Förtjusande flodhäst identitetskrisar

Både jag och min kollega Emma blev helt kära i den här boken när den kom in i butiken i förra veckan. Sagan om flodhästen av Arne Norlin (Halvan-böckerna m.m.) och Lena Andersson (Maja, Kotten m.fl.) är en alldeles alldeles underbar liten bilderbok om en identitetskrisande flodhäst. Boken gavs ut första gången 1999, en riktig välgärning av Alfabeta att släppa en nyutgåva.

"Det var en gång en flodhäst som tyckte att han var det mest meningslösa och trista av alla djur. Varför finns jag egentligen, tänkte han. Jag gör aldrig något spännande - jag bara äter, badar och sover. Jag har aldrig sett någonting av världen, bara det här gamla trista vattenhålet. Till frukost äter jag vattengräs, till lunch äter jag vattengräs och till middag äter jag vattengräs. Varje kväll går jag och lägger mig i samma tråkiga grop i gjyttjan vid flodbanken. Flodhästar är botten, tänkte flodhästen. Varför får jag inte göra spännande saker - som andra djur."

Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att vår flodhäst må vara lätt deprimerad, men han är alls inte handlingsförlamad. Alltså tar han sitt öde i egna händer och lämnar redan på tredje uppslaget sin göl. Till de andra djurens förfäran, för vem ska nu hålla deras dricksvatten rent från vattengräs?

Det utvecklar sig till en väldigt fin historia om längtan och acceptans och att duga som man man är. För såklart är flodhästen vare sig botten eller det mest meningslösa av alla djur, utan lika viktig som alla de andra. Sagan om flodhästen kommer lätt att bli min nya standard-present till varenda treåring jag känner. Precis lagom när man blivit för gammal för Stina Wirséns Vem-serie.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro