"Vi har alla sett honom stirra på oss från löpsedlarna - monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott. Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?
Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hon hade ett fint hus och en omtänksam man. Glen var den enda hon någonsin velat ha, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas framsidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?
Nu är Glen död, och Jean är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, på hennes egna villkor. Jean Taylor tänker berätta allt hon vet."
Haussad är väl det minsta man kan säga om Fiona Bartons Änkan. Utöver det numera ganska slentrianmässiga jämförandet med Gone girl och Kvinnan på tåget som drabbar alla domestic noirs, pryds bokens innerflikar av förtjusta utrop som "En av 2016 års bästa debutromaner", "En given bestseller". Plus givetvis den obligatoriska Stephen King-blurben (hur hinner han skriva något själv, när han tycks blurba alla thrillers som ges ut?). Lever boken upp till mina förväntningar. Njaee.
Alltså, den är inte dålig. Men inte heller så spännande som förhandsjublet ger vid handen. Eller som den till synes rafflande upplägget ger sken av. Istället: Lite för långrandig. Lite för många perspektiv. För lågintensiv. Jag läser ut den, men jag vet inte riktigt varför faktiskt. Tycker att den hade mått bra av att jobbas några varv till med en redaktör innan den släpptes. Tajtas upp och ges tydligare riktning. Men jag verkar på andra sidan vara ganska ensam om min åsikt.
Letar ni efter något att fylla er längtan efter Gone Girl med så rekommenderar jag såväl Sharon Bolton som Alex Marwood och Mary Kubica framför Fiona Barton. För att inte tala om Tana French. Har ni läst dem alla så visst, prova Änkan. Men det är inte en av 2016 års bästa debutromaner.
Jaha, så ni undrar vilken årets bästa debutroman är? Flickorna av Emma Cline. Som en fantastisk feberdröm, den boken. Men mer om den vid ett senare tillfälle.
Johan var mycket mer positiv till Änkan. Läs hans recension här.
Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro
Håller helt med dig. Denna bok var ingen höjdare. Borde ha redigerats mycket mer, nu var den långrandig och inte speciellt spännande. Tyckte också den brast i psykologisk trovärdighet gällande huvudpersonerna och dynamiken i deras relation. Ett plus för skildringen av massmedias agerande i dylika situationer där författaren kändes insatt i ämnet.
SvaraRadera