"Snart, säger du, snart kommer vi till ett pass eller ett vägskäl. Det kommer att HÄNDA något. Det kommer att bli mer än personifikationen av en mycket kär, åldrande penis, mer än Mias otyglade skutt från det ena till det andra, mer än Närvaror och Nobodies och fantasivänner, eller döda människor eller Pauser eller människor i kulisserna, herregud, så att en av de där gamla damerna eller en flickpoet eller den milda unga grannkvinnan eller den nästan-fyra-versionen av Harpo Marx eller till och med den lille Simon äntligen GÖR något. Och jag lovar dig att det kommer de att göra. Någonting kokas ihop, o ja, det är en häxbrygd på gång."
Den här passagen dyker upp så påpassligt (sidan 103) i Siri Hustvedts senaste bok Sommaren utan män, just som jag märker hur stunderna då jag inte plockar upp boken blir fler och fler. För trots ett som vanligt utsökt berättande och nog så sympatiska huvudpersoner kommer historien liksom aldrig riktigt igång. Förrän här. Och då är det som att den varit igång hela tiden. Märkligt. Men vi tar det från början.
Mia Fredricksen, medelålders poet, lämnas av sin man. Han har träffat en annan, en yngre kollega, och vill ha en Paus. I samma ögonblick förlorar Mia fotfästet. För att försöka samla ihop sig flyttar hon tillbaka till sin hemstad över sommaren. Där för hon erotisk dagbok, umgås med sin åldrande mor och dennas väninnor, lär unga tonårsflickor att skriva poesi... Funderar över livet och samhällsordningen (boken tar ibland formen av feministisk kampskrift, knivskarpt och superintelligent - det är ju Hustvedt vi har med att göra).
Siri Hustvedt har ett tätt språk, hennes böcker är ingenting man slöläser direkt. Och därför tar det tid att läsa också en tunn bok som Sommaren utan män. Jag sticker till och med emellan med några böcker (det här var innan jag kom till sidan 103). I början retar jag mig också på hennes familjära tilltal, det är som att hon (berättaren) vill att jag ska ingå i en gemenskap vars referensramar jag inte riktigt delar. Men plötsligt så släpper det där och jag är helt inne i Mias värld, bland gamla damer, poesiskrivande flickor, grälande grannar och hjärtesorg den där sommaren. Är det lika ofattbart genialiskt som Vad jag älskade? Nej. Men Siri Hustvedt har återigen skrivit en mycket god bok.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar