Triss i punk

I höstas kom den fantastiska punkhistoriken ”Please kill me – Den ocensurerade historien om punken” ut i efterlängtad pocket. (fyra år efter att den givits ut inbunden på svenska, vad hände där?) Legs McNeil och Gillian McCains ambitiösa intervjubok om 70-talets amerikanska punkscen och dess rötter är ett måste för alla musikälskare. Lika inspirerande som den musikscen den beskriver. ”Please kill me” tar ett brett grepp på musikhistorien, här möter vi såväl MC5 som Velvet Underground, Ramones, The Stooges och Patti Smith. Allt berättat av dem som var med.

Apropå Patti Smith så har ni väl inte missat hennes alldeles ypperliga självbiografi ”Just Kids” (i pocket i mars, men läs redan nu, den är för bra för att vänta!). Direkt efter läsningen dammade jag av mitt gamla ”Horses”-album. Ett kärt återseende! (Boken finns i en specialutgåva med cd. Kan funka som en bra introduktion till hennes musik för den som inte lyssnat tidigare.) Berättelsen som samtidigt är en kärleksförklaring och en beskrivning av en fantastisk vänskap kretsar kring Patti Smith själv samt själsfränden och fotografen Robert Mapplethorpe och deras liv på New Yorks konst- och musikscen under 60- och 70-talet. Musikalisk kanske Smith inte direkt klassas som punk, men med sin ”do it yourself”-attityd och kompromisslöshet kvalar hon in med råge.

En av Sveriges allra första punkare, radioprofilen Bosse Löthén har också nyligen givit ut en bok. ”Jag älskar den pojken” är dock inte den klassiska musikbiografin, utan en självbiografi som vittnar om en sårig bakgrund med alkoholmissbruk, misshandel och sexuella övergrepp. En genre jag vanligtvis brukar hålla mig ifrån (för tungt och ofta inte alltför välskrivet), men Löthén är ett verkligt undantag. Trots svindlande svarta partier berättar han sin historia på ett sätt som berör på djupet helt utan att hemfalla åt självömkan. Och det är kärleken till musiken som håller honom uppe. Beskrivningarna av Stockholms tidiga punkscen är högintressanta får stort utrymme. Löthéns band Skabb var samtida med Ebba Grön och man får följa de båda bandens första stapplande steg (det ena fortsatte ju som bekant sedan med sjumilakliv).

Punken är alltså inte död, om någon nu trodde det. Den lever i högsta välmåga i bokhyllan.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro