godkänd. Den komplicerade relationen mellan systrarna Claire och Lydia känns äkta. Chockeffekterna sitter. Våldet är skakande och obehagligt. Det finns våldtäktsscener här som fick mig att må riktigt illa.
Den klarar Bechdeltestet (Den har mao minst två namngiva kvinnliga rollfigurer… som pratar med varandra… om något annat än män.)
Men det är något som saknas.
Det är rätt förutsägbart. Handlingens stora överraskningar blir ett ”Jahapp, det var väl ungefär det jag misstänkte ja…”.
Och i närheten av Gillian Flynns böcker är det inte. Tyvärr.
Det är en ok strandpocket nästa sommar, men knappast boken som gör Slaughter till Svedalasuccé.
Sedan kanske det bara är jag.
Men om man ”lånar” halva handlingen från gamla Nic Cage-thrillern ”Super 8” (Gjord innan Nicolas Cage drabbades av vilken sjukdom det nu är han har som gör honom fysiskt oförmögen att avgöra om ett manus kan bli en sevärd film eller bara ännu en i raden av de otaliga kalkoner han spelat huvudrollen i de senaste 15 åren eller så) borde man kanske ange det någonstans. Ge lite credd till manusförfattaren Andrew Kevin Walker ("Seven" bl.a.) liksom.
Jag ska inte avslöja var i stölden består, men om jag säger ”Snuff” så kan ni nog lista ut det själva.
Eller se Cage-rullen. En av hans sista sevärda faktiskt.
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar