I barndomslandet - "Min Kamp 3" av Karl Ove Knausgård

foto: Christina Ottosson

Det är ingen ordning på delarna i Karl Ove Knausgårds mastodontserie Min Kamp. Om första delen handlade om ungdomsåren och andra om kärlek och familjeliv är vi i tredje delen tillbaka i den tidiga barndomen. Uppväxten på Tromøya på den norska sydkusten, under sjuttio- och åttiotal, från åtta månaders ålder fram tills flytten efter sjunde klass.

Som barn är Karl Ove besatt av att vara omtyckt, samtidigt som han är något av en besserwisser. En kombination som inte alltid är helt lyckad, även om han har svårt att förstå det själv. Hans vänner retar sig på honom, retar honom, kallar honom femi som i feminin. Men det är också en barndom full av äventyr, i allt från att elda gräs i smyg med bästa vännen Geir till upptäckten av läsningen och böckernas värld.

Men ständigt närvarande och allt överskuggande är fadern, som Karl Ove hyser en stark skräck inför. Hans oberäkneliga humör, vredesutbrott, hans förmåga att upptäcka allt, minsta lilla som inte står rätt till, rädslan för bestraffningarna... Karl Ove håller sig undan, ständigt på sin vakt, uppmärksam på varenda skiftning i faderns lynne. Denna terror gör att den vuxne Karl Ove, när han ser tillbaka, märker att han knappt minns sin mor, medan fadern är skarp och tydlig. Han skriver:

"Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa. Det är de inte. Det vet jag. När jag kommer in i rummet där de är kryper de inte ihop, tittar de inte ner i golvet, smiter de inte ut så fort de får chansen, nej, om de ser på mig är det likgiltigt registrerande, och om det är någon jag gladerligen blir ignorerad av så är det dem. Om de har komplett glömt bort att jag fanns när de själva blir fyrtio, ska jag tacka och buga och ta emot."

Det är sorgligt, men följdriktigt. Rädslan för fadern tar utrymme, så mycket att modern trängs ut.

Min Kamp 3 är i mitt tycke den svagaste delen hittills i serien. Med detta inte sagt att det är dåligt, långt ifrån. Knausgårds lägstanivå slår de flesta andras högsta med hästlängder. Berättandet är som vanligt glasklart, på pricken, osvikligt. Man tvåan var så fruktansvärt bra att det är svårt att nå upp till samma höjder. Fast enligt Jonas Thentes lyriska recension av sista boken, så blir det ännu bättre. Jag tror honom. För det är som jag har skrivit tidigare. Det spelar egentligen ingen roll vad Karl Ove Knausgård väljer att berätta. Han kan få skriva om vad som helst. Det är hur han berättar det. Mästerligt. Inget annat än det. Min Kamp 4 kommer i mars. Jag kan knappt vänta.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro