Det är i vardagen som livet levs. Hur mycket vi än skakas om av de där stunderna av lycka, av sorg, så är det i vardagen vi tvingas stanna. Jag tänker på det när jag lyssnar Colm Tóibíns fantastiska Nora Webster. Nora förlorar sin make och tillvaron ställs på ända. Sorgen och saknaden är outhärdlig. Ändå måste hon fortsätta. Livet måste levas. Jag tänker på vilka hjältedåd vi utför, vi människor. Hela tiden. För att vi måste. (Tänker på Tom Malmquists sommarprat, hur han under dotterns första år uppfattade henne som ett straff, för att hon tvingade honom att leva vidare.)
Nora är bara strax över fyrtio och de två yngsta barnen bor fortfarande hemma när hon blir ensam. Hon står inte ut med omgivningens medkänsla. Med alla de hundratals koppar te hon måste laga och alla ömkande ord hon tvingas lyssna på. Hur sörjer man samtidigt som man måste sätta mat på bordet? Den ynkliga änkepensionen räcker inte långt. Hur hjälper man två små pojkar som förlorat sin far? Vem är man när man förlorat sin livskamrat? Nora gör inte alla rätt (vem gör någonsin det?) men hon gör så gott hon kan.
Som ni förstår är det inte de stora dramatiska gesternas historia. Istället är det en berättelse om vad som sker inom och utom en människa efter en en förlust. Hur vi slås omkull. Hur vi reser oss. Hur vi famlar och lär oss att leva på nytt. Det är också en berättelse om konstens förmåga att väcka och läka. Nora finner tröst i musiken, först i bygdens grammofonsällskap, sedan i den egna sången.
Romanen har självbiografisk grund, Colm Tóibín förlorade själv tidigt sin far, och vi finner honom i bokens Donal, en stammande tonåring med kameran som överlevnadsstrategi (konsten – igen). I intervjuer med författaren framgår att uppväxten med modern inte varit okomplicerad. Men porträttet av Nora är djupt inkännande och kärleksfullt. Tóibín har ett sådant öga för det mänskliga, för vårt inre liv, för det som binder oss samman. Precist och detaljrikt, helt befriat från sentimentalitet beskriver han ett liv. Utan åthävor, men stort, så som livet är.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar