Mellanlandning med ”Alla själars natt”

När man plöjt ett par riktiga höjdarböcker (och det har jag ju som ni vet nyss gjort) så kan det vara skönt med en liten mellanlandning i något mer lättsmält. Jag brukar välja Charlaine Harris Sookie Stackhouse-serie, någon deckare i engelsk landsbygdsmiljö eller kanske en gammal oläst Marian Keyes. Jag hade höga förhoppningar om att Deborah Harkness ”Alla själars natt” skulle bli just en sådan mellanbok.


Förutsättningarna fanns där:

Övernaturligt? Check. Huvudpersonen Diana är en häxa som vänt sin magiska förmåga ryggen. Dessutom befolkas Deborah Harkness litterära universum av såväl vampyrer och demoner. Så långt ganska likt Harris alltså.

Torrt, litterärt och engelskt? Check. Diana är historiker, berättelsen tar sin början på Bodleian Library i Oxford.

Mysterium? Check. Tidigt snubblar Diana över en försvunnen handskrift, för vilken samtliga övernaturliga väsen hyser ett i det närmaste osunt stort intresse. Vår hjältinna blir snabbt ett eftertraktat byte.

Kärlek? Check. Självklart uppstår ljuv musik mellan ett av dessa väsen (den franske vampyren Matthew Clairmont, oh la la) och vår hjältinna.

Så hur koka soppa på så trevliga ingredienser? Ja, själv hade jag i alla fall inte valt ett långkok à la historieprofessor Harkness. Boken ligger på närmare 700 sidor, men hade utan vidare vunnit på att kortas med åtminstone 300, för det blir ordentligt segdraget mellan varven. Och när man så –till slut- läser sista sidan har historien knappt hunnit börja! Hur är det möjligt efter all denna textmassa?

Även själva kärlekshistorien har problem, det blir ett oräkneligt antal ”Mon coeur” och ”Ma lionne”, och suckar och heta kyssar, men inte känner jag mer för den här häxa/vampyr-alliansen för det. Kanske för att den präglas av de för vampyrromanerna välkända unkna könsrollerna, eller kanske för att Harkness helt enkelt inte är en särskilt begåvad berättare.

Men något måste jag ändå ha hittat där, jag läste ju trots allt klart (700 sidor märk väl!). För någonstans bakom långdragenhet och plattityder gömmer sig en egentligen spännande historia. Slutbetyget blir alltså att den med knapp nöd passerar som mellanbok, och en inbiten vampyrdiggare kan nog ge den en chans. Två delar till planeras. Kommer jag att läsa dem? Osäkert. Kanske om författaren skaffar sig en strängare redaktör.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro