Inte så djupt i ”Dolda djup”

När jag för ett par år sedan snubblade över ”Svart som natten” av Ann Cleeves blev jag glad. Ni känner ju till min faiblesse för engelska landsortsdeckare och här fick jag möjlighet att stifta bekantskap med en ny kommissarie, Jimmy Perez, och ett nytt litet samhälle, Ravenswick på Shetlandsöarna. Jag var förtjust. Gillade Jimmy och Cleeves lyckades väva en engagerande intig. Därför kastade jag mig raskt på nummer två i serien. Som tyvärr visade sig vara något av en besvikelse. Karaktärerna kändes platta, men själva mordhistorien var godkänd. Så trots att små varningsblinkers hade tänts gav jag mig på trean, ”Rött stoft”, när det kom ut i pocket. Men där tog det stopp. Det blev aldrig roligare än i det första mötet. Del fyra i serien har därför fått passera oläst.

Men skam den som ger sig (inget slår ju lite blod när solen skiner). Häromdagen tog jag med mig Cleeves senaste ut i trädgården. ”Dolda djup” hör inte till Shetlandsserien, här introduceras istället den kufiska kriminalinspektören Vera Stanhope. Vad jag förstår är ”Dolda djup” egentligen tredje bok i serien, men den första att översättas till svenska. För läsaren innebär detta dock inga problem, det hade lika gärna kunnat vara första gången som den något överviktiga och ofta överförfriskade Vera presenteras. Och i detta ligger kanske lite av Ann Cleeves problem. Man blir liksom aldrig särskilt nyfiken på hennes karaktärer. De är där, fyller en funktion i berättelsen (någon måste ju vara på plats i historien och agera menar jag), men sedan… ingenting. Jag vill inte veta mer om Vera Stanhopes trasiga relation till den märkliga fadern, jag struntar i hur det går för de arma familjer som utsätts för brott och förluster. Och så vidare. Och slutet, ja jag har faktiskt läst om trovärdigare motiv för mord, med en mindre förhandstippad mördare.

Men, men… Som rekreationsläsning på filt en ledig helg fungerade ”Dolda djup” helt ok. En kvinna kommer hem efter en natt på stan och hittar sin tonårsson död i badkaret. Scenen är vackert arrangerad, i det parfymerade vattnet flyter blommor och det som först tippas vara självmord visar sig snart vara – jadå, ni gissade rätt – mord. Vera Stanhope sätts på fallet och inom kort dyker ännu ett ungt och vackert lik upp på ännu en dekorerad mordplats. Det tar en stund, men efter ett tag blir det faktiskt ordentligt spännande. Det är som en av alla de där engelska deckarserierna; kul medan det varar, men inget som stannar kvar. Och även Vera Stanhope ska faktiskt bli tv-serie, med Brenda Blethyn i rollen som den excentriska kriminalaren. Blethyn känns bland annat igen från nyinspelningen av ”Stolthet och fördom” där hon spelade Mrs Bennet och Mike Leighs utmärkta ”Hemligheter och lögner”. Se den! Och läs ”Stolthet och fördom” (och se BBC-filmatiseringen från 1995 med Colin Firth som Mr Darcy)! Hinner du kan du ta ”Dolda djup” efter det.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Helt galet

Får bokomslag se ut hur som helst? Vi såg i boklådorna i Rom den svenska succén ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Den italienska versionen av Jonas Jonassons roman pryds av en figur klädd i rosa sparkdräkt, med rosa tossor. Visst var boken komisk – men är det inte att gå litet långt?

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

JA! JA! JA! ”Cirkeln” är årets ungdomsbok!

Lyckliga alla ni som ännu inte har läst Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln”. Direkt när jag slår ihop den vill jag bara börja läsa om igen. Tur för mig då att det här är första delen i en planerad trilogi, för jag bara måste få träffa Minoo, Linnéa, Vanessa, Anna-Karin och (till och med) Ida igen. Boken är så jämrans bra att jag på stående fot och med nio månader kvar av 2011 tänker utnämna den till Årets Ungdomsbok (fanfar)!

Jag hade höga förväntningar, tycker om Mats Strandberg sedan tidigare och av förhandssnacket har jag förstått att det här är en bok jag definitivt skulle kunna gilla. Och gilla mycket. Men jag inte bara gillade boken, den är så bra att jag blir alldeles lycklig. Ok, nog med hyllningskörer för en liten stund och kort om handlingen istället.

Det är väl inte direkt en hemlighet att skolan för många är en ondskans plats. Men när en mobbad gymnasieelev tar sitt liv i gymnasieskolan i Engelsfors, en gammal gruvstad på dekis, är det till en början ingen som anar vilken typ av ondska man har med att göra. Inte förrän sex tjejer väcks mitt i natten för att följa den blodröda månen och samlas i den nedlagda gamla folkparken. Det är de som är Cirkeln. Det är de som är utvalda för att kämpa mot ondskan.

Den här boken har jämförts med ”Twilight”(den här jämförelse verkar förresten göras hela tiden numera, övernaturligt innehåll eller ej. Bra fantasilöst tycker jag) men i mitt tycke slår den serien om Bella och Edward med hästlängder. Och likheterna är egentligen få, förutom att det handlar om ungdomar och att delar av boken utspelar sig i skolmiljö. Karaktärerna i ”Cirkeln” är mer djuplodande, bättre utmejslade. Jag gillar också den skepsis med vilken huvudpersonerna reagerar på den gryende insikten att magi finns i verkligheten och den skepsis de känner inför varandra, inbördes olika, hoptvingade av ett diffust Öde.
Och alla som någonsin gått genom en skolkorridor kommer att känna igen sig i beskrivningarna av skollivets hierarkier, uttalade och outtalade regler.

Över huvud taget lyckas författarna på pricken beskriva hur det måste kännas att vara ung i ett småstads-Sverige där man för alltid tycks låst i det fack man en gång tilldelats. Och som lök på laxen lyckas de sedan göra Engelsfors till centrum för en magisk strid utan att det känns det minsta märkligt. Allt utfört med ett enormt driv i berättandet som gör att man bara kastar sig över texten och både vill (för man vill ju veta hur det gååår) och inte vill (för det är ju så braa) att boken ska ta slut. Ja, nu är den ju tyvärr slut, men jag har i alla fall tokrekommenderat den till alla i butiken hela dagen. Vad gött det är att förbehållslöst tycka så mycket om en bok! Även Jonas Thente på DN är lyrisk.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Kajsa Grytt på nytt

Vi träffades på krogen
Ja vi satt väl där och log
Du sa någonting om slumpen
Som jag inte alls förstod
För du var vackrare än livet själv
Det kunde varje människa se


Raderna kommer ur ”Brev från ett torg” med Kajsa och Malena. Under en period var den låten och skivan den kom ifrån mitt soundtrack. Jag hade lyssnat en del på Tant Strul-plattor, men det var Kajsa och Malenas ”Historier från en väg” som verkligen kopplade ett grepp om mitt 18-årsjag. Det där enkla; pianot, en stillsam kontrabas, och så Kajsa Grytts röst, stark men sårig, med texter rakt från hjärtat. Så kändes det i alla fall då, det gick rätt in. Idag vågar jag knappt sätta på skivan av rädsla för att tiden kan ha sprungit ifrån den. Men inne i huvudet kan jag fortfarande spela varenda låt, och få samma känsla i kroppen som då.

Hur mycket jag än ogillar biografiska tolkningar när det kommer till böcker, så lyckas jag inte alls undvika dem när det kommer till bra musik. Kanske för att identifikationsfaktorn är så stark där. Man vill liksom tro att artisten också upplevt alla de där känslorna som musiken väcker i en. Och av någon anledning har jag alltid tänkt att Kajsa Grytt tillhör dem som särskilt berättar om sina personliga erfarenheter. Varför? Ingen aning. Sant? Ingen aning.

Men nu kanske jag i alla fall får svar på den sista frågan. För i dagarna släpper musikern och numera också terapeuten Kajsa Grytt sin självbiografi. ”Boken om mig själv” heter den helt koncist och jag ser fram emot att få återknyta bekantskapen med en ungdomsförälskelse. Och egentligen spelar det absolut ingen roll om de där låtarna var självupplevda. För mig var de sanna.

Samtidigt med boken släpper Kajsa Grytt ett nytt album. Provlyssna på Kajsas hemsida

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

I sängen med ”I det förflutna”

Häromdagen klev jag inte upp ur sängen. Visst, det regnade. Och visst, jag var ledig från jobbet. Men felet var till största delen Kate Mortons. Tack vare henne befann jag mig nämligen på en av mina litterära favoritplatser, på ett dragigt och eftersatt gammalt slott på den engelska landsbygden.

Jag har läst Mortons tidigare (”Dimmornas lek” och ”Den glömda trädgården”) men tror att nyutkomna ”I det förflutna” är min favorit så här långt.
I början gick det i och för sig lite trögt, minns att det varit så även med hennes andra böcker. Jag upplever att det finns en viss klumpighet i språket, något av en övertydlighet i beskrivningarna. Märkligt nog försvinner känslan efter ett tag, och ersätts av det där fantastiska ”jag vill inte släppa boken förrän jag får veta exakt hur det gått”-kravet. ”I det förflutna” har alltså alla de där mellanlandningskvalitéerna som jag önskade mig av men inte hittade i "Alla själars natt"och det är bara att tacka och ta emot.

Det börjar med ett förkommet brev. Ett brev som legat bortglömt i 50 år och som plötsligt hamnar hemma hos Meredith Burchill, mor till huvudpersonen Edie. Det visar sig att Meredith varit evakuerad under andra världskriget, på det mytomspunna Milderhurst Castle, och nu gör det förflutna sig påmint igen. Edie fäster först ingen större uppmärksamhet vid brevet. Men när hon av en slump hamnar på slottet och träffar dess invånare, de åldrade tvillingsystrarna Percy och Saffy Blythe, samt deras yngre syster, den psykiskt sjuka Juniper blir hon besatt av att lösa slottets gåta. Varför vill hennes mamma inte tala om vad som hände under kriget? Och vad orsakade Junipers sjukdom?

Historien utspelar sig i flera tidsplan (dels i ”nutid” 1992 och dels under krigsåren) och berättas ur de olika karaktärernas perspektiv. På så sätt får man som läsare en fylligare bild av vad som egentligen inträffade än någon av de inblandade. Jag gillar det, att det blir tydligt att ingen ensam kan berätta en hel historia. Så på med pyjamasen, sätt på en kanna te och kryp ner under täcket med ”I det förflutna”! Vindpinad mysläsning väntar.

Trist bara att omslagen till Kate Mortons romaner alltid signalerar betydligt sämre kvalitet än vad som döljer sig innanför pärmarna. Den där kiosklitteraturvibben tror jag gör att böckerna missar många potentiella läsare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Vill du veta hur det går till att skriva en bok?

 Inför släppet av författaren Suzanne Mortensen femte bok i den populära Dickens detektivbyrå undrar Bokboxen hur det går till när man skriver en bok.

Suzanne har som bekant skapat bokserien om den världsberömda detektiven Clara Dickens som löser kluriga mysterier tillsammans med två modiga barn och en spårhund i Åhus. Hon har erfarenhet av att skriva flera böcker och därtill arbetar hon på ett bibliotek, hon kan alltså en del om böcker!

Suzanne berättar:
Författare har olika knep, vanor och metoder. Jag skriver på måndagar och tisdagar när jag är ledig från mitt arbete på Malmö stadsbibliotek. Jag börjar alltid en berättelse med att bestämma hur många kapitel det ska vara och vad de i stora drag bör innehålla. Det kallas för synopsis och blir ett gott stöd för mig under arbetets gång.

Jag skriver bäst på morgonen när jag är utvilad. En kopp kaffe och en synonymordbok för att variera språket finns alltid på skrivbordet. Helst ska det vara lugnt och tyst i huset. Då går det lättare att samla tankarna. Efter ett par timmar är det dags för en uppiggande promenad och lunch. Om det inte finns några andra plikter som väntar på eftermiddagen tar jag ett skrivpass till eller passar på att ta reda på fakta som behövs till boken. Det gäller ju att ”ljuga” trovärdigt.

Vad krävs mer för att författa? Fantasi förstås, men också tålamod och uthållighet. Skrivandet kan gå trögt i perioder. Belöningen kommer när det lossnar igen. Jag hittar inspiration i vardagen och i andra böcker.

Vill du börja skriva? Du kan starta på egen hand, gå en skrivarkurs, eller slå dig ihop med vänner som har samma intresse. Det har getts ut många handböcker i att skriva som kan vara till god hjälp. Fråga i bokhandeln eller på biblioteket. Skrivtips finns även på nätet. Läs böcker! Det sätter igång inspirationen, ökar ditt ordförråd och ger dig tillfälle att studera hur andra författare gör. Härma inte! Lyssna till din inre röst och berätta på ett sätt som känns naturligt för dig.

Det är inte lätt att bli publicerad. De flesta författare får göra flera försök innan de lyckas men ge inte upp om du verkligen vill. Du har allt att vinna.

Nu kommer jag ut med min femte bok. Den heter Papegojmysteriet och handlar om en fågel som försvinner från sin ägare. Har papegojan flugit vilse, rymt eller stulits av skurkar? Detektiverna måste följa många ledtrådar och spår innan de till slut hittar fram till gåtans lösning.

För att bli en bra detektiv krävs precis som för att bli en bra författare, mycket tålamod, hårt arbete och fantasi!


Suzanne Mortensen

Extra - En morgon stod hon bara där

Jag är vanligtvis inget fan av fantasy-genren, men fantasy light gillar jag. Där är det inga konstiga världar eller märkliga varelser. Fantasy light utspelar sig i nutid, med vanliga människor och med bara något oförklarligt eller onaturligt element inblandat, som Stephenie Meyers Twilight-serie med vanliga tonåringar på en vanlig high-school i USA. Att ett gängvampyrer också är med känns på något sätt helt naturligt...

Nu har Per Nilsson, med en lång rad barn- och ungdomsböcker bakom sig, gett sig in i leken med boken "Extra - En morgon stod hon bara där", som är första delen i serien om Pim-Pim och Extra.

Pim-Pim är, trots det lite ovanliga namnet, en helt vanlig kille. Han går i en vanlig skola, har vanliga
kompisar och gör vanliga saker på fritiden. Fram till dagen då han träffar Extra, efter det är inget vanligt längre. Första gången Pim-Pim ser henne står hon alldeles ensam på skolgården, smal och blek, nästan genomskinlig. Efter det verkar det som om var Pim-Pim än är ser han henne. En dag följer hon med honom hem och somnar i hans säng, men när hans föräldrar kommer hem är hon borta. Sedan börjar hon i Pim-Pims klass. Hon blir snabbt populär, och alla, både killar och tjejer vill vara med henne, men Pim-Pim pratar hon inte med, verkar knappt se faktiskt.

Vem är hon? Och VAD är hon...? Hur kunde hon få Pim-Pims uppskrapade knä att läka bara genom att lägga en hand på det? Och bor hon i huset med trollkarlen? Är det hennes pappa, eller är hon inspärrad där? Pim-Pim hörde ju ett skrik innifrån huset.

Jodå, man får svar på alla frågorna i boken och jag tycker att Per Nilsson skrivit en riktigt bra och
spännande bok för barn i slukaråldern!

Odette
Killbergs Bokhandel Helsingborg

När förväntningarna ställer sig i vägen – ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg

Ibland ligger ens förväntningar en verkligen i fatet. Jag ljuger inte när jag säger att ”Yarden” av Kristian Lundberg är något av det bästa jag läst. Alltså som i något av det bästa jag läst i hela mitt liv. Förutsättningslöst öppnade jag den tunna, bruna volymen som visade sig innehålla precis allt man kan begära av en fantastisk bok. Innehållsmässigt pratar vi sprängstoff; skildringen av slitet på Yarden, bemanningsföretagen som återskapare av statarsamhället, den omvända klassresan, ifrågasättandet av den egna identiteten…
Språkligt är det poetiskt, precist och vackert också när det allra tyngsta och mörkaste avhandlas. Jag har tidigare här i bloggen dristat mig att kalla det en fulländad roman och det är precis vad det är.

Det tyckte dock inte författaren själv, som i den fristående uppföljaren (ja, det står så på omslaget) ”Och allt skall vara kärlek” funderar över om den bok han släppte ifrån sig verkligen var den bok han ville skriva. Han fick inte med det viktigaste; kärleken, nåden i att vara älskad och bli förlåten.
Återigen får vi besöka uppväxten, den sjuka modern, missbruket, vännerna som dukade under. Och återigen får vi besöka Yarden, förmynderiet, de papperslösa utan rättigheter. Men här finns också en gammal kärlek som blommar upp på nytt. En chans att göra rätt allt det som gjordes fel för länge sedan. Kanske går det faktiskt att sona gamla synder och bygga nytt.

Det här är en av de böcker jag sett fram emot allra mest i vår. Och hade jag fått den i händerna innan jag läste ”Yarden” hade jag med största säkerhet jublat. För det är ju bra, jag förstår ju det när jag läser. Lundberg är ett språkgeni, innehållet intressant, viktigt. Och ändå, ändå hittar jag inte fram. Min upplevelse av ”Yarden” ställer sig i vägen som en stor och klumpig mur. Det blir helt enkelt aldrig lika fantastiskt som jag hoppats. Skitförväntningar! Jag ville ju älska den här boken. Visste att jag skulle älska den här boken. Och nu vet jag inte alls vad jag tycker. Kanske borde jag läsa om den om ett par månader. Det känns nästan så. Det måste ju vara mig det är fel på.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Magisk realism

Att låta en mobbad kille i åttiotalets Blackeberg plötsligt få en vampyr till granne?
Tonårsbrudar som lämnar dansbanan i skogen för att offra till en uråldrig ondska?
Att vakna upp en dag med horn i pannan?
Den gamla tanten i den sömniga sydsvenska kuststaden som inviger sitt barnbarn i släktens lykantropiska arv?

Att låta det overkliga ske i verkliga miljöer kan vara mycket effektivt. John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” gav genren en rejäl nytändning för några år sedan, men han är långt ifrån ensam.


Anders Fagers Samlade svenska kulter är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. 

Fagers noveller kan vara skrämmande, rent obehagliga, bisarra och ibland mycket roliga. Rekommenderas varmt!

Caroline L Jensen – Vargsläkte - Lykanthropos I (Släpps 9:e maj)

Det nergångna hotellet vid stranden ruvar på sina hemligheter. Någonting bor i väggarna. Något gammalt. Vem, eller vad, är egentligen husets ägarinna, Ylva Duse? I blodet finns det fruktansvärda svaret. I blodet finns också en gemenskap som Vera har sökt efter hela sitt liv.

Det var på tiden att vi får en kvinnlig svensk spänningsförfattare som inte skriver om seriemördare på Gotland eller banala kriminalfall på västkusten (ingen nämnd, ingen glömd). Caroline, som slog igenom häromåret med den humoristiska (och rätt hädiska) romanen ”Fru Bengtssons andliga uppvaknande”, har lyckats mycket bra med att skapa en ruggig och rolig svensk varulvshistoria.

Joe Hill - Horn

I Joe Hills tredje bok (efter romandebuten ”En Hjärtformad Ask” och novellsamlingen ”Vålnader”) vaknar huvudpersonen Ig Perrish med en brutal baksmälla, två horn i pannan och en djävulsk gåva som gör att han får folk att säga vad de egentligen tycker och tänker. 

”Horn” är en grymt underhållande och mycket originell bok. Även om Joes farsgubbe (Stephen King, om det nu gått någon förbi) fortfarande är fullt kapabel att klämma ur sig en och annan höjdare så känns det definitivt som om lillgrabben sprungit om….

Kung Ajvide själv då? 

Den senaste romanen ”Lilla Stjärna” har precis släppts i pocket. Visst fick den en del kritik när den kom ut förra året. Framförallt kanske för det abrupta och oväntade slutet. Själv tycker jag den är fantastisk. Den råa kraften och styrkan i historien lämnar nog ingen oberörd. Boken innehåller sannolikt ett par av de obehagligaste scener jag någonsin läst. Brrrrrr.

Johan Zillén 

Bokia Killbergs Center Syd

Kulturgärning

”Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger.”
Den här inledningsmeningen ger mig fortfarande rysningar. För när det kommer till böcker i genren "kvinnor som hämnas" finns det inget som slår ”En hondjävuls liv och lustar” av Fay Weldon.

Det började med en tv-serie. Inte den buskisartade filmen med Rosanne Barr och Meryl Streep, utan den brittiska miniserien från 1986. Jag satt uppslukad framför tv:n och tittade med mamma, fascinerad av historien om den fula och klumpiga – men ack så lojala – Ruth vars man bedrar henne med den eteriska författarinnan Mary Fisher. Men Ruth är inte en kvinna som låter sig stillatigande trampas på. Hon sätter eld på familjens hus och därefter inleds en hämndaktion som inte går av för hackor.

Jag älskar den här boken och kan inte minnas hur många gånger jag läst den. Under en period läste jag om den varje gång jag var sjuk och jag är helt övertygad om att den påskyndade tillfrisknandet. Mitt eget exemplar är ett gammalt utslitet bokrea-fynd och boken har länge varit svår att få tag i på svenska. Därför är det inte mindre än en kulturgärning när Massolit förlag nu fattat det utmärkta beslutet att ge ut den på nytt. Med finfint omslag dessutom. Det är bara att tacka och ta emot. Och läsa om.

Samtidigt ger de ut Fay Weldons självbiografi. Känns som att det borde finnas ett och annat värt att läsa där också.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

”Gracie” av Veronika Malmgren

”Vi är som hajarna. Om vi slutar simma så dör vi. Eller sjunker. Jag kommer aldrig ihåg vilket det är, om dom dör eller sjunker. Men vi är som dom i alla fall. Hajarna. Du och jag. Vi måste ut och simma, bort från det här.”

Fuktig hetta, ändlösa slätter, vidsträckta stjärnhimlar, cigaretter, en cabriolet i hög fart på grusvägarna. Det är scenografin i Veronika Malmgrens debutroman ”Gracie”.


Efter ett år som utbytesstudent i den lilla staden Manning på Kansas slätter är det dags för Klara att åka hem till Sverige. Kvar lämnar hon bästa vännen Penelope, och ett liv milsvitt skilt från det hemtama svenska. I Manning längtar alla bort; Penny, hennes av- och på-pojkvän Lee, Wolf Eye i kassan på C-Mart… Bort från småstadstristessen, smygdrickandet på helgerna, fördomarna och slentrianen. Den enda som vill stanna kvar är Klara.

Gracie är bilen, en sandfärgad Delta 88 cabriolet, som Penny och Klara kör rakt ut på fälten med dånande musik i högtalarna de där heta kvällarna som präglar Klaras två sista månader i USA.

”Gracie” är en tunn bok, styckena mestadels korta, och man läser snabbt. Men innehållsmässigt är boken allt annat än tunn. På de 159 sidorna skildras, utan ett onödigt ord, en värld och en vänskap som är både storslagen och vemodig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro