"Marcus Birro hotas av vräkning efter KD-bråket", "De jävla idioterna gav mig sparken", "Wahlgren hånar Birro på nätet", "Sparkad Birro gör comeback", "Jag hatar inte Marcus Birro", "Birro vill bli ny KD-ledare"...
En snabb googling på Marcus Birro bekräftar bilden av en obskyr åsiktsmaskin, en rubrikmakarälskling. Någon man definitivt inte orkar läsa mer om, än mindre något av... Men så minns jag en kille, en poet från min ungdoms Göteborg, med vekt ansikte och en attityd större än hela stan.
Det måste vara han som har skrivit Att leva och dö som Joe Strummer, för jag hittar inte den där nya Birro där. Eller så är det för att han skriver om den där ynglingen, som den märkligt högerskristna debattören och Let's Dance-deltagaren känns så långt borta. Egentligen, slår det mig, får jag den där känslan varje gång jag läser Marcus Birros skönlitteratur (och faktiskt när jag tänker efter en del av hans krönikor också). Och jag får inte alls ihop de där två bilderna. Måste jag egentligen det? Varför inte bara strunta i det för en stund och säga som det är: jag tyckte om Att leva och dö som Joe Strummer. Jag blev lite förvånad över att jag gjorde det, men jag gjorde det.
Huvudpersonen: en namnlös snart 40-årig, halvalkoholiserad man som lever i självvald exil. Arbetslös, relationslös har han gjort det till en konst att inte gripa tag i livet. Som mest levande känner han sig när han tittar på italiensk fotboll ihop med sin före detta styvson. Så dör en av hans ungdomsvänner (av ett medfött hjärtfel, samma som Joe Strummer i The Clash) och huvudpersonen återvänder till Göteborg, staden han lämnade för tio år sedan, för att gå på begravningen och dra ihop The Christer Petterssons, det gamla bandet, igen. Det blir en resa tillbaka i tiden, minnena från ungdomsåren blandas med en nutid där huvudpersonen sakta närmar sig någon slags närhet. Där döden blir en hyllning till livet.
Ja, det är fint detta. Det är inte helgjutet, de romantiserande upprepningarna blir för långa och för många (några hårdhjärtade kill-your-darlings och det här hade blivit än bättre bok), men boken är sprängfylld av kärlek; till staden, till ungdomen, till livet. Bäst är Göteborgsskildringarna från slutet av 80- och början av 90-talet. Här pratar vi riktig kärlekshistoria. Ojojoj vad jag kastas tillbaka. The Christer Petterssons (och de lät inget vidare, milt talat) fanns ju på riktigt (precis som bokens huvudperson skulle man kunna säga). Liksom Solrosen, Tunis, Teaterkompaniet, Renströmska badhuset, Magasinet, Valvet, alla svartklubbar och fester. Där sprang man omkring med hjärtat utanpå och hoppades att det inte märktes. Ett minne dyker upp. Någon av alla de där kvällarna för länge, länge sen vågade jag mig fram till den där poeten, pep ur mig att jag tyckte å mycket om hans dikt som började "Gabriella, så vacker klädd i vrede..." (tror jag, som sagt det var länge sedan, jag letar på nätet, hittar inget, minns jag fel, strunt samma). Jag kände mig sjukt modig, det hennafärgade hjärtat slog i hundranittio...
Ja, samtidigt som jag läser Birros bok blir alla mina egna minnen levande, det är som att två historier berättas samtidigt, bokens och min egen. Det var ett fantatiskt besök i min egen ungdom, i ett Göteborg som inte finns längre. Tack för det Marcus Birro. Och tack för en fin bok.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Jag har ingenting gemensamt med Ernst Brunner. Eller Klas Östergren.
SvaraRaderaHar aldrig fastnat för dem som författare. Birro och jag är jämngamla. Snart fyrtio, lite ölmage
och massa härliga minnen från sent åttiotal - tidigt nittiotal, då Sisters of Mercy ärade flög över
jorden. Att leva och dö som Joe Strummer är en liten slice of life från (huvudsakligen) den tiden.
Kort, men klart läsvärd.
Vet du inte vem Joe Strummer är ska du inte läsa den här boken. Eller den här recensionen.
Och så borde du skämmas. Skäms! 6/10