Skapandet av en bok kan ske på många olika sätt. Ska man till exempel börja med intrigen eller med de karaktärer som befolkar bokens värld? Och vad ska man lägga mest kraft på – gestaltningen eller berättelsen som boken ska förmedla? Alla författare har sina egna historier om hur detta går till. Själv gjorde jag en helt ny erfarenhet när jag skrev min senaste bok – Änglarnas svar.
Jag har skrivit böcker tidigare, såväl skönlitteratur som fackböcker och nästan alltid har jag först haft ett koncept färdigt i huvudet innan jag har satt mig ner och skrivit. I och för sig har jag ofta gjort justeringar under resans gång, men strukturellt har boken ofta kommit att bli relativt lik min ursprungliga planering.
Men så blev det inte med romanen Änglarnas svar. Den här gången började jag med en tummetott och slutade med en hel bok.
Jag hade länge haft en tanke i huvudet om att skriva en novell som handlade om att det är lätt att göra goda gärningar när omvärlden jublar, men hur svårt det är att göra gott när det enda man kan förvänta sig är omvärldens fördömanden. En dag började jag skriva på novellen. Det gick snabbt och den kändes bra, men när jag efter några bearbetningar läste igenom den, så kändes det som att något fattades, nämligen ett annat perspektiv på samma händelser. Så jag skrev ett kapitel till med en annan människa som berättade historien på sitt sätt och som därefter i sin tur utförde en god gärning utan att få beröm tillbaka.
Därefter satt jag fast. Vad skulle jag göra med två kapitel? Det fungerade inte som en novell och en hel bok var det definitivt inte. Jag lade skrivandet åt sidan och grubblade i stillhet på om och i så fall hur jag skulle komma vidare.
Sedan hände det. Efter ett samtal med en bekantskap föll plötsligt en viktig pusselbit på plats och jag förstod hur jag skulle komma vidare och vad som skulle bli bokens huvudtema. Vetenskapsmannen Louis Pasteur har sagt ”Slumpen gynnar det förberedda sinnet” och det är helt sant. Mitt sinne var höggradigt förberett när den av en slump fick rätt impuls.
Därefter återstod arbetet med att strukturera texten och att skriva själva boken, så att varje kapitel innehöll något oväntat. Till slut hade jag en bok som såg helt annorlunda ut än min första tanke, med sju personer som berättar var sin del av historien och inte förrän man har läst det sista kapitlet inser man till fullo vad som har hänt. Och det blev en bok om gott och ont, om vår förmåga och rätt till försoning och förlåtelse och om hur hemligheter kan fördunkla människors tillvaro i generationer. Samtidigt kan den, med Eskilstuna-Kurirens ord, beskrivas som en ”moralisk pusseldeckare”.
Ja, det var i korthet historien om hur Änglarnas svar blev till. Hoppas den kan inspirera någon till att lita på den kreativa processen. För det är vad jag har lärt mig under tillkomsten av denna bok.
Stefan Einhorn är professor vid Karolinska Institutet, överläkare vid Radiumhemmet och flitigt anlitad föreläsare inom bland annat etik. Med sina uppmärksammade och framgångsrika böcker En dold Gud, Den sjunde dagen, Konsten att vara snäll, Medmänniskor och Vägar till visdom har han vunnit en hängiven läsekrets. Hösten 2011 utkommer romanen Änglarnas svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar