Lisa Jewell, några år senare...

Lisa Jewell

Jag har läst en bok av Lisa Jewell tidigare. Debuten, Ralph's party. Den var väl helt ok. Inget mästerverk, men dög fint som lättsam underhållning. Minns att jag retade mig lite på den emellanåt. Minns dock inte varför längre. Vad jag däremot slås av när jag nu läser Jewell för andra gången är att hon definitivt har utvecklats sedan 1999. För senaste romanen Syskonmakaren känns bra mycket mera helgjuten.


Syskonmakaren handlar om Lydia. Och Dean. Och Robyn. Tre människor som synbart har noll och intet gemensamt. Men det är såklart inte sant (då skulle det ju inte ha blivit någon bok). Alla tre är nämligen barn till samma spermadonator. Från att inte ha känt till varandras existens lyckas Lydias, Deans och Robyns vägar korsas under en tid när deras liv skakar betänkligt.

Lisa Jewells böcker brukar sorteras in under chick lit-facket. Inte minst de svenska omslagen har pekat åt det hållet (en eloge för mycket snyggare omslag denna gång). Men jag skulle snarare kalla Syskonmakaren för en relationsroman. Inte i bemärkelsen himlastormande kärlekshistoria (även om en sådan skymtar förbi) utan för att boken helt enkelt handlar om mellanmänskliga relationer. Hur illa de kan göra oss, och hur gott. Syskonmakaren är ingen superduperroman. Men det är feelgood med hyfsat tuggmotstånd. Intelligent underhållning är devisen för Printz Publishing (En dag, Alla mina vänner är superhjältar), som givit ut boken på svenska. Och det får man väl säga att den här boken är. Jo, det får man.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro