Gästbloggaren: Kristina Ohlsson

Februari 2011. Månaden för min senaste bok Paradisoffers födelse.

Jag hade bara bott i Wien i fyra veckor, hade tillträtt tjänsten som så kallad Counter Terrorism Officer på OSCE efter nyår. Så skeptisk jag var. Till flytten och till bytet av jobb. Jag skulle ju skriva på heltid 2011 och inte jobba överhuvudtaget. Det var så jag hade bestämt.

Men så blev det alltså inte.

Jag gjorde därför klart för mitt förlag att 2011 kunde bli det första året sedan vi inledde vårt samarbete som jag inte skrev en bok. Jobbet och flytten till Österrike skulle ta för mycket tid, för mycket energi. Och någon bok skulle jag inte orka skriva.

Men så blev det februari. Jag hade kommit in i rutinerna – eller möjligen saknaden där av – på min nya arbetsplats och börjat lära känna nya människor. Jag hade fått fin ordning i min fantastiska vindsvåning och jag hade hittat en bra matvarubutik. Skaffat gymkort och lärt mig hitta till och från jobbet snabbaste vägen.

Och då kom saknaden.

Saknaden efter skrivandet.

Efter det årliga bokprojektet.

Efter den tillfredsställelse som bara verkligt kreativt skapande kan generera.

Så jag började skriva på det som skulle bli Paradisoffer. Det var ett beslut som fattade sig självt. Inte kunde jag gå utan bokprojekt ett helt år. Nog skulle jag hitta tiden att skriva ett nytt kapitel i Fredrika Bergmans liv, jag som skriver så snabbt.

Den som söker han finner och så gjorde även jag. Men det blev en jakt på tid och ro som inte liknade någon annan. Tidigare år hade jag kunnat ta tjänstledigt fem-sex veckor för att skriva men det kunde jag inte i Wien. Och månaderna gick och jag skrev och skrev.

Till sist hade jag skrivit min fjärde roman, Paradisoffer. En berättelse om ett plan med fyrahundra passagerare som lyfter från Arlanda med New York som slutdestination och som bombhotas av kapare som reser krav mot inte mindre än två regeringar. Sveriges och USA:s. Timmarna går och snart börjar planets bränsle ta slut. Polisen ställs inför det otänkbara: Hur ska man kunna rädda en gisslan som befinner sig på tiotusen meters höjd?

Paradisoffer är en påhittad berättelse. Den har, såvitt jag känner till, inga likheter med verkliga omständigheter. Jag brukar säga att jag skriver för att underhålla och det har jag gjort den här gången också.

Det finns emellertid inget hinder för att krydda sin underhållning med viktiga frågeställningar som läsaren förhoppningsvis bär med sig efteråt. Jag kunde inte låta utvecklingen i omvärlden gå Fredrika Bergman förbi, en enda gång måste hon få sätta sig in i ett fall som tangerade ett av mina mer professionella intressen. Och jag kände att efter Änglavakter måste jag ge henne och Alex en ny sorts utmaning och valde att skriva en bok som på flera sätt skiljer sig från de tidigare.

I Paradisoffer introducerar jag dessutom en ny karaktär för läsarna. Eden Lundell. Jag har aldrig stött på en person som hon på någon arbetsplats där jag jobbat, och jag är verkligen inte säker på att jag skulle ha tyckt om att arbeta för henne, men som idé är hon minst sagt underhållande. Och jag kom många gånger på mig själv med att sitta och tänka ”Åh, om jag bara var mer som hon!”.

Mina böcker brukar skriva sig själva och det gjorde den här också. Jag plockade fritt av det jag hade omkring mig. Sverige efter att ha upplevt sin första självmordsbombare. Världen efter den elfte september. Det fanns så många frågor som rests i terrorns kölvatten. Vilka åtgärder får vi vidta för att motverka terrorism? Hur ska vi hitta en balans mellan att inte göra för mycket och inte göra för lite?

Paradisoffer är min mest intensiva och spännande roman hittills. Det är min förhoppning att den ska vara lika rolig att läsa som den var att skriva.

Kristina Ohlsson, har arbetat som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen och är utbildad statsvetare. Hon har tidigare skrivit facktexter om Mellanösternkonflikten och EU:s utrikespolitik samt jobbat på UD och Försvarshögskolan. Kristina Ohlsson kommer ursprungligen från Kristianstad men är numera bosatt i Stockholm. Hennes debutroman hette Askungar. Här kan du läsa en liten intervju med Kristina på förlagets hemsida.