I mina tidiga tonår föll jag handlöst för Shakespeares Trettondagsafton i en uppsättning på Romateatern. Framför allt blev jag vansinnigt förälskad (jajamensan, sublimerad tonårslängtan och allt det där, eller som i det här fallet – kanske inte så sublim) i narren Feste. Inte så konstigt då att den förtrollande Rogan i Elizabeth Hands Illyria kommer att göra just denna roll i en skoluppsättning av pjäsen.
Fast först har jag svårt att förstå vad det är för bok jag läser (precis som ni har nu efter min inledning). I Illyria möter vi kusinerna Maddy och Rogan, i inledningen av deras passionerade kärlekshistoria. Det mycket tonårstrån och dito icke så förstulet förstulet hångel prytt i Hands liksom blommande prosa (hennes ingående beskrivningar, som om hon vill måla sina berättelser snarare än skriva dem – det är nästan, men bara nästan så att jag retar mig, för precis när jag börjar skruva på mig så får de den rätta suggererande effekten och jag är fast) och i mitt stilla sinne börjar jag undra om det är någon slags vaniljvariant av Fifty Shades jag kommer att få läsa.
Obs, obs! Det är det nu inte. Men det är först efter att jag läst ytterligare en bok av samma författare (Radiant days, recension på väg) som det slår mig att handlingen i Elizabeth Hands böcker, de tre som jag har läst, är sekundär. Huvudpersonen är alltid konsten. Konsten och dess förmåga att lyfta våra liv, berika dem och förstora dem. Låter det torrt? Det är det inte!
I Illyria får kusinernas passion för varandra och sedermera för teatern konsekvenser. För lika mycket som konsten har förmåga att bygga upp, lika mycket har den förmåga att slå sönder. Passion möter krass verklighet, gudabenådad begåvning möter hantverksskicklighet, dröm möter vardag, möter krossade illusioner, krossad kärlek. Den är inte helt lätt att förstå sig på, den här romanen. Det finns ingen given sensmoral, i mitt tycke inte heller en solklar dramatisk kurva. Men det finns en ton, en magi och en passion som gör att jag plötsligt inte bryr mig om sådana världsliga ting. Efter att jag slagit ihop den inser jag att den är mycket större än sitt sidantal. Den kryper under skinnet. Och där ligger den kvar. Och skimrar.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar