Tom Rachman bjuder på perfektion

Kanske utgör jag en lite för perfekt målgrupp för den här boken. "De imperfekta" utspelar sig på en tidningsredaktion och som gammal avhoppad journalist växlar jag under läsningen igenkännande gapskratt med en rejäl klump i magen.

Vad sägs till exempel om:
Samtidigt har Dario, som sov och vaknade vid hennes sida under sex år, helt försvunnit ur hennes tankar. Hon rår inte för det: hon har ett tidningstemperament och han är inte längre förstasidesstoff.

Eller:
”Du var ohövlig mot personen i andra ändan”, säger Ornella.
”Man har dessvärre inte tid att vara artig på mitt jobb”.

Lysande. Det senare faktiskt även en ordväxling som ordagrant utspelat sig mellan mig och min sambo. Tom Rachman lyckas i ”De imperfekta” att på pricken skildra det klimat och den livsstil som är journalistik. Och jag kan inte annat än att tillsammans med en enig kritikerkår göra tummen upp. Det här är fantastiskt bra.
Men även om beskrivningarna av det dagliga redaktionsarbetet med dess specifika jargong och interna värderingar är knivskarpa (författaren har själv arbetat som journalist – det märks) och väl värda läsningen bara de, så är det framför allt personskildringarna som griper tag. Jag säger bara: fingertoppskänsla.

Ja, till handlingen så. På och omkring en engelskspråkig dagstidningsredaktion i Rom dväljs det antal individer som är De Imperfekta. Och imperfekta är de sannerligen, i flera bemärkelser. Tidningens glansdagar ligger åratal tillbaks i tiden och man slåss mot vikande läsarsiffror, men vägrar samtidigt styvnackat (eller är det bara ekonomin?) att etablera sig på nätet. Samtidigt kämpar de människor som är knutna till tidningen på sina respektive håll med livets tillkortakommanden.

Som Arthur Gopal, son till en stor författare, men förvisad till att skriva dödsrunor och ansvara för Ordflätan och Hjärngympa, vars liv hastigt förändras av en stor förlust. Eller Abbey Pinola, tidningens ekonomichef med öknamnet Ackumulerade Personalkostnader, som tvingas långflyga i sätet bredvid den redigerare hon just varit med om att sparka. Och Oliver Ott, tidningens handlingsförlamade och livrädde chefredaktör som är fullständigt inkapabel till att förvalta den betydligt mer driftige farfaderns arv.

Deras och kollegornas historier skildras skickligt och mycket ömsint i boken som till formen liknar en novellsamling, men är klart sammanhållen av karaktärernas anknytning till tidningen. De personliga historierna flyter i och ur varandra. Här blandas glädje och sorg, svek, kärlek och hat.

Tom Rachman har med ”De imperfekta” helt enkelt lyckats skriva en näst intill perfekt bok som dessutom är väldigt rolig (en bedrift bara det – de flesta ”roliga” böcker brukar vara förödande flåshurtiga). Som grädde på moset är det en sådan där bok som man tryggt kan ge i present till precis alla man känner. Ingen kommer att bli besviken.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro