Gästbloggare: Mikael Bergstrand

”GUBB-LITT” – Humor för fullvuxna 
Att bli medelålders man är inte alltid så roligt, speciellt inte om man ägnar sig åt den där självömkan som vi medelålders män är något av mästare på. Först har vi det yttre förfallet: Hårfästet klättrar målmedvetet uppåt, byxorna spänner över kulmagen och armmusklerna har ersatts av ett sladdrigt gäddhäng. Sen är det karriären som kanske inte riktigt blev vad vi en gång drömde om. För att inte tala om vår problematiska relation till kvinnor. Antingen förstår de oss inte eller så visar de sig vara oss överlägsna såväl intellektuellt som inkomstmässigt. Oj, oj, oj vad det är synd om oss stackare.

Hur kul är det? Rätt så kul, vågar jag påstå. Åtminstone som bränsle i en humoristisk roman. Min nya bok ”Delhis vackraste händer” handlar om just en man i medelåldern som bor i Malmö. Han heter Göran Borg och är en inte alldeles lyckad skribent som jobbar på ett informationsföretag som gör gatukontorets hemsida. Huvuddelen av sin arbetstid ägnar han åt att följa en fotbollsblogg på nätet som heter Himmelriket och handlar om Malmö FF. På sin fritid sitter han mest och tittar på tyska Bundesligamatcher på Eurosport i sin ungkarlslya vid Davidshallstorg eller dricker öl på stamkrogen Bullen ett par kvarter därifrån. Göran Borg är fortfarande sjukligt fixerad vid sin exfru Mia, trots att det har gått över åtta år sedan hon lämnade honom. Och dödligt svartsjuk på hennes nya man. Han har dålig kontakt med sina vuxna barn och inga som helst framtidsplaner. En rätt tragisk figur måste man säga.

Och det blir ännu värre för den stackaren. Han får sparken och luras iväg till Indien på en bussresa av sin bäste polare som råkar vara reseledare. Göran Borg får en verklig mardrömsstart på sin tripp. Han skräms till vettet av folkmängden, lukterna och fattigdomen och när han drabbas av galopperande turistdiarré lämnas han ensam på ett sjabbigt hotellrum i Jaipur.

Det är då som hans räddare dyker upp. En indisk textilexportör vid namn Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad. Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa till huvudstaden New Delhi. Där träffar han den mycket vackra men också mycket gifta skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti Malhotra som han blir blixtförälskad i.

Hur får man stoff till en sådan här bok? Genom att gräva där man står. Jag är inte Göran Borg men bär nog ett och annat drag av honom. Till skillnad från Göran är jag lyckligt gift men liksom min anti-hjälte bröt jag upp från Malmö för fyra år sedan (då jag lämnade en fast anställning som journalist på Sydsvenskan och följde med min fru Susanne till Indien och hennes jobb för Ikea där). Och när jag hade funderat på min romanidé ett par år, lärt mig mer om Indien, fuskat lite som reseledare och hunnit skriva en deckare däremellan, bestämde jag mig för att nu fick det bära eller brista: Den här historien om en bitter man mitt i livet skulle bara berättas.

Väldigt mycket i boken är fantasi men jag är en författare som gärna låter mig inspireras av människor jag möter. Yogi i boken, Göran Borgs ständige vägvisare, finns i verkligheten. I alla fall nästan. Jag träffade honom på en hotellbar i New Delhi bara ett par veckor efter min ankomst. Efter en inledande misstänksamhet mot denne originelle indiske man, som ringde mig varje dag och propsade på att vi skulle ses igen, blev vi så småningom mycket goda vänner. Och ju mer jag lärde känna Yogi, desto mer förstod jag hur gjuten han var som romankaraktär med sina hemmasnickrade visdomsord, sin livssyn, sin rondör och sitt stora, varma hjärta.

Om man ska försöka genrebestämma ”Delhis vackraste händer” så kan man kanske kalla den för ”gubb-litt”. Det är en humoristisk berättelse om medelålders män och deras fåfängor, rädslor och tillkortakommanden. Men det är även en historia om vänskap och vad som händer när dessa trygghetsnarkomaner till män tvingas kapa livbojen och ge sig ut på okänt vatten.

Sist men inte minst är det en kärleksförklaring till mitt andra hemland Indien.

För bara ett par månader sedan flyttade jag tillbaka till Malmö efter fyra år i New Delhi där jag liksom den bittre Göran Borg till sist tvingades kapitulera för Indiens myllrande mångfald.

Jag har haft tre sorters läsare i åtanke när jag skrivit ”Delhis vackraste händer”:

1. Ni som har varit i Indien och vill ha igenkänning.

2. Ni som funderar på att besöka Indien och vill ha inspiration.

3. Ni som aldrig tänker sätta er fot i Indien. Nu kan ni luta er lugnt tillbaka i bästa läsfåtöljen och följa med på en resa som ni sent kommer att glömma. Det är tillåtet att skratta på vägen.

God tur!

Spaning: Svängningar i modet

I dagarna landade två inbördes mycket olika men likväl besläktade böcker i butiken. Först att dunsa ner var Martina Bonniers coffee table-designade moderoman ”Obsession”. Eller om roman är rätt ord? Lite bläddrande fram och tillbaka och den känns som lika delar modereportage, damtidningsartikel och just skönlitteratur. I centrum står en fiktiv familj; moderedaktören Margaux, hennes make; jeanskungen Marc och dottern Miuccia, Sveriges främsta modebloggerska. Boken är illustrerad med fotografier av Nils Odier, omsorgsfullt kommenterade på samma sätt som i modereportagen. 

En gång i tiden fanns det en reklam, jag har glömt för vad, någon slags slushie antagligen, där en hysterisk röst ropade ”Är det en läsk? Är det en glass? Är det en läsk? Är det en glass?”. Lite så låter det i mitt huvud när jag bläddrar i ”Obsession”. ”Är det en bok? Är det ett magasin? Är det en bok? Är det ett magasin?” i någon slags högpitchad tonart.

Men jag kan nog tänka mig att Martina Bonnier har haft väldigt roligt när hon skrivit. Kunnat fantisera vilt kring en värld hon känner väl och ta mycket mer utrymme i anspråk än vad som ryms innanför pärmarna på ”Damernas Värld” där hon till vardags är chefredaktör. Och jag är alls ingen motståndare till flärd, modefakta och intriger, men får ändå känslan av att detta kanske hade varit bättre som tv-serie. Jag blir helt enkelt inte riktigt klok på boken. Kanske klarnar det om man läser den? Någon som har gjort det och kan upplysa mig?

Bok nummer två har radikalt annorlunda infallsvinkel. Det är Gunilla Anders reportagebok ”Bomull – En solkig historia” som nu kommit ut i pocket. Att det inte rör sig om high fashion i tjusiga miljöer står klart ganska snart (det räcker ju egentligen med att slänga en snabb blick på omslaget). Det här är en sådan där bok som man egentligen inte vill läsa. I alla fall inte om man ska fortsätta blunda för hur den där t-shirten man just köpte för 69 kronor på valfri klädkedja egentligen är tillverkad. Ander reser till Uzbekistan där barn odlar bomull under hot, till USA där det ekonomiska stödet som betalas ut till bomullsodlarna dumpar världsmarknadspriset, till Västafrika, längs Sidenvägen…

Jag har varit nyfiken på den här boken sedan Yukiko Duke hyllade den i tv:s morgonsoffa, men det krävs nog att jag är beredd att helt lägga om mina shoppingvanor innan jag läser den. Lite som när mina köttätande vänner inte vill ge sig i kast med Jonathan Safran Foers ”Äta djur”. Eller så skärper jag till mig helt enkelt, läser och slutar köpa kläder med ett mörkt förflutet.

Ja, två disparata titlar som sagt. Om inte annat visar de på vilket bredd som ryms inom begreppet mode.

Bokhandlarna svarar: Vad lockar dig ur höstutgivningen?

Susanna Mattsson:

Bland romanerna ser jag sjukt mycket fram emot Karl Ove Knausgårds "Min Kamp 3" som släpps i oktober. Nu har jag fått med min mamma på Knausgård-tåget och vår lilla fanclub är grymt peppad. Och eftersom jag även är ett stort fan av Dawn French hoppas jag att hennes romandebut "En liten smula underbar" lever upp till min förväntningar. Lena Einhorns "Siri" om Siri von Essen är jag också sugen på, som den gamla inbitna Strindbergälskare jag är. Och så undrar jag vad Amanda Svensson ("Hey Dolly") kan bjuda på i nya "Välkommen till den här världen".

På deckarfronten är jag nyfiken på Johan Theorins "Sankta Psyko". Har läst Ölands-serien (där "Skumtimmen" ju är den klarast lysande stjärnan och "Blodläge" lite trist) och undrar vad han kan hitta på när han byter miljö och huvudpersoner. Och så släpps en ny Peter Robinson, och det är ju alltid... mysigt. Ja, faktiskt.

Faktasidan inkluderar en bok jag gärna ger i present till min sambo; Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs "Blod Eld Död - En svensk metalhistoria". Och vi båda vill nog läsa Hannes Råstams bok om Thomas Quick/Sture Bergwall och den rättsskandal som rullas upp i takt med att Råstam gräver djupare i hans fall. Och så ska jag såklart ha Håkan Lahgers Dylan-bok (ja, jag är en av dem som tycker att han ska få Nobel-priset, Dylan alltså, inte Lahger).

Barnböckerna så slutligen: Två gamla favoriter släpper nytt. Pia Lindenbaum kommer med en bok om Gittan och Stina Wirsén med inte mindre än två "Vem"-böcker. Det kan inte bli annat än fantastiskt. Äntligen lite nytt att strössla över barnen i bekantskapskretsen.

Nu har jag säkert missat hälften, men hösten har ju knappt börjat. Det finns tid att komma på vad jag glömt just nu och läsa det också.

Johan Zillén:

Lars Keplers nya – "Eldvittnet" - ser jag fram emot. Tycker att de bägge första (särskilt Paganinikontraktet) varit riktigt god deckarunderhållning i Stieg Larsson-anda.

Visst, det är inte stor litteratur som stannar med dig men perkele vad kul det är!

Austin Wright – "Tony & Susan"

Har hört mycket god om detta bortglömda mästerverk som ges ut på svenska för första gången i höst. Författaren dog 2003, så någon uppföljare är inte trolig (Fast det går ju för Ludlum & Jordan).

Dawn French – "En liten smula underbar"

En av världens roligaste kvinnor romandebuterar. Borde båda för storverk. Har provläst första kapitlet och det var mycket lovande.

Jonathan Franzen – "Frihet"
Obamas favoritbok. Måste kollas upp. Tyckte mycket om den ”Lars Norenska” stämningen i genombrottsboken ”Tillrättaläganden”.

Max Brooks - "Världskrig Z : en muntlig historik över zombiekrigen"

Kom igen. Du vet att du vill också…. ;-) Måste läsa den innan Brad Pitt-filmatiseringen kommer….

Thomas Enger – "Skendöd"

En ny norrman i Nesbö-stil. Jag ger det gärna en chans.

Johan Theorin – "Sankta Psyko"

Författaren lämnar Öland och utlovar oss en riktig rysare. Tack.

Anders de la Motte – "Buzz"

Ska Skånes nya Deckarkung lyckas med uppföljaren till förra årets svenska deckardebut Geim?

Att döma av det lilla jag läst tror jag det.

…och många, många fler. Hinner nog inte umgås med familjen i höst heller…..

En liten hyllningsfilm till böcker

Snart är det höst! Äntligen! Bokmässa, nya boksläpp, och mycket läsning under varma filtar.

Hey ho, let’s go!

Punk’s not dead. Så stod det skrivet på flera av mina kompisars skinnjackor när jag var tonåring. För bara för att det inte var 70-tal eller ens 80-tal längre betydde det inte att punken inte var ständigt aktuell. Kanske är Bengt Ohlsson också en sådan för vilken punken aldrig dör. Ja, nu ser ni vartåt det lutar. Jag har läst samma bok som Johan. Det är således dags för en dubbelrecension.

Mitt första riktiga möte med Ramones skedde faktiskt inte på den tiden jag hängde med punkarna. Istället var det när jag träffade min kille, som är betydligt mer bevandrad i punkhistorien än vad jag någonsin varit. Jag minns en sommar på Mallorca, tidigt i vårt förhållande. Det var före mp3-spelarens tid och orutinerat nog hade vi glömt ta med oss musik. I bilstereon växlade vi således Lemonheads' ”It’s a shame about Ray” och Ramones självbetitlade debutalbum, två plattor vi hittat för en spottstyver i en murrig skivbutik i Palmas utkanter. Ramones visade sig vara den perfekta bilåkningsmusiken (på väg till stranden, bergen, storstan? Hey ho, let’s go!). One-two-three-four… och så låt på låt som lät exakt likadant (ja nu svär jag säkerligen i någons Ramones-kyrka). Jag kunde inte låta bli att bli charmad.

Johnny Ramone däremot, har jag aldrig riktigt förstått mig på. Skrev nästan ingen musik, politiskt konservativ, allmänt känd som banddiktator. Men när nu Bengt Ohlsson givit sig på att skriva om honom blev jag nyfiken. Så jag läste ändå. Och det gjorde jag rätt i. ”Rekviem för John Cummings” visade sig nämligen vara en väldigt fin roman.

Det är någonting med Bengt Ohlssons sätt att skriva som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är egentligen ingenting storslaget eller speciellt med sättet han berättar sina historier på, ändå har jag svårt att släppa hans böcker när jag väl börjat läsa. Senaste boken är inget undantag. Historien om den åldrade (men inte så gamla, inte tillräckligt gamla) Johnny Ramone, hans minnen och hans kamp mot döden fängslar mig från första sekund. Den kantiga figur jag uppfattat honom som får liv och nyanser, hans handlingar och kompromisslöshet hamnar i ett ljus som gör att jag får lite större förståelse. Och skildringen av sjukdomen är helt enkelt hjärtskärande, utan att för den sakens skull tippa över i sentimentalitet.

Så för att svara på Johans fråga här nedan; jag tror nog att det här är en bok även för den som inte är ett inbitet Ramones-fan. Ett allmänt intresse för musik- och musikscenen hjälper nog till, men John Cummings historia står ändå stadigt på egna ben. Kanske med en fot som stampar takten. Snabbt, snabbt.

Barbie presenterar trilogi

Trailers för kommande romaner blir allt vanligare. Den här bokvideon för "The Highlander"- trilogin av Maya Banks kan räknas till en av de mer udda.

Kanske kan de svenska bokförlagen inspireras och låta Leif GW Perssons karaktärer presenteras av badleksaker och kattungar som söker den skyldiga i den svenska deckarsommarnatten?

Rekviem för John Cummings

”One two three four!”

När Dee Dee brölade det för första gången på CBGB:s 1974 – det var då punken började.
Glöm Stooges, MC5, Doors, New York Dolls och de andra som någonsin kallats för punkens förfäder. Ramones – De var punkens Big Bang.

Åren går. Skägget blir gråare och gråare och gamla hjältar tickar av. En efter en. När Joey dog i april 2001 var det som ett slag i magen.

Joey Ramone död?!!? Han kan väl inte dö, han finns ju nästan inte på riktigt.
På Ramones hemsida hade någon, under en bild av Joey, skrivit ”Adios Amigo” och lagt upp texten till Life’s a Gas;

"Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
Life's a gas, Life's a gas, Life's a gas, a gas, oh yea
So don't be sad cause I'll be there Don't be sad at all"

Jag grät på riktigt då, blir fortfarande tårögd varje gång jag hör den låten.

Dee Dee försvann in i sitt sista heroinrus ett drygt år senare och Johnny förlorade kampen mot prostatacancer 2004. Tommy tickar på.

Vad har nu detta med något att göra överhuvudtaget?

Har det kommit en ny bok om Ramones?

Ja, typ.

John Cummings är en medelålders punkare. Den död hans tankar kretsar kring är främst hans egen förestående bortgång, eftersom hans cancer inte ger vika. Det vilar ett dröjande ljus över Bengt Ohlssons berättelse i det solvarma Los Angeles som han beskriver, en sista hågkomsternas trängsel före utslocknandet. John Cummings spelade fortare än alla andra. Hans uttolkare Bengt Ohlsson skruvar ned tempot så att romanen snarare går i takt med hjärtats slag, det hjärta som envetet kämpar på för att hålla ihop en kropp som sakta går under medan minnen av sex, kärlek, barndom, konserter, egna svek och andras, står fram med en sällsam tydlighet. Det är en helt oväntad bild av en av rockens mest berömda män. För John Cummings artistnamn var Johnny Ramone. Och det här är romanen om hans liv och död. 

Bengt Ohlssons roman "Rekviem för John Cummings", ty det är verkligen en roman och inte någon vanlig rock’n’roll-biografi, om Johnny (Cummings) Ramones karriärminnen och sista år i livet är en mycket mycket bra bok. Vi slår fast det på en gång. Friheten som en duktig författare tar sig när han/hon skriver skönlitterärt om en verklig person bäddar ofta för mycket intressantare läsning än en vanlig biografi (Oates ”Blonde” t.ex.). Men det är en mycket mycket bra bok för Mig - fyrtioårigt, relativt välbeläst, litterärt nyfiken och - kanske framförallt - gammalt Ramonesfan. Såg dem live sju gånger. Har alla skivor.

Gabba Gabba!

Men är det en lika bra bok för Inte-Jag?

Vet inte.

Tror inte gemene man (och han är ofta väldigt gemen) kommer sitta och mysa till gamla Dee Dee Ramone-anekdoter. Bli tårögd när gubbarna trillar av pinn en efter en.

Benke skriver som vanligt fantastiskt bra.

Frågan är bara hur många som kommer att bry sig?

"And I think of times we were together

As time went on it seemed forever

But times have changed

Now things are better

Someone had to pay the price" 
(Here Today, Gone Tomorrow) 

Spänd förväntan – "The Magician King"

Åååååå, jag är extremt uppspelt! Har precis beställt in Lev Grossmans ”The Magician King” till butiken. Som jag har väntat på den boken! Första boken, ”The Magicians” var nämligen en storfavorit. Nu ska jag äntligen få veta hur det går för Quentin Coldwater när han motvilligt återvänder till magins värld. Och titta, vilket finfint omslag!

För er som inte känner till Grossmans trollkarlsserie, så kan man lite snabbt och slarvigt säga att det är som en blandning av Narnia och Harry Potter, på bästa tänkbara sätt. Och för vuxna. Det är obegripligt att inget svenskt förlag nappat på rättigheterna och översätter.

Om ”The Magician King” lever upp till mina skyhögt ställda förväntningar? Självklart kommer jag att hålla er informerade.

Totalproduktionsutmaningen: Lägesrapport

Tillbaka från en semester där det har lästs förfärande lite. En bok lyckades jag dock avsluta under flygresorna till och från yogafestivalen i Frankrike där jag tillbringade större delen av min lediga tid. Och det var en bok som det verkligen var på tiden att jag läste.

Sturskt gick jag ju ut i vintras och hävdade att jag skulle ta mig igenom Siri Hustvedts hela (skönlitterära) produktion. Det torde ju inte vara oöverstigligt, allt som allt finns det fem romantitlar och en diktsamling att sätta i sig (och så ”Den skakande kvinnan” som jag också känner borde ingå, även om den är mer faktabetonad). Ändå har projektet framskridit med skamligt låg hastighet. Tur då att jag till sist tog mig i kragen och läste debuten ”The Blindfold”. Tur, inte minst, för att den var så bra.

Boken handlar om Iris Vegan, en universitetsstuderande ung kvinna i åttiotalets New York. Historien utgörs av utsnitt ur hennes liv under ett par år, lite som långnoveller med samma huvudperson. Kronologin är uppbruten, och inledningen är egentligen den del av historien som kronologiskt kommer sist. Det är inte dunder och brak som för handlingen vidare, snarare visar Hustvedt redan här på sin otroliga skicklighet som författare genom att låta huvudpersonens liv skildras med sådan skärpa och psykologisk insikt att minsta lilla detalj känns omvälvande, oroande eller fantastisk. Ett märkligt extrajobb, en sjukhusvistelse, en översättning av en bok, får oväntade konsekvenser. Sällan förstår man från början vart historien tänker ta vägen. Dessutom var det en fantastisk bok att ha som reslektyr, eftersom jag trots alla de avbrott man bjuds på under en resa hela tiden kände mig som fastnaglad i texten.

Som debut betraktat är det rent mästerligt. Även om jag fortfarande håller ”Vad jag älskade” för Hustvedts bästa bok. Får se vad jag säger efter ”The Summer without men” (kommer alldeles strax i svensk översättning). Förhoppningsvis ska det inte dröja ett halvår innan jag läser den.

Smal och stark som Karl-Alfred

Mer än bara spenat.

Om du gillar Karl-Alfred, och avundas hans starka armar, så kan detta vara kokboken för dig. 

Här utlovas kroppsideal lika könsstereotypa som de hos de tecknade figurerna. Vi talar starka män och smala kvinnor.

"The Popeye Cookbook", är enligt förlaget SelfMadeHero; "designed to be handled by the most vigorous of chefs".  Karl-Alfreds mat är till för att bygga upp din kropp och ge dig hår på bröstet. 

Om du inte bara vill öka på musklerna så bidrar Karl-Alfreds fästmö Olivia (som på engelska förärats det fantastiska namnet Olive Oyl) med smalare recept.

Kokboken kommer ut i oktober och innehåller 150 stärkande vegetariska recept, en hel del av dem med spenat. Bakom recepten står författaren med det matiga namnet Josephine Bacon. 

De vanligaste frågorna till bokhandlaren

Nyöversättning av Härskarringen -
dock bara på svenska

I bokhandel får vi mycket frågor om böcker och en hel del annat. Ibland är vi detektiver och letar upp en bok som någon läst som barn och nu vill hitta igen. Problemet är att titeln eller författaren inte alltid följer med som ledtrådar. I stället får vi en bit av en historia, ett löst narrativ, kanske en plats, eller en vag bild av omslaget. Vi går igenom vårt eget mentala bibliotek, våra kollegors, använder avancerade dataprogram (google) och oftast kan vi hitta boken och beställa hem den. 

Förutom detektivarbete, kollar vi upp när nästa bok av favoritförfattaren kommer ut, vi tipsar om bladvändare, letar upp bästa boken till mormor, klurar ut vad som kan passa till 4-åringen som helt plötsligt blivit intresserad av stenar, och en hel del annat.

Vissa frågor är mer vanligt förekommande än andra. Här delar Johan Zillén med sig av de frågor han brukar få:

”Har ni inte Lapidus/Läckbergs/GWs/Annans splitter nya bok i pocket?” 

Nej. Den har precis släppts. Det betyder att den kommer ut i pocket om ungefär ett år eller så.

”Tar ni MedMera-kortet?” 

Nej. Det är ”de andra” som ägs av Konsum. Och nej, vi är inte samma kedja.

”Är den här boken bra?” 

Jag har inte läst just den titeln tyvärr, men jag har sett att den fått några fina recensioner.

”Jasså, läser ni inte böckerna som ni säljer?” 

Vi köper in dryga 1500 titlar om året. Jag hinner nog plöja runt hundra av dem men jag tycker om att umgås med min familj, äta lite mat då och då samt att sova också.

”Hej. Jag läste en bok för sisådär tjugo år sedan. Jag kommer inte ihåg handlingen eller namnet på författaren eller vad den hette, men den var liksom grön på sidan och så var den jätterolig. Vet du vilken bok jag menar?” 

Jajamensan!

”Säljer ni öronproppar/lösgodis/laddare till iPod//annat?” 

Nej. Sorry.

”Kan man poströsta här?” 

Uhmmm. Nej.

Personlig favoritfråga.

För några år sedan gjordes en nyöversättning av Tolkiens ”Sagan om Ringen”-trilogi (eller ”Härskarringen” som den heter nuförtiden) vilket var behövligt då de gamla översättningarna var fulla av både dåligt språk och rena felöversättningar (roamed = råmade tex.).

En man i fyrtioårsåldern kom in i butiken och frågade efter ett exemplar av nyöversättningen… på engelska. ”Menar du att du vill ha ett ex av orginalboken?” frågade jag. ”Nej” sade han. ”Jag vill ha den nya översättningen på engelska!” ”Ok, men orginalboken har inte förändrats. Det är bara på svenska som det finns en ny utgåva.”

Detta pågick i rätt många minuter. Jag erbjöd olika utgåvor på engelska men ingen föll i smaken. Till slut fnös han, kallade mig korkad och sa att han skulle gå hem och beställa den på nätet istället. Lycka till med det du. Välkommen åter. ;-)