Jag visste det! Jag visste att senaste boken om Lacey bara var en lätt formsvacka, för i "Little Black lies" (nyss utkommen på svenska som "Små svarta lögner") är Sharon Bolton tillbaka i gammal god stil. Nej, jag ändrar mig. Hon är bättre än någonsin förr! Ett faktum som gör mig jublande glad. För dels har jag på sistone haft svårt att hitta deckare jag inte tröttnar på och dels har jag som ni vet en soft spot för Sharon och vill att hon ska leverera. Som hon alltså gör med den äran i senaste boken.
För tre år sedan dog Catrin Quinns båda söner i en fruktansvärd olycka. Ansvarig för händelsen var Catrins bästa vän, Rachel, och Catrin lever nu ett eremitiskt liv, förlamad av sorg och hat och besatt av tanken på hämnd. Så skakas det lilla ösamhället av en liten pojkes försvinnande (han är nämligen inte den förste, visar det sig), och samtidigt som sökandet dras igång tvingas de båda kvinnorna konfrontera såväl sitt förflutna som sitt nu.
Boken har tre berättare; Catrin, Rachel och Catrins tidigare pojkvän Callum, en före detta soldat som bosatt sig på ön efter att ha deltagit i Falklandskriget. Samtliga plågas av inre demoner, och samtliga bär på mörka hemligheter. Callum är ändå på det stora hela ganska hyvens, men ingen av de bägge kvinnorna är vidare sympatisk. Ändå känner jag en stark sympati för den känslomässigt avstängda Catrin. För mig framstår hennes handlande som, om inte direkt normalt, så i alla fall förståeligt. Och ju längre handlingen framskrider desto tydligare blir samtliga huvudpersoners lidande, desto enklare blir det att förstå deras handlingar och motiv.
Som ni förstår är detta långt ifrån någon munter historia, och har ni svårt för berättelser om barn som far illa bör ni undvika "Little black lies". Annars är det en oavbrutet spännande, men samtidigt mer lågmäld historia än vad Bolton normalt levererar. Om förlust, sorg, skuld och oförmåga att gå vidare, om hur försvinnandet av ett barn påverkar ett samhälle i grunden. I stilen lite mer åt Peter May och Ann Cleeves böcker än den hårdare Lacey-serien. Jag vet att Falklandsöarna och Shetlandsöarna inte är samma sak, men bilderna jag får av landskapet - mycket skickligt skildrat - och befolkningen gör att jag ändå drar parallellen. Och jag tycker allt att Bolton slår både May och Cleeves på fingrarna. Det här är vindpinad domestic noir (med klassisk twist, både en och två!) när den är som bäst.
Boken är minst lika värd att kamma hem Svenska Deckarakademins pris imorgon som hyllade "Kvinnan på tåget". Minst!
För er som är ljudbokslyssnare och likt mig alltid har bråttom att bli klara (den väntande bokhögen, ständigt denna väntande bokhög...) kan jag tipsa om att den engelska ljudboken har något raskare inläsare än den svenska.
Och håll i er! För gissa vem som gästbloggar hos oss på måndag. Sharon herself! Peppen mina vänner! Peppen!
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar