"Tistelblomman" - Ännu en fullträff av Amanda Hellberg



Spökhus?

"Underligt ställe, växthuset. Linjerna är fina, det är byggt som en liten stuga med spetsigt sadeltak, men förfallet är totalt. Jag sträcker ut handen mot en liten glasruta som fortfarande är hel men ångrar mig, tänker att kittet är så torrt och sprucket att rutan kommer att falla ut och krossas bara jag nuddar vid den. Smutsen på insidan är som en grönbrun beläggning. Växthuset är uppenbarligen ett hemmabygge, man kan se att gamla kasserade husfönster fogats in här och var, men det är stilsäkert och skickligt gjort...  Jack hojtar uppifrån krusbärsbersån. Trots att det är mulet vill han absolut sitta ute. Jag vrider på huvudet och vinkar. I samma stund prasslar något till inne i växthuset. Jag rycker till. Något nära marken, vid lumphögen. Päls, klor som krafsar i jorden. I det mörkaste hörnet. Är det någon där?
"Försvinn härifrån."
 Det är en svag viskning och jag tror först att den kommer från någon som står alldeles bakom mig. Jag snor runt men det är ingen där."


När jag flyttade till landet för några år sedan bestämde jag mig för att sluta vara mörkrädd. Det är liksom ingen idé att sitta hemma och hetsa upp sig över skräckfantasier när verkligen ingen kan höra dig skrika. Och det har gått bra, över förväntan faktiskt. Så bra att jag uppenbarligen blivit övermodig. Härom kvällen trodde jag nämligen att jag skulle kunna läsa Amanda Hellbergs Tistelblomman medan sambon jobbade natt. Och rent teknisk fungerade det ju. Jag läste - kunde inte släppa boken - livrädd hela tiden! Spanade genom de mörka fönsterrutorna ut på skogen som susade utanför. Var det inte något som rörde sig där? Och liksom... krafsade?

För är det någon som är en mästare på att skapa spöklikt krypande stämningar som skrämmer livet ur en är det Amanda Hellberg (tror ni att jag var blev glad när hon ville gästblogga här? Jajamensan!). När jag väl lyckades somna var det med lampan tänd. I två rum. En indikator på vilket betyg jag kommer ge den här boken.

Tistelblomman är den tredje boken om Maja Grå (de övriga är Styggelsen och Döden på en blek häst, men ingen som läst den här bloggen den senaste dryga veckan har väl kunnat missa det...). Maja och pojkvännen Jack har lämnat konstskolan i Oxford för att bosätta sig i ett kråkslott på den skotska landsbygden. Ni som redan känner Maja Grå vet att hon har förmågan att se mer än andra, och huset ruvar på en hemlighet. Nere i byn pratas det om hemsökelser och knappt någon vågar sig dit.

Det utvecklar sig till en spökhistoria av bästa klass, samtidigt som författaren skickligt väver in en verklighet som stundtals är nog så skrämmande. Amanda Hellberg har dessutom ett slipat öga för detaljer, och en oerhörd precision i beskrivningarna. Ja högt betyg till Tistelblomman. Och jag hoppas verkligen att jag får läsa mer om Maja Grå i framtiden. Tycker att det finns en liten öppning för det i boken.

Däremot har jag en allmän invändning som inte har det ringaste med Amanda Hellbergs text att göra.Varför måste förlagen skriver saker som "Modern spökhistoria i systrarna Brontës anda" (vilket de gör i säljtexten)? Jag förstår väl egentligen varför man gör det, man vill sälja böcker såklart. Och här rör det sig inte om samma klavertramp som när Simona Ahrnstedts Överenskommelser liknades vid Jane Austen (orättvist mot båda, väntade man sig Austen blev man besviken, väntade man sig däremot tantsnusk, obs! obs! för mig en mycket positivt laddad term, i 1800-talsmiljö så var det precis vad man fick). Men förutom spöklik stämning och vinpinad landsbygd så hittar jag inte så mycket Brontë här. Däremot står Tistelblomman utmärkt på egna ben. Utmärkt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokia Jägersro