Vi pratar alltså om min kärlek till böcker som utspelar sig i skolmiljö, och allra helst då på internat. Jag vet inte vad det kommer sig av, det var något med de där midnattsfesterna i St Clare-serien, gemenskapen och tanken på att växa utanför familjen. Något romantiskt. Eller kanske är jag bara en obotlig plugghäst. Och om jag själv hamnat på internatskola? Hade med största säkerhet hatat det.
Inte desto mindre blev min glädje stor när jag läste om Agnes Hellströms ”Ränderna går aldrig ur” hos Calliope. En svensk internatskoleroman! Hur har jag kunnat missa den? Nåväl, skadan togs snabbt igen.
Boken handlar om Elin, uppvuxen i Gimo med en ensamstående mamma som tagit avstånd från sin överklassbakgrund. Elin känner sig avstängd och utanför i det lilla samhället. Hon längtar efter något annat, så när det är dags att börja gymnasiet tjatar hon, med benägen hjälp av sin mormor, sig till att få börja på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Överklassigt internatliv, så långt från vardagen man kan komma. En chans till gemenskap och en möjlighet att knyta an till de rötter mamman skurit av utan att fråga.
Men inte helt otippat är livet på internatskolan inte bara en dans på rosor. Elin kämpar för att smälta in i den nya miljön (med initiationsriter, strikta hierarkier och allt), och när hon väl gör det börjar även den nya kostymen skava;
”Jag trodde att livet skulle vara enklare här, mer statiskt och onyanserat. Jag hade helt förträngt att människor i grund och botten är lika. Att de oavsett sin plats i världen kämpar för sin överlevnad, med de medel som krävs.”
Jag gillar boken, och jag gillar Elin. Miljöerna är exotiska för mig, såväl internatskolemiljön som överklassditon. Men boken är ingen tungviktare, griper aldrig riktigt tag på djupet. Jämfört med till exempel ”Prep” (Curtis Sittenfeld) känns utanförskapet bra mycket mindre plågsamt, mindre akut. Elin kompromissar, men ger aldrig upp sig själv, hennes blick är glasklar. Och det glimrar definitivt till emellanåt, i klassanalysen, och skildringen av Elins längtan efter samhörighet. Men ibland känns slutsatserna lite väl självklara, lite trubbigt psykologiserande, som när Elin vid upprepade tillfällen i tanken slår fast sådant som texten redan har (eller borde ha) visat.
Men, men, men… jag tycker om det. Sträckläser och njuter under tiden. För älskare av internatskolegenren funkar det fint. Likaså för den som vill som vill ha en bra bok som underhållning för stunden. Det ryktas att Agnes Hellström skriver på sin nästa bok. Den tänker jag läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar