Bokhandlarna svarar: Vad läser du just nu?

Susanna Mattsson:

1. Vad läser du just nu?

Karl Ove Knausgårds "Min kamp 2".

2. Hur långt har du kommit?

Några sidor kvar.

3. Varför plockade du upp just den boken?

Läste ettan förra året och gillade mycket. Så mycket att den hamnade på min "10 Bästa"-lista 2010.

4. Vad tycker du om den hittills?

Jag är förtjust. Kom inte ihåg från ettan att han var så rolig. Det finns en beskrivning av helvetet tidigt i boken som är helt obetalbar. Och relativt otippad. Lite förvånad är jag också över att jag uppskattar denna massiva självömkanssvit så vansinnigt. Brukar annars inte riktigt tjonga med denna typ av litteratur. Men behärskar man språket så till fullo som Knausgård gör är det oundvikligt att inte jubla av fröjd när man läser. Laborerar nu med tanken på att läsa resten av serien på norska istället för att vänta på de svenska översättningarna.

Joachim von Trampe:

1. Vad läser du just nu?

”The crossing”av Cormac McCarthy

2. Hur långt har du kommit?

Halvväg.

3. Varför plockade du upp just den boken?

2: delen på Cormac McCarthys ”The Border Trilogy” och första delen av ”All the Pretty Horses” är så Jävla bra!

4. Vad tycker du om den hittills?

Lika jävla bra, som Hemingway, med en poets hjärta!

Eva Killberg:

1. Vad läser du just nu?

"Flimmer", Anne Holts nya deckare skriven tillsammans med brodern Even, som är hjärtspecialist.

2. Hur långt har du kvar?
Är på sista fjärdedelen, slutet närmar sig, och jag känner att jag inte har tid att svara på det här - egentligen...

3. Varför plockade du upp just den boken?
Anne Holt är en osentimental och rask deckarförfattare. "Flimmer" tar upp ett ämne som känns nytt och spännande - någon har infekterat hjärtimplantat med datavirus och de nyopererade gubbarna dör efter två dygn...

4. Vad tycker du om den hittills?
Här figurerar en Julian Assange-typ och den amerikanska finanskrisen tornar upp sig, samtidigt som hjärtläkarna kämpar med dödsfall och it på högsta nivå. Aktuellt och med bra spänning, som alltid i Holts deckare. Skönt att slippa gamla trötta poliser, faktiskt - ännu har ingen synts till, vilket är väldigt originellt. Slutomdömet hänger på upploppet - hur det hänger ihop vet jag fortfarande inte. Misstänker att syskonparet Holt har fintat mig hela vägen.

Katarina Monikander:

1. Vad läser du just nu?

Cormac McCarthys ”Blodets meridian” och ”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

2. Hur långt har du kommit? 
Sida 130, respektive 210.

3+4. Varför plockade du upp just den boken? /Vad tycker du om den hittills?

Jag började läsa Cormacs bok, som för övrigt har förärats ett mycket tilltalande pocketomslag, och märkte snart att detta verk inte bör slukas helt. Det kan bara inte vara nyttigt. Jag har tidigare läst hans ”Vägen” och i jämförelse med ”Blodets meridian” var den apokalyptiska historien rena skrattfesten. Sällan har någon räknat upp så många sätt att avlägsna olika mänskliga kroppsdelar och vad man sen kan göra med dem som Cormac i denna skalpjägarodyssé. Den är ett odiskutabelt mästerverk. Men jag tar den i små doser och blandar upp med ungdomssuccén ”Cirkeln” efter Susannas hyllning. Än så länge har den inte gjort mig alls besviken.


Johan Zillén:

1. Vad läser du just nu?

Tina Fey's "Bossypants"

2. Hur långt har du kommit? 
Nästan färdig.

3. Varför plockade du upp just den boken? 
För att Tina Fey alltid varit en favorit (eller ja, alltid och alltid, sedan hon dök upp på ”Saturday Night Live” iallafall). Fina recensioner i både utrikisk och inhemsk press. Det är ju ändå inte så vanligt att svenska tidningar recenserar en icke-översatt komikerbiografi.

4. Vad tycker du om den hittills? 
Den är fullkomligt underbar. Jag har nog inte suttit och skrattat högt till en bok sedan Danny Wallace's "Join me" (bonustips, varsågod). Det är en satirisk, finurlig och feministisk självbiografi slash bakom-scenenbok. Jag vill gifta mig med Tina Fey. Förmodligen kommer väl min fru att protestera till en början, men hon har humor och god smak (min fru) så jag är säker på att det kommer gå bra framöver.

p.s Det är inte bara jag som är lyrisk. Titta!

"You'd be really pretty if you lost weight." (College Boyfriend, 1990 )
"Tina Fey is an ugly, pear-shaped, overrated troll." (The Internet )
"Mommy, where are my pretzels?" (Tracy Morgan )
"I hope that's not really the cover. That's really going to hurt sales." (Don Fey, Father of Tina Fey ) "Absolutely delicious!" (A Guy Who Eats Books )
"Totally worth it." (Trees )
"Do not print this glowing recommendation of Tina Fey's book until I've been dead a hundred years." (Mark Twain )
"Hilarious and insightful. Laugh-out-loud funny -- oh no, a full moon. No! Arrgh! Get away from me! Save yourself!" (A Guy Turning into a Werewolf )

Spaning: Vandrande sexhandböcker

Vi har en liten, oansenlig hylla här på jobbet, strax under Psykologi, strax ovanför golvet. Den är allt som oftast nästan tom. Inte för att det är en sådan strykande åtgång på våra sexhandböcker. Nej, de har en tendens att flytta på sig. Ett tag hittade vi dem bakom barnfaktaböckerna, gång på gång. För er som inte redan gissat det kan jag berätta att Barnfakta är vår mest undanskymda hylla. Omöjlig att se från kassan och i hyfsat avskilt läge även för andra nyfikna blickar.

Numera hittar vi sexhandböckerna bland kokböckerna. Den ligger betydligt närmare sexhyllan. När vi städar hittar vi ”Erotisk massage” bredvid Jamie Oliver och ”Ännu mera superhett sex” bredvid Doktor Dahlqvists LCHF-böcker. Och skulle någon mot förmodan ställa tillbaka boken i rätt hylla så är det alltid med baksidan framåt.

Utifrån detta har vi slutit oss till att vi har två typer av sexboksintresserade besökare i butiken. Rodnaren och Puritanen. Rodnaren, som när vi närmar oss snabbt ser till att trycka in boken i första bästa hylla och istället intresserat låtsas försjunken kokboksutbudet. Puritanen, som indignerat upptäcker sexhyllan och ser till att vända på böckerna så att man ska slippa se ”snusket”. Men vi kan bara gissa. Hemlighetsmakeriet kring sexhyllan är totalt.

Därför kändes det rätt gött (som vi skulle säga där jag kommer ifrån) när min kollega häromdagen fick upplysa en ung flicka, djupt försjunken i ”Vägen till sexuellt förverkligande” om att vi tyvärr hade stängt nu. Och hon lugnt ställer tillbaka boken, på sin plats, med framsidan framåt. Här står väl jag och läser sexhandböcker. Än sen?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ett kärt återseende

Jag läser inte så många självbiografier, föredrar påhittat (med undantag för Patti Smiths självbiografi, den måste ALLA läsa!). Men jag är glad att jag läste Kajsa Grytts.

Risken med självbiografin är att huvudpersonen försöker frammåla sig själv i en lite alltför god och spännande dager. Inget av den varan här. "Boken om mig själv" är ett grundligt utforskande med ärliga intentioner. Att verkligen försöka skildra och förstå det liv som är Kajsa Grytts. Hon är heller inte sen att problematisera eller ifrågasätta sina slutsatser och tolkningar. En skön ödmjukhet, efterlängtad i ett samhällsklimat av ”jag, jag, jag”.

Eftersom det handlar om ett musikerliv som utspelar sig på Stockholms musikscen finns här såklart skvallerpotential, men det blir aldrig för snaskigt eller närgånget. Det här är Kajsas Grytts historia, andra mer eller mindre kända personer ingår i den, men det är sig själv hon i första hand lämnar ut. Det är musik och politik, kärlek och sorg, barn, arbete, drömmar, besvikelser och insikter. Ett liv, helt enkelt.

Språkligt är det en lite lustig blandning ett poetiskt, eget språk och ett ganska dagboksartat ”stream of consciousness”-flöde. Bitvis blir texten tjock, men närvaron är konstant och jag fastnar aldrig bland alla ord. Vill hela tiden fortsätta läsa. Det som framför allt slår mig är hur ovanlig den här ärligheten känns. Modig. Hon skriver som hon sjunger, starkt och skört samtidigt.

Kajsa Grytt är som ni vet en gammal idol. Det här var ett kärt återseende. Att få ta del av hennes liv i bokform ger mig lite samma känsla som det gav mig att som tonåring lyssna på hennes musik. Jag får komma nära och känna igen mig. Jag gillar det. Och blir sugen på att lyssna på hennes nya platta. Liksom för att se om vi har utvecklats sida vid sida.

Lite snopen blev jag dock när det visade sig att ”Brev från ett torg” som jag så starkt kopplat samman med just Kajsa, var skriven av en helt annan Grytt. Nämligen hennes bror. Men lite illusionskrossande information är smällar man får ta om man nu prompt ska läsa en självbiografi.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel, Jägersro

Gästkrönikör: Caroline L Jensen

Jag debuterade här om dagen, med min tredje publicerade roman. Jo. Ni läste rätt. Jag, Caroline L Jensen, har fått två romaner utgivna tidigare. "Vargsläkte – Lykanthropos I" känns ändå som en debut. Det är nämligen första gången jag har vågat skriva det jag verkligen vill: dark fantasy och skräck. Recensionerna har börjat trilla in och både bokbloggar och tidningar har varit över förväntan snälla hittills. Det är jag glad för. Själv pendlar jag (som alltid) mellan ”Det här är nog riktigt bra!” och, ”Fan. En APA hade skrivit en bättre bok”. Det kanske låter konstigt. Det känns lite konstigt. 

Men så för ett tag sedan läste jag att: ”Only bad writers think that their work is brilliant”. Tur för mig, som just pendlar så där.

"Vargsläkte" är en småstadsskräckis, del ett i en trilogi om en klan skånska varulvar, och ligger alltså på bokdiskar överallt i landet just nu. Det är underbart. Det är galet. Det är skrämmande. Ungefär som en bra skräckroman.

Varför just varulvar, är en fråga som jag har fått mycket på senaste tiden. Min första reaktion är ”varför inte”? Varulven som fenomen är kittlande, och jag är övertygad om att vi dras till den eftersom vi alla i viss mån känner av det där monstret som bor inuti oss. Det där som vill ut. Men som vi tyglar. För hur skulle världen annars se ut?

Varulven går inte att tygla. Precis som seriemördaren i fiktionen är den något av en superhjälte, på det sättet att den inte är inlåst mellan de vanliga sociala ramarna. När monstret väl släpps lös går det inte att hejda. Och vem av oss har inte drömt om att få vara tygellös, då och då?

Samtidigt blev det faktiskt något av en överraskning för mig, att det blev just varulvar som fick huvudrollen i min första skräckroman. Som 15-åring slukade jag Anne Rices vampyrkrönika, och all annan vampyrlitteratur jag kunde komma över, och i väldigt många år ville jag inget hellre än att bli överfallen och bortförd till de levande dödas vackra gemenskap. Att skriva det vore ett sätt att få uppleva det där. Det är förövrigt en av anledningarna till att jag skriver skräck – det är det enda sättet på vilket jag kan uppleva världen på ett sätt som jag önskar vore sant.

Jag hade alltså ställt in mig på att min första skräckroman skulle handla om vampyrer. Men sedan hände någonting med dem. "Twilight" hände. "Låt den rätte komma in" hände. "True Blood" hände. "Vampire Diaries" hände. Och så vidare. Det gick en faslig inflation i vampyrer, och jag gillade inte alltid helt vad jag såg.

Hela idén om en vampyr som förälskar sig i en människa är i och för sig lite kittlande. Vem skulle inte vilja vara föremål för en sådan varelses eviga, brinnande passion? Men låt oss vara ärliga: hur sannolikt är det att du eller jag förälskar oss i en tallrik makaroner, eller annan valfri maträtt?

Nä. Just precis.

(Nu sitter det säkert någon där ute, som med oförstående blick klappar ömt på en falukorv och känner sig förnärmad. Eller. Jag hoppas att det finns någon sådan där ute. Till dig vill jag säga: Er kärlek är säkert både värdig och fin. Ta hand om varandra, du och korven.)

Hursomhelst. Jag blev lite trött, helt enkelt. Hur mycket jag än tilltalas av den spenslige 1700-tals vampyren med utsökta manér och vårdat språk, så saknade jag i den samtida vampyrlitteraturen ofta det farliga, djuriska och okontrollerbara som måste finnas i vampyren för att den ska vara läskig, och inte bara en ouppnåelig sexfantasi.

Anne Rices Lestat de Lioncourt är ett mycket bra exempel på hur man kan balansera det där på ett fint sätt. Visst är han het, och visst kan han bete sig som en gentleman och förföra dig. Men det kommer inte att sluta väl för dig, om du följer med honom hem. Han kommer inte att tygla sin blodtörst för en simpel människas skull.

Jag jublar förresten just nu åt Guillermo del Toros och Chuck Hogans underbara böcker "Släktet" och "Förgörelsen", och Justin Cronins "Flickan från ingenstans", där man i princip har korsat vampyrerna med zombier. De där vampyrerna är inget man vill stöta på i en mörk gränd. Precis som det ska vara. Jag är glad att pendeln i viss mån har svängt över åt andra hållet, och rekommenderar de här böckerna å det varmaste.

Så. Jag ville skriva en berättelse om ett skrämmande, men ändå vackert väsen.

Och vampyrer kryllade det av överallt.

En dag slog det mig helt enkelt att varulvarna var jämförelsevis orörda ännu, och att där fanns utrymme att skapa något eget, som ändå kunde vila på liknande premisser som vampyrmyten: Farligt, djuriskt, hotfullt, monstruöst men samtidigt mänskligt och vackert. Sexigt.

Idén om en människa som också är en varg, en skoningslös, hungrig och farlig varg som äter andra människor och som när den är i djurhamn inte styrs av mänsklig moral, men som när den befinner sig i sitt mänskliga skinn har förmågan att reflektera över sin situation var ett spännande tema.

Jag hoppas att även ni ska tycka det.

Caroline L Jensen

Vi ses väl på Bokia?

Den 19 maj klockan 13.00 deltar jag i Akademisk kvart, Författarmöte och signering på Bokia på Avenyn i Göteborg.

Den 4 juni signerar jag böcker på Bokia Killbergs Center Syd klockan 13.00, och den 18 juni klockan 13. 00 gör jag det samma på Bokia på Hansa i Malmö.

Årets roligaste?

Det var nog inte riktigt meningen. Men kommunslogans blev årets roligaste bok hittills. 

Vad tycks om titeln "Var femte invånare är en häst"? Jo, så vill faktiskt Vallentuna utanför Stockholm marknadsföra sig.

Andra höjdare i samlingen är "Jag är tokig i Säter", "Åmål - alltid nåt" eller "Full fräs i Sotenäs".
Arvika har lagt "Kommunen med stake" på hyllan. Kanske bäst så.

Däremot verkar Surahammar inte skämmas över "Din bit av det sura äpplet". Och i Vingåker har man lyckats mynta uttrycket "En promille kan inte ha fel".

Många goa skratt blir det när kommungubbar runtom i landet får förklara hur det egentligen gick till när de spånade fram det ena stolpskottet värre än det andra. Det tackar vi författarna Svante Ekberg. David Rune och Daniel Kouthoofd för!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Tom Rachman bjuder på perfektion

Kanske utgör jag en lite för perfekt målgrupp för den här boken. "De imperfekta" utspelar sig på en tidningsredaktion och som gammal avhoppad journalist växlar jag under läsningen igenkännande gapskratt med en rejäl klump i magen.

Vad sägs till exempel om:
Samtidigt har Dario, som sov och vaknade vid hennes sida under sex år, helt försvunnit ur hennes tankar. Hon rår inte för det: hon har ett tidningstemperament och han är inte längre förstasidesstoff.

Eller:
”Du var ohövlig mot personen i andra ändan”, säger Ornella.
”Man har dessvärre inte tid att vara artig på mitt jobb”.

Lysande. Det senare faktiskt även en ordväxling som ordagrant utspelat sig mellan mig och min sambo. Tom Rachman lyckas i ”De imperfekta” att på pricken skildra det klimat och den livsstil som är journalistik. Och jag kan inte annat än att tillsammans med en enig kritikerkår göra tummen upp. Det här är fantastiskt bra.
Men även om beskrivningarna av det dagliga redaktionsarbetet med dess specifika jargong och interna värderingar är knivskarpa (författaren har själv arbetat som journalist – det märks) och väl värda läsningen bara de, så är det framför allt personskildringarna som griper tag. Jag säger bara: fingertoppskänsla.

Ja, till handlingen så. På och omkring en engelskspråkig dagstidningsredaktion i Rom dväljs det antal individer som är De Imperfekta. Och imperfekta är de sannerligen, i flera bemärkelser. Tidningens glansdagar ligger åratal tillbaks i tiden och man slåss mot vikande läsarsiffror, men vägrar samtidigt styvnackat (eller är det bara ekonomin?) att etablera sig på nätet. Samtidigt kämpar de människor som är knutna till tidningen på sina respektive håll med livets tillkortakommanden.

Som Arthur Gopal, son till en stor författare, men förvisad till att skriva dödsrunor och ansvara för Ordflätan och Hjärngympa, vars liv hastigt förändras av en stor förlust. Eller Abbey Pinola, tidningens ekonomichef med öknamnet Ackumulerade Personalkostnader, som tvingas långflyga i sätet bredvid den redigerare hon just varit med om att sparka. Och Oliver Ott, tidningens handlingsförlamade och livrädde chefredaktör som är fullständigt inkapabel till att förvalta den betydligt mer driftige farfaderns arv.

Deras och kollegornas historier skildras skickligt och mycket ömsint i boken som till formen liknar en novellsamling, men är klart sammanhållen av karaktärernas anknytning till tidningen. De personliga historierna flyter i och ur varandra. Här blandas glädje och sorg, svek, kärlek och hat.

Tom Rachman har med ”De imperfekta” helt enkelt lyckats skriva en näst intill perfekt bok som dessutom är väldigt rolig (en bedrift bara det – de flesta ”roliga” böcker brukar vara förödande flåshurtiga). Som grädde på moset är det en sådan där bok som man tryggt kan ge i present till precis alla man känner. Ingen kommer att bli besviken.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Svenska vårnyheter

Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Till slut puttas Johannes alldeles för långt över gränsen av sina jämnåriga. Kvar står vi med frågor om skuld och ansvar, om vem som har Johannes öde i sina händer. Svaren är aldrig enkla.

Bland de starkaste debuter jag läst under senare år. En familjetragedi, berättad växlande mellan pappan, mamman och den autistiske sonen. Efter 50 sidor satt jag med tårarna rinnande. Gripande.

Samlade svenska kulter - Anders Fager

"Samlade svenska kulter" är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. Anders Fager skriver med en penna som söker det skräckinjagande och som frilägger det dolda och lyckas med obönhörlig skärpa tydliggöra det redan verkliga.

Jag är helt förlorad i Fagers värld av uråldriga gudar, bisarra fiskmänniskor, senila ockultister och avgudadyrkande tonåringar.

Vad som på ytan först verkar vara en samling fantastiska skräcknoveller börjar efterhand knytas samman och vecklas ihop till en slags helhet. Det här ekar av Lovecraft, Clive Barker, Neil Gaiman och visst, lite Ajvide kan man säkert hitta om man letar… Magisk realism. Det är rysligt, roligt, burleskt och alldeles, alldeles underbart!

De Ickesynliga – Fredrik Härén 

Precis som vissa hemligheter måste förbli hemliga måste vissa berättelser berättas. Det är dags för historien om de ickesynliga: "Det finns en okänd människoart som lever mitt ibland oss. Människor av kött och blod, precis som vi, men de har snövit hud och vitt hår och deras cellstruktur gör att ljuset bryts mot deras kroppar, och därför kan våra ögon inte se dem. Men vi kan märka dem ibland, när de råkar komma för nära oss. Känslan av att det finns någon annan i rummet, trots att vi vet att vi är ensamma."

Meh. En rätt torftig fantasyhistoria om en ras icke synliga blekfisar som lever parallellt med människan. Ointressanta karaktärer och en spänning som uteblir helt (en bra redaktör borde tagit tag i dramaturgin här). Förnumstig och pekpinnig prosa som knappast kommer göra någon glad. Plus för snyggt omslag. Minus för innehållet.

Den onödige mannen – Erik Helmersson

När Peters dotter sextrakasseras på simhallen faller hans redan bräckliga medelklassliv samman. För första gången känner han sig maktlös, omgiven av våldsmän, oförmögen att försvara sig själv och sina älskade. Peter strävar efter att göra det rätta, visa civilkurage och vara en god samhällsmedborgare som står upp för det han tror på. Men trots sin trygga medelklasstillvaro har han sakta men säkert börjat fyllas av ett farligt ursinne.

En riktigt intressant roman om en medelsvenssonsk familjefar som inte vågar försvara sin dotter när hon trakasseras av young punks i simhallen. Utvecklas sedan till ett rätt gripande familjedrama med en Falling Downsk twist när huvudpersonens börjar säga ifrån (eller egentligen inte Falling Downsk alls eftersom han i filmen var psyksjuk från början ju så ignorera den kommentaren.) och visa civilkurage i vardagen.

Trist nog dras betyget ner av ett tvärt slut som får boken att kännas ofärdig. Synd på så rara ärtor.

Djurvänner – Anton Marklund

Som äntligen hemma

Jo, det känns som att komma hem den här gången också. Bara jag öppnar Elizabeth Georges nya deckare är jag genast tillbaka i England, med Barbara Havers och den mycket specielle överklasskommissarien Thomas Lynley.

"Denna dödens kropp" är 700 härliga sidor tjock, perfekt för solstolen på terrassen. Den som följt Lynley vet att han drabbades av sitt livs sorg, när han äntligen blivit gift och väntade barn. Efter en mycket lång sorgevandring längs Cornwalls kust, är nu Lynley så smått tillbaka på Scotland Yard. Men nu i den ovana situationen som chaufför och assistent åt sin vikarie. Det här är definitivt en situation som Barbara Havers, Lynleys omaka kollega, ogillar.

Ett lik för mycket hittas på en gammal kyrkogård i "Denna dödens kropp". Det är en ung kvinna som mördats, och nu måste hennes liv kartläggas. Spåren leder till New Forest. Här visar det sig finnas åtskilliga märkliga personer och en hel del lögner begravda. 

Det är en fantastisk miljö i nationalparken bland ponnierna. Och mitt i detta vackra, superengelska landskap rullar mordgåtan vidare - så som bara Elisabeth George kan.

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Stackars man

Det finns otroligt många romaner om kvinnor som känt sig misshandlade på varierande sätt. Men kanske är det inte så lätt att vara man heller. Erik Helmerson, själv journalist, skildrar den medelålders, medelklassiga journalisten Peter Håkansson i sin roman "Den onödige mannen". Och han har det inte lätt. Han känner sig onödig i familjen, där både fru och dotter behandlar honom som ett hopplöst fall.

På jobbet har han tappat sin hjältegloria efter att nästan ha fått Stora Journalistpriset och förväntas nu bara skriva 20 notiser om dagen och inga grävreportage. Han är ju över 40 år gammal, och det, gott folk, är gammalt för en reporter. Den äldre chefen pikar honom ständigt för att han skriver för mycket "medelklass", vilket både chefen och reportrarna råkar vara.

Peter Håkansson försöker koppla av med fotbollsmatcher, tillsammans med sin ungdomsvän. Men inte ens på läktaren hittar han sin plats. Där han nu huliganerna tagit över, förstör matcherna och kallar honom vid fula ord.

Så en dag får faktiskt Peter Håkansson nog. Inte lika våldsamt som i Hollywoodfilmen Falling down, men känslan är densamma.

Läs och begrunda. Det ligger en hel del små korn av sanning i den här romanen om mannen som inte längre vet vilket ben han ska stå på. Och aktuella romaner är alltid spännande, som omväxling till allt tillbakablickande.

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm