Hey ho, let’s go!

Punk’s not dead. Så stod det skrivet på flera av mina kompisars skinnjackor när jag var tonåring. För bara för att det inte var 70-tal eller ens 80-tal längre betydde det inte att punken inte var ständigt aktuell. Kanske är Bengt Ohlsson också en sådan för vilken punken aldrig dör. Ja, nu ser ni vartåt det lutar. Jag har läst samma bok som Johan. Det är således dags för en dubbelrecension.

Mitt första riktiga möte med Ramones skedde faktiskt inte på den tiden jag hängde med punkarna. Istället var det när jag träffade min kille, som är betydligt mer bevandrad i punkhistorien än vad jag någonsin varit. Jag minns en sommar på Mallorca, tidigt i vårt förhållande. Det var före mp3-spelarens tid och orutinerat nog hade vi glömt ta med oss musik. I bilstereon växlade vi således Lemonheads' ”It’s a shame about Ray” och Ramones självbetitlade debutalbum, två plattor vi hittat för en spottstyver i en murrig skivbutik i Palmas utkanter. Ramones visade sig vara den perfekta bilåkningsmusiken (på väg till stranden, bergen, storstan? Hey ho, let’s go!). One-two-three-four… och så låt på låt som lät exakt likadant (ja nu svär jag säkerligen i någons Ramones-kyrka). Jag kunde inte låta bli att bli charmad.

Johnny Ramone däremot, har jag aldrig riktigt förstått mig på. Skrev nästan ingen musik, politiskt konservativ, allmänt känd som banddiktator. Men när nu Bengt Ohlsson givit sig på att skriva om honom blev jag nyfiken. Så jag läste ändå. Och det gjorde jag rätt i. ”Rekviem för John Cummings” visade sig nämligen vara en väldigt fin roman.

Det är någonting med Bengt Ohlssons sätt att skriva som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är egentligen ingenting storslaget eller speciellt med sättet han berättar sina historier på, ändå har jag svårt att släppa hans böcker när jag väl börjat läsa. Senaste boken är inget undantag. Historien om den åldrade (men inte så gamla, inte tillräckligt gamla) Johnny Ramone, hans minnen och hans kamp mot döden fängslar mig från första sekund. Den kantiga figur jag uppfattat honom som får liv och nyanser, hans handlingar och kompromisslöshet hamnar i ett ljus som gör att jag får lite större förståelse. Och skildringen av sjukdomen är helt enkelt hjärtskärande, utan att för den sakens skull tippa över i sentimentalitet.

Så för att svara på Johans fråga här nedan; jag tror nog att det här är en bok även för den som inte är ett inbitet Ramones-fan. Ett allmänt intresse för musik- och musikscenen hjälper nog till, men John Cummings historia står ändå stadigt på egna ben. Kanske med en fot som stampar takten. Snabbt, snabbt.